I 10 månader har Debbie nu varit en del av vår familj. Även om hon haft sin självklara plats från start, har hon liksom inte riktigt tagit den. Hon har tyst och försynt observerat, upptäckt och funnit sig i de flesta situationer. Nu kan jag däremot med glädje berätta att hon börjat visa rejält med klös. Hon är fortfarande en gladis för det mesta, men samtidigt vet hon vad hon vill och visar det. Dom gånger hon lyckats nosa rätt på förbjudna föremål kan får vi ställa in oss på en ordentlig urladdning om vi skulle få för oss att beslagta objektet. Samma visa gäller när Elton får för sig att han vill leka med det hon har. Debbie är mycket snålare än vad han är, hon har helt enkelt fått lära sig att se om sitt hus.

 

Blöjbyten tycker hon är rent bedrövligt. Det räcker med att vi styr kursen mot skötbordet för att hon ursinnigt ska slänga sig bakåt i famnen. Väl på plats försöker vi muta henne med diverse "roliga" föremål som inotyolsalva eller pluppen till diskhon. Men Debbie låter sig inte luras av några fåniga grejer, åh nej. Hon blir istället ännu mer ursinnig över vårt sätt att bagatellisera hela siuationen och slänger inodyolsalvan åt h&lvete i ren protest. 

 

Hon börjar även bli mer och mer kaxig över sina fysiska prestationer. För det mesta har hon full koll på läget, det ger jag henne, men det händer också att hon överskattar sin egen förmåga ala steriotyp bebis. Dom gånger det inte går vägen är det som hon tycker att det är vårt fel, att vi saboterar. Som när hon inte når till översta kökslådan.. varför har vi placerat den så högt? "Diskriminering", skriker hon med blicken.

 

Men mest av allt är hon fortfarande bara så mysig, nöjd och go. Varje morgon sitter hon och (oftast Elton också) som två små ljus med mig i soffan medan vi ser på Hedenhösarna ♥