I botten på brunnen
Här hemma gör vi i stort sett lika mycket när det kommer till hushållssysslor, jag hade inte kunnat ha det på något annat sätt. I perioder gör kanske den ena mer än den andra, beroende på hur livet ser ut. Nu när jag har varit sjuk efter förlossningen har J fått dra ett större lass. Det är inget konstigt, logiskt sett vet jag ju det. Att J lagar mat, städar och tar hand om mig när jag är nyförlöst och sargad gör honom till en fantastisk partner, inget snack om det. Men det gör honom knappast till något helgon som förtjänar stående ovationer. Partnerskap handlar ju om att finnas där för varandra, och han kommer få tillbaka för att han gjort det.
Trots att jag vet detta så väl smyger sig tanknarna på.. att jag går här hemma och inte "gör rätt" för mig. En annan ännu mer idiotisk tanke som dyker upp ibland är att jag inte skulle ha rätt att spendera lika mycket pengar som J, bara för att jag inte drar in lika mycket. Det ligger liksom i bakhuvudet och jag har svårt att vifta bort det ibland. Vill typ ursäkta mig så fort jag köper något och måste liksom berätta att det var på rea. Det var ganska nyligen jag förstod att det var just det som var anledningen till min köpångest, jag insåg att den uppstod samma stund som J gick om mig lönemässigt. Problemet ligger enbart hos mig, J uppmuntrar mig ständigt att unna mig mer saker.
Det är inte konstigt att jag är rädd att hamna i kvinnofällan. Jag är ju precis en sådan person som skulle kunna göra det med fel man, även fast jag vill ge sken av det motsatta. Mitt behov av att vara duktig och göra rätt för mig är alldeles för stort. Det positiva är att jag ser problemet och jobbar med det, och även fast jag tänker fel så lever jag/vi fortfarande rätt. För våra barn ska det inte vara något annat än en självklarhet att man hjälps åt, vare sig man är mamma, pappa eller barn.
Lite lurigt det där, inte så enkelt att "bara" vara hemma svårt att kunna värdera det jobbet. Men jag tänker som du att vi inte ska få bli för ojämställda. Jag tvingar M att lära sig laga mat, städa och sånt är han duktig på. Jo du köp skorna de är så sköna på foten också det finns säkert nån bra rabatt på stadium, kolla med dem jag har 37 köpte 38 då de är små nu får jag plats med en socka. kramar
Du tänker ju ganska bra, men att du förtjänar att handla mindre är ju tråkigt att du känner så.. jag anser även om jag går hemma att det är lite mera som våra pengar nu och inte bara mitt och ditt.. för då klara man sig ju inte på föräldrapenningen liksom..
vad tråkigt.. men den rätta lägneheten kommer när man som minst anar det.. vi vill ju ha hus sen så vi väntar och har nog kvar den vi har ett tag till iaf...
ja dem är ju lite känsliga för ljud, fast hon sover med tvn på och till musik så det är mest tunga eller tjutiga ljud som inte funkar.. =)
Åh vad jag känner igen mig, kul att någon tar upp det här! Det skrivs inte mycket om det här tyvärr.
caroline: Jag tycker ju precis som du, min sambo likaså. Det är det som är grejen. Trots det har jag ändå den andra känslan i bakhuvudet. Konstigt, jag vet.
Sandra: Tråkigt att du också känner så, men skönt att slippa vara ensam knäppis ;)
Känner igen mig i det du skriver. Här hemma har tanken alltid varit att det är jag som ska plugga vidare och därmed kommer tjäna mer och det har känts bra. Pengarna ska vi dela jämt på såklart, inga konstigheter. Nu vet jag dock inte hur framtiden kommer bli och kanske blir det andreas som kommer tjäna mer och det känns faktiskt lite obekvämt, ska jag leva upp hans pengar? Och är det då ok att jag lever upp dem nu med? Det var ju ok för att jag visste att han skulle leva på mina sen. Men man får släppa det där tror jag.. Vi är ju en familj nu. Det jag däremot kan bli galen på är när äldre generationen försöker få mig att inse hur fantastisk andreas är för att vi delar på städning och att ta hand om L. Det ser jag som en självklarhet, precis som du.
Åh vad jag känner igen mig. Här hemma är det också rätt jämställt, och jag skulle aldrig kunna ha det annorlunda. Har flera vänner med sambos som inte gör ett skit. Lagar aldrig mat, tvättar aldrig osv. Nä, det skulle jag aldrig acceptera. Men visst, alla är olika och det är väl tur att det finns dom som tycker det är okej. Men nu när jag är mammaledig blir det väl mest jag som tvättar och har mig, men det är bara för att jag har den tiden då. Men som du skriver så beror det ju på hur livet ser ut för stunden.
Ssedan det här med pengar, Rikard är den som drar in mest pengar och har väl alltid gjort. Jag får knappt in någonting, ändå delar vi leka. Jag pluggar och det kommer jag ju göra ett tag, men efter det så kommer ju även jag att dra in pengar. Ibland känns det lite jobbigt när jag ska handla något till mig själv eller när jag säger att rikard inte får köpa en viss grej, för att vi inte har råd. För egentligen är det ju han som jobbat ihop det. Men nu är vi en familj, och i en familj hjälps man åt. Tycker vi. Sedan är ju Rikard den som också vill ha delad ekonomi, så jag tvingar ju inte honom. Man får väl försöka tänka så. :)
Kände/känner likadant periodvis och även nu när jag studerar och därför har mindre inkomst, att jag ska kompencera genom att göra mer hemma... Men tycker att känslan kommer och går.. Konstigt det där! Tror inte många killar skulle känna likadant i samma sits, kanske har med rädlsan att det inte ska vara jämnställt och inte duga som gör att inte hemmaarbete räknas!
BRA skrivet!
Jag har befunnit mig i den där kvinnofällan, där jag själv såg det som en plikt att städa huset, laga maten, duka, bordet, tvätta kläderna. Men det var bara jag som satte mig i den fällan, ingen annan.
Efter Olle kom så blev allt som omvandlat.
Orkar jag inte laga mat, så får han göra det. TROTS att han precis kommit från jobbet. Men jag har jobbat hemma med två illbattingar ;) Orkar inte han, så beställer vi pizza ;)
Så jag är stolt att säga att här i detta hus finns det ingen kvinnofälla längre! ;) höhö
å jag känner igen mig precis! Jag mådde prima dag 1 efter förlossningen men mitt "problem" var amningen, jag satt i timmar vilket gjorde att sambon gjorde allt och fast jag visste att jag tog hand om vår dotter var ändå det dåligt samvete där och gnagde. Men jag jobbar på det att sluta tänka så!
Sådär känner jag också, väldig ofta till och med. Jobbiga tankar, onödiga tankar - ändå - tankar som virvlar omkring därinne!
