Förlossningsberättelsen - När Debbie kom till världen

Ja, nu är den äntligen färdig. Förlossningsberätteslsen som blev rekordlång i förhållande till hur kort förlossningen faktiskt var, haha. Jag valde att skriva om hela dagen, vad vi gjorde och hur det kändes. Starten på det aktiva förlossningsskedet är fetmarkerat och enkelt att leta upp i texten!

Efter månader av oro för att förlossningen skulle starta för tidigt, gå alldeles för snabbt, och orsaka en ny sfinkterruptur, kom äntligen dagen så vi hade tid för vår inplanerade igångsättning. För er som inte hängt med innan finns det massor att läsa under fliken "inför andra förlossningen".

Mamma och svärmor var på plats sedan några dagar tillbaka, för att kunna ta hand om Elton. På dagen D ringde vi förlossningen på morgonen och fick veta att vi var välkomna in till kl 14:30. Hade nog önskat att få komma lite tidigare, men det var en bagatell i sammanhanget. Nu gällde det att hålla fjärilarna i magen under kontroll. Allt eftersom timmarna passerade kände jag att det var dags att hitta på något för att få tiden att gå. Hela gänget åkte därför till Vällingby C för att äta lunch. Vi tog två bilar för att jag och J skulle kunna åka raka vägen till förlossningen efteråt. Jag och Jörgen höll Elton i varsin hand när vi gick tillbaka mot bilarna, och då kände jag klumpen i magen växa.. Nästa gång vi sågs skulle livet vara förändrat för oss alla, det kändes mäktigt. När det blev dags att säga hejdå började tårarna rulla och jag kramade Elton hårt. Han var som tur var helt obekymrad, log glatt när bilen rullade iväg. Skönt.


Under den 30 min långa resan lyckades jag hämta mig, och när vi kom fram kändes allt bra. Vi fick komma till ett undersökningsrum där jag blev kopplad till ctg. Hade en rejäl (men ej smärtsam) sammandragning under tiden mätningen pågick, och då gick Debbies hjärtljud ned lite. Fick därför ligga en extra stund så dom kunde vara säkra på att allt var bra. När vi var klara fick vi gå till ett annat rum som dom använder vid just igångsättningar, innan förlossningen kommit igång ordentligt. Där skulle vi invänta en läkare som skulle undersöka mig, och bestämma vilken igångsättningsmetod som skulle användas. Vi väntade, väntade och väntade. Fick tillslut veta att alla läkare var på operation och skulle vara tillbaka först efter 16-tiden. Under tiden blev jag serverad en välbehövlig middag, och J sprang och köpte en smörgås i fiket.
 

Det drog ut ytterligare på tiden och klockan var nog runt 17 när läkaren väl kom. Det visade sig att  livmodertappen var utplånad och jag var hela 4 cm öppen, med andra ord det optimala utgångsläget vid en igångsättning. Här blev jag både upprymd men samtidigt väldigt nervös, förstod att det skulle gå snabbt. Läkaren höll med och förklarade att det inte fanns något ledigt förlossningsrum för tillfället. Hon ville därför inte ta hål på hinnorna och riskera att inget rum skulle hinna bli ledigt under tiden. Vettigt beslut, även om det innebar ytterligare väntetid.

Strax före 19 var det äntligen vår tur. Sköterskan som visade oss till rummet berättade att det var "prinsessrummet". Såg inte alls så märkvärdigt ut som man hade kunnat föreställa sig, men vi hoppades att det kanske skulle föra lite tur med sig i alla fall ;). Det kom in en barnmorska med tillhörande student. Hon verkade vara precis så som jag hade önskat.. varm, rak och stabil. Studenten tog det ett tag att få grepp om, han var en halvflummig britt som visade sig vara en ganska trevlig prick. Barnmorskan undersökte mig igen och sa att jag var öppen närmare 5 cm. Förstod då att jag nog varit farligt nära den där förlossningen i farstun. Men men.

19:10: Vattenavgång
BM tar hål på hinnorna, vattnet går. När jag blir riktigt nervös reagerar jag med att bli extremt sammanbiten, vill bara sjunka in i min egen kropp och inte prata med någon. Lade mig på sidan (vilket var positionen jag beslutat mig att föda i), sen låg jag där orörlig. BM frågade om jag kanske ville gå och kissa.. Men det ville jag absolut inte. Vi blev därefter lämnade ensamma en stund medan BM och studenten gick för att äta. Under tiden låg jag och kände efter, vågade inte röra mig ur fläcken. Under förlossningen med Elton var jag uppe på benen hela tiden från det att vattnet gick, och jag var rädd att det var anledningen till det snabba förloppet den gången.

19: 35: Värkarna börjar
25 min från att vattnet gick hade jag bara känt en väldigt svag antydan till mensmol. Tänkte därför att jag nog skulle våga mig på ett toalettbesök trots allt. Satte mig upp i sängen.. och där kom det, PANG, en rejäl värk som gjorde olidligt ont. Bad J ringa på klockan. Bm + student kom in och jag bad om att få lustgas. Vilken dröm.. jag borde ha tagit det förra gången också. Det kändes så skönt att ha något att fokusera på under värkarna (som kom i stort sett oavbrutet), blev även väldigt mycket mer avslappnad.

20:05 Krystvärkar
Till min stora glädje känner jag att jag får lust att trycka på, vilket jag aldrig kände under förlossningen med Elton. BM undersöker och bekräftar att det är fritt fram. Jag börjar krysta lite, men försöker ta det försiktigt för att undvika att spricka. Tillslut blir BM tvungen att säga till på skarpen för att jag ska börja trycka på ordentligt. Budskapet går in, och jag krystar riktigt när jag känner att det är dags. Försöker lyssna på kroppen och samtidigt följa instruktionerna från BM. Känner mig egentligen inte alls rädd i det här läget, jag litar på den vägledningen jag får. Rätt var det är känner jag att huvudet är på väg ut..BM ber mig att avvakta till nästa värk innan jag trycker på igen, vilket jag gör.

20:23 Debbie föds
På nästa värk kommer hon ut, 3270 g och 50 cm lång. Hon gråter direkt och jag får upp henne på bröstet, vilken lycka. BM lyfter upp henne för att vi ska kunna se att det är en liten tjej vi fått, världens finaste lilla flicka. Jag frågar ganska direkt om jag spruckit något, men känner instinktivt att det nog gått ganska bra. BM förklarar att hon tror jag klarat mig väldigt bra, men att hon måste undersöka mig för att säga säkert. Hon bekräftar dock att det inte är någon ny sfinkterruptur det handlar om. Undersökningen visar att jag i stort sett klarat mig helt, en liten spricka på några mm som inte skulle behöva sys, samt några mindre "skavsår". Kan inte förstå att allt gått så bra, är oerhört tacksam. Att få vara kvar med Jörgen och Debbie och slippa bli rullad till operation känns otroligt stort. Jag fick vara med när dom vägde och mätte henne, och vi missade inte det omtalade "förlossningsfikat" man får när allt är klart.
 
 
 

Efter båda förlossningarna har jag direkt känt besvär av mycket eftervärkar. Blir alltid förvånad när jag hör andra säga att "smärtan försvann" direkt barnet var ute. Jag upplever det som att jag nästan inte kan koncentrera mig på något annat än smärtan.. tror det beror på att det går så snabbt att kroppens naturliga smärtlindring inte hinner aktiveras. Efter några värktabletter var det inte alls några problem med smärta denna gång, inte över huvud taget.

Det är svårt att begripa att man kan må så otroligt olika efter en förlossning. Nu kunde jag springa omkring obehindrat nästan direkt, bortsett från att jag hade lite problem med blodtrycksfall. Bara en sån sak som att det sved när jag kissade kändes betryggande och bra, det är ofta det andra beskriver som ett problem efter förlossningen. Förra gången var jag så sargad och smärtpåverkad att lite urin i såren varken gjorde från eller till. Sitta.. herregud... jag kunde sitta direkt. Vilken grej. Svedan var helt borta en vecka senare. Nu, två veckor senare kan jag knappt förstå att jag precis fött barn, känner mig helt återställd.

Är så tacksam över att jag fick min drömförlossning tillslut. För att inte tala om att jag nu har två friska och välmående barn. Livet ♥

RSS 2.0