J´s bror, och min kära vän. Idag är dagen då H skulle blivit 28 år.  Jag önskar att jag kunde fått skoja med H och säga "1 år närmare 30", eller något annat töntigt. Men det går inte, för H finns inte kvar här hos oss. Han blev bara 23år.

Men jag vill inte prata om att H är borta, jag vill prata om att han fanns. När H var två år fick han en allvarlig lungsjukdom som inte gick att bota, på grund av att lungorna inte fungerade som dom skulle behövde H ständigt syrgas. När man träffade H för första gången var det bland det första man såg, men det tog inte långt tid innan man inte tänkte på det alls. Han var alltid på bra humör, lättsam och hade alltid något bra att säga. Det var egentligen bara en enda stor skillnad mellan H och oss andra i umgängeskretsen,  H hade en livsglädje och ambitioner vi andra inte ens kom i närheten av. Han skulle aldrig gnälla och såg aldrig några hinder. Hade det inte varit för slangarna i näsan hade nog ingen kunnat ana att H var så sjuk som han faktiskt var. Det var nog svårt att förstå allvaret till och med för oss som kände honom. H skulle bara få sina nya lungor, och sen leva lycklig i alla sina dagar. Jag som alltid försöker se meningen i allt kan bli så fruktansvärt arg när jag tänker på det.. varför kunde inte H få leva, när det finns så andra många som bara kastar bort sitt liv?...

men som sagt, det är inte vad jag vill lägga fokus på.

Sommaren 2003 hade jag och J precis blivit tillsammans och livet kändes fantastiskt. H och J delade på övervåningen hemma hos mamma Å. Jag var alltid där och vi levde som i ett litet kollektiv där vi vandrade mellan de två rummen, såg på film, snackade, åt chips och drack en och en annan folköl. H hade alltid minst 3 olika chipspåsar på gång.

En dag som egentligen var en helt vanlig dag har etsat sig fast i mitt minne. Det var kokande hett på den lilla övervåningen och jag tjatade om att vi skulle gå och köpa glass. Jag tjatade på både J och H att vi skulle gå, gnällde över hettan och försökte locka med det fina vädret på utsidan. Timmarna gick, och helt plötsligt tittar H ut genom fönstret, konstaterar att det har börjat spöregna och säger "Ok, då går vi och köper glass". Och det gjorde vi, det började orkanblåsa på vägen så vi blev tvungna att ta skydd i en busskur. Tillslut fick vi vår glass i regnet. Antagligen såg jag eländig ut, för H skrattade åt mig och sa "Naaah, lilla Milla".. på det sättet han alltid brukade göra, och jag kunde inte låta bli att skratta jag också. Jag kan utan problem höra hur det låter i huvudet, och jag kan se hur han brukade se ut varje gång han sa det.

När H gick bort kändes det som att livet aldrig skulle bli detsamma, vilket det aldrig blev. Livet är bra, men det kommer aldrig bli detsamma. När det hände minns jag att jag kunde finna lite tröst i det avtryck H ändå lämnade i hjärtat på andra. Han jobbade i "hockeyvärlden" och många visste därför vem han var. Det fanns olika hockeyforum där man kunde gå in och läsa fina saker alla skrev om H. Idag googlade jag H's namn och fick upp bland annat dessa trådar. Hittade bilderna nedan och mindes hur fint det kändes att alla engagerade sig, och hur mycket alla måste tyckt om H.




Nu kan jag i vanliga fall prata om H utan att få en klump i halsen som är omöjlig att få bort. Nu händer det oftast vid situationer då jag blir starkt påmind om något fint minne. Som varma sommarkvällar då vi sitter ute och grillar på mamma Å´s altan, eller då jag träffar gamla gemensamma vänner och minns allt roligt vi varit med om tillsammans.

Men H lever vidare i våra minnen <3, och jag är tacksam över att jag fick lära känna honom. Jag tänker därför fira hans födelsedag idag. Tiden är oändlig och han levde bara 23år, jag fick känna honom i 4.