Sagan om en dubbeldusch

"Tack den person som råkade glömma sin tvål här under flytten, precis lagom till att min tog slut", sa J här om kvällen.
"Ehh, det var inte riktigt så det gick till"..

Kvällen efter inflytten var jag helt slut, smågrinig och lortig. Ville bara ställa mig och ta en lång dusch. Röjde omkring i huset i jakt på badrumskartongen utan framgång, samtidigt som jag muttrade (högt) för mig själv.. "ÅÅÅÅHHH.... vart i helvete har jag lagt den där j*vla duschcremen?!?!?!". Min kära far lyckades snappa upp frustrationen, och erbjöd mig låna hans. Han plockade upp den ur sin lilla necessär, i väskan där han prydligt förvarade dom saker han hade med sig. Jag trippade glatt upp till badrummet och tog min efterlängtade dusch. Om jag kom ihåg att återlämna den? Nope, det var ju just det..

"Näää, fyy så typiskt dig..skäms.. och gå och släck lampan efter dig i tvättstugan", sa präktpelle J. "Men asså, jag tror nog att pappa har kunnat duscha sen han kom hem ändå. Han köper dom där i storpack, har säkert 4-5 stycken som bara står och väntar på honom hemma. Och i annat fall tror jag faktiskt mamma är vänlig nog att låna ut sin".
"Men den har ju tjejdoft, tyckte J".
"Det struntar pappa i.. han tycker nog mest att det är praktiskt att använda samma till kroppen som till håret".. (det lilla han har kvar.. på huvudet vill säga).

Jag försvarade mig till sista blodsdroppen, men i ärlighetens namn har jag tänkt på pappa och hans snällhet varje gång jag sett den där dubbelduschen ståendes i badrummet. Så typiskt föräldrar att alltid gå in och styra upp, oavsett om det handlar om ett stort eller litet problem. När är det dags för mig att axla den manteln egentligen? Jag är ju också förälder nu. Har man några föräldraår på sig att öva? Jag är ju (uppenbarligen) inte redo än..



Meningen med den här berättelsen är inte enbart att jag vill be om ursäkt till paps att jag stal hans dubbeldusch, eller att vädra oron över tilltron till mig själv som förälder. Det här inlägget representerar det jag försökte förklara här om dagen, om vad som saknas i bloggen. Jag kan skriva 100 inlägg om hur det snöat och att vi varit på Ica Maxi, det säger ingenting om vilka vi är, och det jag vill minnas i framtiden. Om jargongen, kärleken och den underliggande humorn som förmodligen bara vi själva förstår oss på. Jag vill kunna fånga upp dom små vardagliga, men träffande anekdoterna som är så lätt att glömma bort.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Mer sånt här! :))

2012-04-18 @ 10:19:49
Postat av: Carro

Å vilken bra & tänkvärd text Camilla!

2012-04-18 @ 15:20:06
URL: http://blomqvistcarro.blogg.se/
Postat av: Madde

Haha, underbart. Det är det här inlägget vi väntat på, fyllt av hjärta och själ! :) och självklart din underbara humor.

2012-04-18 @ 16:58:13
Postat av: Jennie- Inredningsglad småbarnsmamma

Härligt och du behöver inte känna dig som en dålig förälder för att du tappat bort din ducshtvål i flytten hihi. Ha en bra dag! KRAM

2012-04-20 @ 07:19:59
URL: http://kampan.blogg.se/
Postat av: Jennie - kreativ och pysslig mamma åt Malva

Tycker det är synd att du ska sluta blogga, det är precis de här man saknar att läsa :)

2012-04-21 @ 19:59:08
URL: http://jenniezen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0