Tog två alvedon innan jag gick och lade mig igår, var rädd att sova dåligt igen pga förkylningen. Somnade nästan direkt, men sen...

Vaknar upp av att jag har sammandragningar. Tänkte inte så mycket på det utan snubblade upp på toa och somnade sedan om.

Vaknar upp en andra gång, sammandragningar igen. Gör det ont? Nja, lite kanske. Gick på toa igen, drack vatten och somnade sedan om.

Vaknar upp en tredje gång med sammandragningar. Går på toa och ställer mig själv frågan "Ingen blödning, ingen vattenavgång?", fick den säkert 3 gånger per dag på sjukhuset så jag antar att det är något att ta fasta på. Nej, inget konstigt här inte. Somnar om.

Vaknar upp en fjärde gång, mer sammandragningar. "Nu måste det väl ändå vara morgon snart?" Nopp, klockan var bara 3. Jag hade alltså vaknat 4 gånger på bara några timmar av sammandragningar. Jobbig insikt. Går på toa igen, ingen blödning eller vattenavgång nu heller. Lite spänt i korsryggen och lite mensvärkkänsla. Sista och enda gången jag verkligen vaknade av sammandragningar var första natten på sjukan. Då kom dom in och gav mig en spruta. Borde jag ringa förlossningen? Ursh, jag ville verkligen bara dra täcket över huvudet och glömma bort alltihop. Gjorde en deal med mig själv att om jag vaknade ännu en gång, då skulle jag ringa.

Någon femte gång blev det tack och lov inte. Vaknade när J´s klocka ringde runt 6. Sen somnade jag om. Nu är jag uppe och känner mig allmänt urholkad. Vet inte vad jag ska tro längre, är bara trött, trött, trött, trött. Jag har inte velat se något annat scenario än att ok, möjligheten finns att vi kommer behöva åka in och få hjälp att stoppa allt igen, möjligtvis. Men tanken på att jag kanske kommer föda inom kort har inte funnits där, inte på riktigt. "Se till att ni är utvilade hela tiden så ni har ork när det väl startar", sa mamma igår. "What, meh, hallå.. det kommer det ju inte göra", svarade jag. Jörgen ringde sin mamma efter jobbet, hon svarade inte med "hej", utan med "VAD HAR HÄNT?????". Börjar kännas som att det är vi som blundat. Speciellt nu när jag äter tabletter för att inte ha sammandragningar, och ändå är det typ värre en någonsin?! Ska vi kanske byta taktik och börja anta att det kommer ske när som helst och bara gå och vänta istället? Inget händer ju när man faktiskt tror att det kommer hända. Jag vet inte.