Jag är typen av människa som gärna blundar för alla världens hemskheter och orättvisor. Nyheter undviker jag nästan helt, det viktigaste går ändå inte att missa hur mycket man än försöker. Jag gillar heller inte böcker eller filmer som handlar om människor som far illa, om det inte är på ett väldigt Hollywoodaktigt vis där allt slutar med gräs och gröna skogar. Men, ibland är det faktiskt bra att tvingas vakna upp lite och bli påmind om hur bra vi faktiskt har det.. igår var ett sådant tillfälle. Jag och J bestämde oss för att mysa ner i soffan med filmen "Vägen", med Viggo Mortensen i huvudrollen.

 

Av någon anledning har vi båda en förkärlek för postapokalyptisk science fiction, och det är konstigt att vi missat denna som är från 2009. Hur som helst så hann den knappt rulla igång innan vi satt där med tårar i ögonen, eller rättare sagt jag satt med tårar i ögonen medan J satt och höll dom inne (ni vet.. eftersom män inte gråter). Fy fasen vilken deprimerande film. Vi ångrade oss bittert redan efter 10 min, men då var det för sent att slita sig. 2 timmar ren och skär ångest kan man beskriva den som. När det väl var över hade vi båda träningsvärk i hjärtat. Som tur var var den slut lagom till café bärs, vilket balanserade upp en aning innan vi skulle gå och lägga oss.