Ordet jag aldrig hade hört innan jag själv blev drabbad. Ordet som betyder "att spricka hela vägen". Jo.. det hade jag ju hört talas om, och trevligt lät det såklart inte. Men var det inte extremt ovanligt? Lite som att vinna på lotto? Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig omfattningen av en sådan skada, det är nog svårt om man själv inte blivit drabbad. Jag har tänkt skriva det här inlägget länge, men har av flera anledningar inte kommit mig för. Från början ville jag inte lägga fokus på det alls. Jag ville bara tänka på det underbara livet som väntade med min lilla familj. Öppenheten blev viktigare med tiden, jag har till skillnad från många andra inte känt någon skam i det som hänt mig. Det är tröstande att informera och dela med sig, och jag är så glad att ämnet varit aktuellt i media sista året.

Jag kan bli ledsen när jag tänker tillbaka på första tiden efter förlossningen, innan jag i teorin förstod vad skadan innebar. Det började direkt jag fått upp Elton på bröstet.. "Du har spruckit en del, så för säkerhetskull ska du sys på operation". Orden som förmodligen var menade som att lugna mig, vilket dom gjorde för stunden. Men det var bland annat det som gjorde att jag inte förstod vad som hänt. Först trodde jag inte att det jag upplevde var speciellt mycket värre än det någon annan nyförlöst med "normal" förlossning gick igenom. Har aldrig bitit ihop så mycket i hela mitt liv, och trots det kände jag mig så mesig. Då visste jag inte att skadan jag fått klassades som "den värsta". Vågade inte se efter hur det stod till där nere till en början, men dom skymtar jag faktiskt fick liknade mer en köttätande växt än ett underliv. Det var helt omöjligt att sitta första veckorna. Stå och gå kunde jag korta stunder, men efter några minuter blev det outhärdligt. Det går knappt att beskriva känslan. Kanske som att man fått hela underkroppen sågat mitt i tu vid höfterna, sedan blivit ihopsatt igen. Efter att jag på egen hand läst på i ämnet förstod jag varför.. det finns inga ben i bäckenbotten.. Alla inälvor och organ tynger ner på det skadade området när man är i upprätt position.

Veckan efter förlossningen skulle vi till återbesöksmottagningen på KSför att prata om hur vi mådde, om amningen fungerade bra osv. Minns att det var ett rent helvete.. låg ner i baksätet på vägen dit, och biten från parkeringen till mottagningen var helt outhärdlig. När vi kom in i väntrummet fanns där bara singelstolar med armstöd. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till, lägga mig på golvet mitt bland alla människor? Böjd över en stol började jag stortjuta. Personalen upptäckte oss ganska snabbt och tog in oss på ett rum där jag fick lägga mig på en säng. Den snälla sköterskan tyckte det var bäst om vi tog en vända förbi gynakuten. Väl där sa läkaren bara "det ser ut precis som det ska". Nu i efterhand förstår jag ju att i hans läkarvärld betyder det "med tanke på omständigheterna". Men i min patientvärld var det samma sak som att jag var överkänslig.

Månaderna som följde gjorde jag allt för att fokusera på Elton och lyckan i att ha blivit mamma, efter några veckor gick det att sitta vilket underlättade mycket. 8-12 värktabletter per dygn första månaderna gjorde det faktiskt uthärdligt. Men det fanns fortfarande stunder då det inte gick att bortse från vad som hänt, varje toalettbesök var en pina. Kunde sitta hur länge som helst för att jag inte vågade trycka på, blev ofta tvungen att amma Elton samtligt. Sex fanns inte alls på tapeten, kände mig ungefär lika elastisk som ett sugrör där nere. Det tog ett halvår innan det ens var genomförbart, och 8 månader tills det slutade vara smärtsamt.

Det har tagit tid att bearbeta allt som hänt, säkert extra långt tid för att jag helst inte ville tänka på det alls i början. Att hantera dom fysiska bitarna var nog just då. Tror det var när jag blev gravid på nytt som jag faktiskt började ta tag i alla känslor, det fanns beslut att ta och jag hade inget val. På dagarna tänkte jag fortfarande inte så mycket på det, men på nätterna kunde jag vakna med grov ångest. Tror aldrig jag haft riktig ångest tidigare i mitt liv, inte på det här sättet. Det tog ett tag innan jag förstod att det faktiskt var ångest det handlade om. Först trodde jag det var något fysiskt fel när det dånade i hela kroppen och tystnade för öronen. Jag alternerade mellan att vandra fram och tillbaka i huset, eller sitta och klämma musklerna i nacken för att något annat skulle "kännas".
När jag väl började luta åt ett kejsarsnitt lättade det mycket, och nu har jag väl nästan bestämt mig. Det har inte varit enkelt, jag vill så gärna uppleva en till vaginal förlossning. Jag tyckte det var kul att föda barn och få känna den otroliga kraften som finns i kroppen. Hade det inte varit för rupturen skulle min förlossning varit en väldigt positiv upplevelse, tror inte ens jag skulle oroa mig speciellt mycket över det snabba förloppet. Nu är jag däremot livrädd att nästa förlossning ska starta spontant och att jag inte kommer hinna in i tid.

 

Jag har klarat mig från alla bestående men som inkontinens och kronisk smärta, som trots allt är vanliga besvär efter en sfinkterruptur. Men skulle kroppen klara påfrestningen ytterligare en gång? Allt detta ska jag diskutera på onsdag då jag har en läkartid inbokad. Det blir första gången en läkare undersöker mig sedan jag var nyförlöst. Ska bli väldigt intressant att höra hur det ser ut och vad jag har för förutsättningar. Jag hoppas att jag efter det kommer kunna ta ett beslut som känns 100% rätt.