Här sitter jag med min envisa bebis i magen. Hoppet börjar sina igen, tydligen ska allt upplevas innan det verkligen är dags. En vattenavgång skulle sitta fint, eller åtminstone lite halvregelbundna värkar. Men det enda jag känner är den dova lilla mensvärken jag haft hela dagen, som knappt kan kallas värk ens. Tråk, tråk, tråk. Hoppas på natten istället, jag vill inte att imorgon bara ska bli en vanlig dag där J åker till jobbet och jag sitter här själv. Tack för att ni håller tummarna!!



Efterkonstruktion

Kände att det blev lite väl deprimerande inlägget, speciellt med den kassa bilden. Så jag blir tvungen att göra ett litet tillägg ;) Även om jag såklart skulle föredra att allt var i full gång nu så känner jag mig inte alls speciellt deppig egentligen. Allt pekar ju på att det snart är dags, även om det nu tar ett par dagar.. och det är faktiskt helt ok :) Godnatt hörni!