Jag är väldigt tacksam över ALLA kommentarer och de stöd jag fått här på bloggen under tiden som jag legat här på sjukhuset. Dom har verkligen livat upp tillvaron. Alldeles precis nyss hade jag gjort mig klar för sängen, bäddat ner mig och stängt av datorn. Kikade snabbt in i mobilen och ser att jag fått ännu en fin kommentar. Den var från min alltid lika snälla, härliga, otroligt humoristiska, kära faster Åsa. Kommentaren gjorde mig alldeles varm i hjärtat och förtjänar lite extra rampljus, för den speglar verkligen hur mycket kärlek och stöd jag har i mitt liv, från alla håll och kanter. Tack Åsa, hope you don't mind ;)

Jag minns tydligt när Ricky kom för att berätta att Agneta var gravid. Han tyckte det var sååå jobbigt! :D Och snacka om att det blev uppståndelse när du var född, du var ju den första bebisen i familjen på länge. Innan dess var jag yngst, och jag var 13, skulle fylla 14 det året. Alla ville gulla med dig hela tiden. Sen när du blev lite större brukade jag gå runt med dig på axlarna och sjunga "Jag vill ju va´som du..u..u" ur Djungelboken. Det tyckte du var väldigt kul. Det känns inte alls så länge sedan när man tänker på det, men nu är det snart du som gullar med din egen bebis, och jag har börjat få rynkor. Det är livets gång, hå hå, ja ja...;)
Älskar dig! <3