Egentligen är det väl inte mycket i texten som påminner mig om dig, mest känslan av att förlora någon. När sista versen kommer får jag alltid en klump i halsen. Jag relaterar till sorgen, och hur åren går. Hur livet förändras, och hur just det är anledningen till att det tillslut blir hanterbart.

När du försvann lärde jag mig hantera förlusten av en vän, genom dina bröder fick jag lära mig hantera känslan över hur det skulle vara att förlora ett syskon. Nu är jag mamma själv, och det har gett allt ännu en dimension.. Jag kan fortfarande inte förstå det omöjliga i att förlora sitt barn, och jag hoppas för mitt liv att jag slipper uppleva det. Styrkan och kärleken som finns i din familj, den är gränslös. Kan inte förstå att 6 år har gått.. du är så saknad.