Ikväll är ämnet i Uppdrag granskning sfinkterrupturer, den typen av bristning jag fick efter förlossningen. Programmet ska handla om att vi Svenskor drabbas oftare än kvinnorna i våra grannländer. De metoder som finns för att undvika detta används inte i den utsträckningen det borde, och det är inte alla som blir helt återställda. Många har problem långt efteråt, och vissa för resten av livet. Och bara för att man som jag, inte har några problem direkt efteråt, kan man fortfarande få problem med just inkontinens upp till 10-15 år senare.

En annan del i det hela är att rekommendationerna ser väldigt olika ut mellan olika landsting, både när det kommer till själva återhämtningen och vid nästkommande förlossningar. Första månaden efteråt var HEMSK för mig, både fysiskt och mentalt. Just psykiskt är jag fortfarande inte återställd. Tänker mycket på hur det blir nästa gång, om det nu bli någon nästa gång. Tog faktiskt upp det när jag var på MVC på återbesök här om dagen. Under graviditeten hade jag lite svårt för min BM emellanåt, vi kommunicerade inte så bra. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad när hon förklarade deras inställning och rutiner kring gravida som tidigare fått en sfinkterruptur. Hon sa att man får gå på ett läkarbesök där man gör en "riskbedömning" utifrån hur man läkt. Då går det att avgöra om man har ökad risk för att drabbas igen. Utifrån det kommer man överens om det bästa alternativet att förlösas, vill man hellre kejsarsnitt var det inte heller några problem som jag uppfattade det.

Just kejsarsnitt är verkligen ett alternativ långt ner på listan för mig, men hellre det än att det händer igen. Fast och andra sidan är jag glad att jag födde vaginalt den här gången, trots facit i hand skulle jag inte gå tillbaka och välja kejsarsnitt ens om jag kunde. Det är så otroligt kul och häftigt att föda barn, vill inte vara utan upplevelsen att få upp barnet på bröstet. Den här gången gick det bra, men skulle det gå lika bra ännu en gång?