Idag har det inte varit bloggbrist på grund av att vi haft det jobbigt, utan för att vi haft besök av Maja och Julia. En riktigt glad överraskning. Jag visste att dom skulle komma någon gång snart för att gå på Rihanna i Globen, men jag visste inte att det var nu den här veckan :). Elton sov otroligt nog i flera timmar. Ett tag var vi nästan rädda att dom inte skulle hinna träffa honom i vaket tillstånd, men sen vaknade han till liv. Lite missnöjd, men som tur var hade Julia en gedigen erfarenhet av sin systerson som haft svår kolik, så hon gav Maja några "vyrs-tips" som fungerade väldigt bra och höll honom lugn länge. Det i kombination med att han han verkade helt förtrollad av Majas skönhet. Han har redan bra smak lillgrabben ;).

Det är så otroligt utmattande att ha en barn som mår dåligt och inte kan förklara var som är fel. Igår var första gången jag kände att jag inte kunde njuta av att vara mamma, en jättejobbig känsla. Jag kopplade på autopiloten och gjorde allt jag kunde för att ta hand om Elton, men inget verkade hjälpa. Tack ännu en gång för att ni berättar om era upplevelser och ger tips. Det blir ju en del desperat googlande, och överallt vi läser tycks allt bara vara normalt.. "vissa barn äter jämt, fiser, gråter, sover inte... allt är normalt"... gah.

Som förälder känner man i hjärtat om det är normalt eller inte, det är i alla fall vad jag tror. Peppar, peppar så verkar Elton må bättre idag. Han vill fortfarande vara i famnen hela tiden, men idag har det mer varit på den nivån att "Nejdu mamma, glöm att jag tänker sitta i den här tråkiga stolen". Han gråter liksom mer ilsket istället för förtvivlat. Jag ringde upp BVC det första jag gjorde i morse, hon tipsade om samma saker som ni. Började faktiskt med mjölkfri kost redan igår, tänker testa minifom och magmassage också. Semperdropparna har vi kört med sen i fredags.

Jörgen har verkligen världens underbaraste kollegor, först sätter dom upp en bild på Elton i personalmatsalen, sen idag när han skulle gå hem hittade han ett paket vid sina skor. Det var hans kollega Sara som hade lämnat det till E, söta människa!



Vi försökte få till lite bra bilder, men E var mest intresserad av att äta. Han tyckte vi var skitdryga. Jag har väntat hela dagen på ett bra läge till att ta en "4-veckorsbild", men lilla prinsen har inte varit ett dugg intresserad av det ;)

(Nu blir det lite detaljer igen för er som är känsliga)

När jag fortfarande var gravid trodde jag att det skulle kännas jättekonstigt när gravidmagen försvann och det blev helt tomt där inne. Trodde nästan att det skulle bli svårt att hålla balansen för att tyngdpunkten ändrades så snabbt. Så var det ju inte :). Men det var häftigt att se hur den vips bara var borta när jag precis fått upp Elton på magen och tittade ner. Efter det kändes det nästan som att jag aldrig haft någon gravidmage, såg jag verkligen ut så för bara 4 veckor sedan? Det känns overkligt.

Jag är positivt överraskad över min återhämtning. Både efter komplikationerna under förlossningen och rent estetiskt. På BB vågade jag inte ens tänka på hur det skulle bli efter att jag sprack så mycket. Visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, trots att personalen hela tiden var väldigt positiv. Var till och med rädd att det skulle sluta med påse på magen. Tur nog har jag inte haft några sådana problem alls ens från början, även om jag fortfarande har lite ångest inför varje toalettbesök, och troligtvis kommer ha det ett tag. Det är så lätt att glömma att hålla igång magen. Nu vågar jag i alla fall lita på att jag kommer bli helt återställd. Har nästan inte ont längre, även om det fortfarande finns ett obehag. Men det är nog lika mycket psykiskt som fysiskt skulle jag tro.

Rent estetiskt hade jag förväntat mig att magen skulle hänga som en sladdrig degklump i flera månader innan skinnet drog ihop sig, och det var jag helt ok med också. Vet inte riktigt varför, som 24 åring förstföderska bör ju förutsättningarna vara relativt goda. Vilket dom också var. Magen återgick i stort sett till sitt gamla jag direkt, aningen mjukare och kanske liite putigare bara. Jag var ju inte direkt i någon superform innan, så det var väl kanske inte så svårt att hitta tillbaka till den tidigare formen :). 6 av dom 10 kg jag gick upp försvann direkt, dom 4 återstående vet jag faktiskt inte om jag tappat, det gör mig varken till eller från.

Jag tycker det är så häftigt vad kvinnokroppen klarar av.. bära ett barn, förlösa det och sedan återgå till det normala. Man kan inte bli annat än imponerad och tacksam! Jag hoppas innerligt att jag får uppleva detta igen, för det är ingenting jag någonsin skulle ta för givet.

Vecka 39


Nu.. pigmentranden går fortfarande att se :)

Allt få till det med bärsjalen var inte det lättaste, det krävs nog en del övning tror jag. Jag stod som ett frågetecken med instruktionen när jag hade virat ut den. Vet inte vad jag hade förväntat mig, men den kändes så sjukt lång.. tog liksom aldrig slut. Tillslut fick fick vi till någon form av knytning, jag virade och J läste instruktionen.

Sen var det dags att placera Elton. Det gick inte så bra, han gallskrek. Vi förstod honom, det såg inte alls bekvämt ut med den knytning vi fått till. Men vi var inte beredda att ge upp där, så J testade en annan knytning. Först skrek E även denna gång. Sen fann han sig och somnade. Sen sov han, och sov, och sov. Tillslut började vi oroa oss för blöjan som inte blivit bytt sedan innan promenaden, dessutom hade J börjat bli rejält svettig (jag vet, ni varnade mig för det;). Vi bestämde oss för att plocka ur honom, vilket inte var poppis. Han var i någon slags halvkoma men grät ändå, även under blöjbytet. Sen drog jag fram mitt säkra kort, tutten. Då blev det bra igen :)



Nu sitter vi och myser framför idol. Till skillnad från många andra hoppar jag över audition-avsnitten och är bara intresserad av fredagsfinalerna. Det är så skönt att höra människor som Robin sjunga. Man behöver liksom inte sitta beredd med skämskudden, han är alltid lika klockren. Däremot undrar vi varför André fortfarande är kvar , och framför allt hur juryn kan gilla honom. Hur är det möjligt att lyckas vara så slemmig vid en så ung ålder? Både jag och J får rysningar så fort vi ser honom. Nu har vi inte sett alla avsnitt, han kanske är en jättegullig liten person. Åsikten är enbart grundad på vad vi sett under hans framträdanden. Är det verkligen bara vi som tycker så? Linni (är det så hon heter?) fattar vi inte heller vad hon gör där? Inget personligt, men hon sjunger ju så svajigt att man blir åksjuk.

Det räcker med att man har ett litet dagsprojekt så springer verkligen dagen iväg. Det blev en promenad med Sabina och Tom efter lunch. Så kul att äntligen få ses med småttingarna utanför magen. Kändes verkligen märkligt eftersom vi sågs för inte alls länge sedan med magarna i vädret, och samtidigt känns det som att E funnits med jämt :). Under promenaden var E lite missnöjd och ville inte alls sova. Jag fick ta honom på ena armen och vagnen med den andra, men det gick bra ändå. Tyvärr fick det bli en liten parkbänksamning för min del, inte bra för mjölkstockningen. Men vad gör man när ens bebis är hungrig och man har för trevligt för att gå hem? :). Jag var noga med att värma upp "flickorna" innan jag ammade efter att vi kom hem, så förhoppningsvis går det bra.

Jag hann springa lite ärenden också, hämnade ut bärsjalen och filtarna. Blev även en tur till apoteket där jag införskaffade Sempers magdroppar till E. Tänkte att det kan vara värt att testa eftersom han inte verkar vara helt 100 i magen.

Det blev ingen värdering för oss idag. Mäklaren ringde och avbokade för att hon var sjuk, och det är vi tacksamma för. Vill inte ha hit några onödiga baciller. Lite tråkigt, men ändå skönt att kunna ta det lugnt under förmiddagen.

Elton har varit lite småkinkig och velat äta mycket både igår och idag. Ibland undrar jag om han får i sig tillräckligt eller om det är lite på gränsen hela tiden. Jag vet att spädisar äter ofta, men dom flesta dagar äter E mer eller mindre konstant känns det som. Det kan ju vara det där med sugbehovet, men han blir verkligen otröstlig om han inte får som han vill. Nappen har han verkligen ratat helt nu, tummen går bra ibland. Men bara om han hittar den själv och redan är nöjd :P. Han följer ju sin kurva och så, men jag är förvånad över att den inte drar iväg mer i och med att han äter så pass mycket. Spyr gör han ju knappt heller, uppskattningsvis en liten klutt var 3é dag eller så. Så länge han får äta som han vill är han i alla fall nöjd (nu när vi börjat med krämen), så jag antar att det bara är att mata på. Men som igår åt han 20 minuter av i princip varje timme hela dagen, ibland åt han i 40 min och kunde då sova lite längre. Det är så svårt att veta vad som är "normalt"?! Han kanske är konstant småhungrig hela tiden..

Elton verkade tycka det var kul när J kom hem från jobbet. Han hade väl tröttnat på sin sjuka tråkmamma ;). Det är lite minihelg för oss nu, J är ledig imorgon men jobbar sedan helgen. Vi har en del planer så nu får det vara slut på den här amningsfebern. Först kommer en mäklare hit och värderar lägenheten, pirrigt med spännande. Efter det ska jag och Elton ut på en prommis med Sabina (från mammagruppen) och hennes lilla Tom, som är exakt 1 vecka yngre än E. Det vill vi verkligen inte missa :)

Jag inser att det kanske inte är alla som tycker det är kul att se en video med någon annans bebis som gör.. ja, ingenting. Men jag vet i alla fall några som kommer uppskatta det. Våra föräldrar uttrycker dagligen sin saknad efter Elton, så här kommer lite tröst till nästa gång vi ses.. ;)



E skrämde mig alldeles nyss. Han låg och sov på fällen, och helt plötsligt lade han av en riktig brakare samtidigt som han kräktes. Sen lyckades han sätta kräkan i halsen och fick typ andnöd. Det såg nästan ut som han krampade, så jag bara slet upp honom. Då hostade han bara lite sen var det lugnt, han vaknade knappt :P. Det blir jobbigt sen när han börjar äta sådant som faktiskt går att sätta i halsen, fy fan. Jag måste ha kvävts till döds i något tidigare liv, är jätterädd för att sätta i halsen av någon anledning. Eller egentligen är jag mer rädd att andra ska göra det. När jag vet att J är ensam hemma och vi ringer för att säga godnatt brukar jag be honom att inte äta något mer under kvällen, bara för att han inte ska sätta i halsen. Hur sjukt är inte det? Skäms lite för att erkänna det :P.

Syftet när jag startade min blogg var att våra familjer och vänner som bor långt bort skulle kunna följa med i vad som händer i vårt liv. Men sedan jag blev gravid med Elton har den betytt mycket mer än så. För det första så är det mycket värt med all dokumentation. Det andra, som är ännu viktigare, är alla tips och det stöd jag får från er som läser. Vad för situationer som än uppstår här hemma så har ni varit med om samma sak och har massor med råd. Jag läste nästan inga bloggar förut heller, nu följer jag massor.

Det är konstigt hur man nästan lär känna varandra på det sättet. Jag skulle kunna lägga upp en tråd på familjeliv om Eltons röda rumpa och få massor med svar, men jag känner ju ett helt annat förtroende för alla som skriver till mig här. Inytiol säger ni, och det ska jag verkligen testa, tack. I vården får man verkligen spridda råd. Som jag skrev igår så sa sköterskan på återbesöksmottagningen att vi inte skulle använda salva alls, vi hade smörjt in E med idominsalva i valken vid låren. Hon kanske menade om det inte blev för illa, men det fattar man ju inte nödvändigtvis som förstagångsföräldrar.

Hur som helst kändes det som vi fick tillbaka vår bebis igår efter att vi började smörja med Bepanthen. Helt plötsligt var han nöjd med att ligga själv lite igen när han var vaken, istället för att enbart vilja ligga vid bröstet och snutta. Det är så skönt att veta att han inte har ont längre. Nu är det bara jag som ska bli frisk, jag har feber fortfarande men det känns ändå helt ok med värktabletter. Min teori är att Elton snuttade igång mjölkproduktionen igen när han åt konstant det där dygnet. Det blev liksom som att det rann till på nytt. Nu ska det väl bara stabilisera sig igen så kommer det bli bra.

Idag när vi var på BVC fick sig föräldra-självförtroendet en rejäl törn och det värkte i hjärtat på både mig och J. Vi berättade att han varit så otröstlig och att det bara är bröstet som hjälpt, samt att han blir helt hysterisk vid blöjbyten. BVC-sköterskan sa direkt att det verkade som att han hade ont någonstans, vilket vi fasat för. När vi lade honom på skötbordet inför vägning och mätning blev han som vanligt helt hysterisk, så hon bad mig hålla upp honom så att hon skulle kunna se ordentligt hur han såg ut i rumpan. När han är så där ledsen och spänner sig går det liksom inte att se. Det visade sig att han var skinnflådd längst in mellan skinkorna. Lilla älsklingen, inte konstigt att han haft ont.

Vi fick så otroligt dåligt samvete för att vi inte märkt något. BVC-sköterskan var dock jättegullig och sa att det var lätt att missa, och att vi inte skulle klandra oss själva. Förmodligen blev det en ond cirkel när jag åt penicillin, han blev dålig i magen och har därför bajsat mer. Sen har han velat amma mycket som tröst, och då har det blivit ännu värre. Nu har vi köpt en salva som hon rekommenderade. Blir lite irriterad över informationen vi fick på sjukhuset när vi var på återbesök, då sa dom att man inte skulle använda någon salva, utan på sin höjd lite bröstmjölk. Men men, nu vet vi det och kommer att vaka över den lilla rumpan som hökar så att detta aldrig händer igen.

Vi åkte och kollade på en till lägenhet nu under eftermiddagen, också en trea här i närheten. Den verkade helt perfekt, sen kom vi dit och såg att det inte fanns någon hiss, typiskt. Vi får leta vidare helt enkelt. Nu har vi i alla fall bokat en tid för värdering av vår nuvarande lägenhet, efter det kan vi få ett nytt lånelöfte och då vet vi ju ungefär vad vi kommer ha att röra oss med också.

Klickade hem två filtar från Villervalla också. Jag har ju inte riktigt gillat filtarna vi har från Ikea och varit på jakt efter nya. Tyckte dom från Villervalla var sköna och verkade fina, till ett rimligt pris.

Idag har Elton fått hälsa på pappa på jobbet. Det var skumt och riktigt kul att få komma tillbaka dit. Det var ju där vattnet gick och förlossningen startade. Känns som att det var igår, samtidigt känns det som vi haft E jämt. Skötte sig utmärkt gjorde han, som vanligt när vi är ute bland folk. Han glänste i uppmärksamheten från J´s kollegor :)

Sen blev det ju faktiskt premiär i kollektivtrafiken med barnvagnen för mig också. Både pendel och buss, det var inga problem alls. Fick plocka upp E på tåget bara, men då blev han nöjd.

Idag fick jag och E överraskande nog hem J en timme tidigare än vi trodde, han slutade redan vid 15. Det var grymt skönt att få lite sällskap efter en dag i soffläge. E måste vara i någon slags växtspurt, han har verkligen ätit non stop idag känns det som. Tur att pappa J kom hem och såg till att mamma fick lite mat i magen :)




J har mycket lättare att trösta E än vad jag har. Vet inte om det är att han bara tänker på mat när han är hos mig, eller om jag är för snabb att ta fram tutten. Hur som helst lyckas jag aldrig trösta honom utan att amma, oavsett om han åt 10 min tidigare. Jag klagar inte, är så tacksam över att det fungerar med amningen och det är väldigt mysigt. Men ibland undrar man liksom var all mjölk tar vägen i den lilla magen :)

Med tanke på hur sakta tiden gick i slutet av graviditeten är det förvånande hur otroligt snabbt den gått sedan Elton föddes. Snart är han en månad, jösses. Det är en otrolig skillnad på att gå hemma med ett barn och att bara vara hemma helt själv. Jag älskar att vara föräldrarledig och just nu känns det som att jag aldrig behöver göra något annat, att vara med E är allt jag behöver. Men det går nog över tids nog ;).



Idag tar vi det lite lugnt jag och E, pysslar på här hemma och myser lite. Har faktiskt hunnit med en hel del redan nu.. ammat, städat badrummet, ammat, duschat, ammat, gjort frukost, ätit frukost och samtidigt ammat. Det är lätt att tro att man ska ha så mycket tid över när man "bara" är hemma med ett barn, så är det inte riktigt ;)

Nu tar vi kväller här och säger hej då till helgen. Den hade gärna fått vara lite längre om jag fått bestämma! Nu ska vi bara hoppas att denna natt blir lika bra som den förra. E sover sött i sin säng så det är inte omöjligt.

Närmare bestämt en Babylonia Tricot Slen. Jag budade hem en från tradera för 210 kr, endast använd ett fåtal gånger enligt säljaren. Det känns som ett bra köp, blir vi inte nöjda med den så kan vi köpa en bärsele också.

Den här färgen..


Eftermiddagen har spenderats framför Hemnet, nu är vi taggade. Det är främst nyproducerat vi spanat på. Jag har alltid drömt om att få flytta in i något helt nytt och fräscht där ingenting behöver göras. Vi har anmält intresse för flera, så det är bara att vänta och se vad som händer. Spännande :)

Då var en visning avklarad. Vi gillade lägenheten skarpt, den var fin och planlösningen var bra. Öppen mellan kök och vardagsrum. Den ligger i samma område som vi bor i nu, vilket är ett plus eftersom vi trivs så bra. Att det fanns hiss behöver jag nog inte ens nämna. Men en sak som var en riktig bonus är att en garageplats hör till lägenheten, det är inte vanligt förekommande här. En nackdel var att utsikten inte är allt för kul, det har vi varit bortskämda med i vår nuvarande lägenhet. Hyran var rätt hög också. Men lite måste vi nog tumma om vi inte ska bli kvar här. Egentligen är vi supersugna på en nyproducerad 4 i samma område som vi egentligen inte har råd med. Men man vet aldrig, mirakel inträffar varje dag :)

Nu återstår bara en del fix. Ringa banken och boka tid för en värdering till exempel. Sen har vi en del Elton-relaterade saker att ta tag i. Skicka in hans namnpapper och även J´s faderskap.

När jag vaknade i morse blev jag helt paff när jag kollade på klockan. Insåg att Elton bara vaknat 1 gång på hela natten. I princip har han sovit mellan 00-07, och i sin egen säng dessutom. Den gången han vaknade åt han bara i kanske 10 min, så när jag lade tillbaka honom i sängen tänkte jag att det nästan inte var någon idé att somna om eftersom jag trodde han skulle vakna direkt igen. Men han har sovit! Jag undrar om det beror på att jag slutat med penicillinet nu, hoppas det så kanske det håller i sig!



Nu sitter vi och äter lite frukost och tittar på lägenheter på Hemnet. Tanken är att vi ska gå på några visningar idag. Det är lika bra att komma igång nu så det blir av någon gång, vi har ju gjort detta en gång tidigare och vet att det kan bli en utdragen process. Nu har vi dessutom en lägenhet som ska säljas också, vilket vi inte hade sist. Imorgon ska jag ringa och boka en värdering av lägenheten så vi kan få ett nytt lånelöfte.

Som jag skrev igår är det ingen "lillstrumpa" vi fått, men det är sannerligen en "lillrumpa". Igår köpte vi ett paket blöjor som är för bebisar mellan 3-6 kg, Elton väger runt 4 så dom borde ju vara perfekta, men det är dom inte. Inatt hade det läckt i hela hans säng så jag fick gå upp och byta allt ihop. Sen imorse när jag skulle plocka upp honom ur vår säng såg jag att han låg i en stooor kissfläck. Vi får köra med nyföddblöjorna ett tag till, sen är det nog dags att införskaffa det där kisskyddet jag inte trodde vi skulle behöva (fråga mig inte varför :).

Ett helt normalt samtal över frukosten mellan två nyblivna småbarnsföräldrar..

J: "Eltons bajs luktar lite som bröd, fast utan creme cheese.."
Jag: "Fast jag tycker mer det det luktar som bröd med creme cheese i så fall, lite syrligt liksom.."
J: "Kanske, du har nog en poäng där.."

Mums filibabba!

Det blev ju en vända till Asian Market idag som jag nämnde tidigare. J röjde runt själv där inne, så jag hade ingen koll alls på vad som inhandlades. Jag stod mest och tryckte med barnvagnen i ett hörn för att inte vara i vägen, det är rätt trångt där inne. Så när jag kom hem och satte mig för att amma hade jag ingen aning om vad jag skulle få till middag, så det blev en riktigt positiv överraskning. J hade gjort egna dumplings med skaldjurssoppa till, så sjukt gott var det.



Nu sitter vi och myser med en godisskål framför idol och njuter av varandras sällskap, jag och J dvs. Lillen sover sött. Antagligen laddar han upp inför nattens match mot mig och pappsen ;). Men som sagt, vi tummar lite nu tills jag ätit klart penicillinet.

PS: Tack kära lillasyster för att du hjälpte mig ta bort min gravid-widget!!

Jag har aldrig tänkt att det skulle vara begränsande att få barn och att man inte skulle kunna göra allt som man gjorde innan, tvärt om. Fast jag trodde inte att det skulle vara så pass lätt att göra saker med en liten bebis som det faktiskt är. Visst, lite mer förberedelser innan man kommer iväg. Men det är inte av ondo heller, då tänker man till mer gällande sig själv också och slipper bli hungrig etc direkt man klivit utanför dörren.

Elton sov hela tiden vi var inne i stan idag, han sa inte ett pip. Han gillar liv och rörelse, helt klart. Det märkte jag även igår när jag skulle städa. Visste inte riktigt hur jag skulle planera det hela. Ville ju inte börja dammsuga när han sov, men sov han inte så ammade han eller var kinkig (magen igen). Tillslut chansade jag och satte honom i bilstolen fast han gnällde lite, sen startade jag dammsugaren. Inom 2 sekunder sov han. Jag städade, tog en låång dusch, fixade till lite lunch och Elton bara sov. Sen vaknade han till lagom till jag skulle äta, men det gjorde ingenting :).

Nu har Elton kvitterat i sovkampen. Efter kvällsmyset i vår säng igår gav jag honom en hård match, som han tillslut vann. Var uppe säkert 6 gånger på bara några timmar, och varje gång jag trodde att han hade somnat och gick och lade mig så började han gråta. Nu har jag och J bestämt att vi ska testa igen efter att jag ätit klart penicillinkuren, han har varit ganska kinkig så vi tror att han haft lite ont i magen. Enligt alla kommentarer verkar det ändå vara många som haft sina små i sängen i början, utan att det för den sakens skull blivit problem att vänja om dom. Det är väl så, alla barn är olika. Och föräldrarna också för den delen.

Idag är i alla fall en riktigt bra dag, J är ledig och vi planerar att ta en liten vända in till stan. Bland annat ska vi kolla efter en ny jacka till mig, och J vill gå på Asian Market.

Elton har hittills varit mest lik J, det tycker alla. Han fick inte ens mina bruna ögon som vi trodde ett tag. Solklart blå är dom, om än mörkare blå än J´s. Jag har inte något emot att E är lik J, men på något sätt vill man ändå se sig själv i det vackra man har skapat.

Men faktiskt så är det en likhet som varit slående redan från start... Elton har ärvt mina gigantiska dasslock till fötter. Redan på BB kunde vi konstatera att nyfödingstrumporna var på tok för små. Det förvånar mig inte alls, det är uppenbarligen en väldigt dominant gen som alla i min familj fått ;). Än så länge kan vi dra i tyget så att dom passar. Det är för tidigt att gå upp i storlek än eftersom han har så smala och spensliga små underben, större strumpor trillar av.

Det är så kul att läsa kommentarerna på inlägget igår om att Elton inte gillar att sova i sin egen säng. Alla har verkligen haft samma problem, men hanterat det väldigt olika :).

Inatt testade jag i alla fall att gå upp med Elton varje gång han ville äta istället för att flytta över honom i vår säng. Det gick faktiskt över förväntan, även om jag höll på att somna ibland fast jag satt upp. Jag tog ett förtroligt snack med lilla sonen på kvällen och förklarade att jag inte tänkte ge mig, och att han lika gärna kunde ge upp direkt ;). Vi gjorde faktiskt så att vi lade honom utan att sätta på pyjamas eller något eftersom han sov så gott, vi visste att blöjan var ok också. Han sov till 1, sen var han lite envis och jag fick ta upp honom, amma, sen lägga tillbaka honom 4 gånger. Tillslut gav han upp och sov mellan 02-05.30. Då fick jag amma och lägga honom 2 gånger bara, därefter sov han till 8. Nu gäller det bara att vara ihärdig :)

Då var äntligen min förlossningsberättelse klar, eller ska jag kanske kalla den min förlossningsnovell? Haha :). Men som sagt så är det ju ett minne för livet, så jag ville inte spara på något. Varje känska och "specialeffekt" vill jag ha fram. Det är ju inte för intet som jag kallat det för en Hollywoodförlossning ;). Den som orkar och är intresserad får gärna läsa. Jag har delat upp den i tre delar, före, under och efter. Före är vad som hände innan förlossningen startade, och det har ju många av er säkert redan läst. Under är själva förlossningen och Efter är vad som hände när han kommit ut.

Före

30/9
Efter ett par veckors otåliga försök att på egen hand starta förlossningen med diverse knep, blev jag överlycklig när under ett toalettbesök på förmiddagen inser att jag fått en så kallad teckningsblödning. Nu kunde ju inte förlossningen vara långt borta…

Har sammandragningar/förvärkar hela dagen, och börjar ringa runt till nära och kära för att "flagga" att det nog är något på gång. Tyvärr klingar allt av under eftermiddagen, och på kvällen är allt som bortblåst. När vi gick och lade oss höll både jag och J tummarna hårt.

1/10
Vaknar på morgonen av att J´s väckarklocka ringer. Slås direkt av besvikelsen... inte i natt heller. När ska jag få träffa min älskade bebis? Vill inte att J ska gå och frågar om han kan ta med mig till jobbet istället. När han gått gråter jag en skvätt och känner mig allmänt eländig.

Går tillslut upp och bestämmer mig för att rycka upp mig, vet ju att det skulle kunna dröja flera veckor till. Går ut på en ganska lång promenad i området för att aktivera mig lite, och kanske "gå ner" bebisen en bit. När jag kommer tillbaka hem är jag på bättre humör och har inte alls lust att sitta hemma och bara vänta på att J ska sluta jobbet. Bestämmer mig för att åka och hälsa på honom ändå. Tar pendeln ut till Barkarby och pratar med mamma under tiden. Berättar att jag inte har några som helst känningar längre, men att jag ändå är vid gott mod. Det som kommit in måste ju komma ut, eller vad det nu är Nalle Puh brukar säga.

Under
Kommer ut till J´s jobb. Han blir förvånad över att se mig och säger "borde inte du ligga hemma med värkar nu?", joo, visst borde jag väl det. Traskar omkring i butiken i ca 1,5 timme. Plötsligt får jag en stark, men ej smärtsam sammandragning som gör att jag känner mig lite kissnödig. Går på toaletten. När jag kommer ut får jag en till lika stark sammandragning, samtidigt säger det  "knäpp", jättehögt i magen. Sekunden efter får jag en värk som gör att jag blir stående lutad mot en hylla. Som tur är står J bara en bit bort och kommer fram för att höra hur det är. Precis då känner jag hur jag får en varm dusch ner i byxorna. "VATTNET HAR GÅTT". J släpar med mig in på lagret och ut till bilen på baksidan, sedan går han in och hämtar sina grejer och meddelar kollegorna att han måste sticka. Dom kommer ut för att önska lycka till, allt känns bara så sjukt absurt :)

Vi bestämmer oss för att åka hem och ringa förlossningen. Det vanliga är ju att man får komma in på en kontroll, sedan åka hem och invänta värkar. På hemvägen känner jag en till värk, och ännu en till när vi kommer hem till parkeringen. Väl uppe i lägenheten går jag in till badrummet och blir sittande på toaletten med värk. Ringer förlossningen som ber oss komma in på kontroll, men att ta det lugnt och äta middag först.

Jag ställer mig i duschen och börjar få onda värkar som kommer tätt, varje minut om jag minns rätt. Ställer mig på alla fyra lutad mot toaletten i några minuter, sedan inser jag att vi nog bör komma iväg så snart som möjligt ändå. Ropar på J och berättar att jag nu börjar få rejält ont, ber honom plocka fram lite kläder till mig. När han väl kommer gör det så ont att jag har problem att klä på mig själv, han hjälper mig. Nu gör det riktigt ont, jag säger till J att jag vill åka NUU. Han ber mig försöka slappna av, inte stressa upp mig och ta djupa andetag. Jag gör mitt bästa men känner samtidigt att det nog går lite snabbare än normalt. J försöker hjälpa mig på med strumpor, men det gör alldeles för ont så jag stoppar bara ner fötterna i skorna. Springer sedan ner för trapporna i en värkpaus och blir stående utanför porten en stund innan jag lyckas ta mig bort till bilen.

På väg till sjukhuset har jag inte många sekunder mellan värkarna. Säger till J att det är tur att vi inte bor kvar i Mora, då hade vi behövt ringa en ambulans. "Är det sant?", frågar han.. men jag hör att han inte tror mig :p. Väl framme ber jag honom släppa av mig utanför entrén till förlossningen eftersom jag inte orkar följa med och parkerar bilen.  Blir stående utanför dörren med värk, en annan blivande pappa ser mig och kommer ut och frågar om jag behöver hjälp. "HÄMTA NÅGON", ryter jag. Men sekunden efter blir det en kort värkpaus och jag ändrar mig och säger att jag kan gå in själv nu. Går fram till disken och förklarar att jag har värkar hela tiden. Barnmorskan tittar lugnande på mig och hälsar mig välkommen in till ett undersökningsrum.

När vi kommer till undersökningsrummet ber BM mig vänta en stund och försvinner ut, fattar inte vart hon tagit vägen men slår mig ner på britsen. Har så sjukt ont att jag bara vrider mig i plågor. J kommer efter en stund, och barnmorskan efter. Hon börjar försöka fästa ctg´n, men jag har för ont för att samarbeta så det tar en stund. Tillslut får hon på den och säger att jag kommer få ligga i 20 min för att mäta värkarna och bebisens hjärtljud. Jag åmar mig och förklarar att det trycker på nedåt.. "Det kan bli en tryck när värkarna är kraftiga, men än är det långt kvar", försäkrar BM. Hon lämnar oss och jag lider. Efter 5 min ber jag J hämta tillbaka henne då jag inte står ut längre. Min känsla var att antingen är bebisen på väg ut.. eller så är jag världens mes, och då vill jag ha bedövning. BM kommer tillbaka och säger att hon ska känna om jag är tillräckligt öppen för smärtlindring. Efter 2 sekunders grävande tittar hon upp och  säger hon "Ok.. bebisen ligger precis innanför, den kommer att komma snart".

HUH? Hur gick detta till?!? Jag kommer aldrig glömma J´s ansiktsuttryck, har aldrig sett någon tappa hakan på det sättet. Nu blir det lite fart på BM som rusar ut för att kalla på förstärkning. Jag låg ju bara på en brits i ett undersökningsrum, inte i ett fullt utrustat förlossningsrum. Dom kommer in med en bår och ber mig hoppa över. Det var inte det lättaste, värkarna kom ju utan uppehåll. Klarar det tillslut, blir inrullad till förlossningsrummet, och där blir jag ombedd att hoppa över till sängen.. grrr, kan dom sluta bråka med mig eller??!! Jag är vid det här laget i chock och börjar känna mig rejält nervös inför utdrivningsskedet, så här ska det väl inte gå till? Hur kommer det bli nu? Tankarna for runt. Blir erbjuden lustgas men tackar nej, jag vill bara bli lämnad ifred och få allt överstökat. Minns inte riktigt själv, men enligt J var det 4 personer i rummet. Två barnmorskor, en undersköterska och en kille från röda korset.

Nu börjar det bli suddigt. Minns knappt att jag började krysta, men jag tror att en av barnmorskorna sa att jag kunde testa att trycka på lite när jag hade värk. Och trycker på gör jag, för fulla muggar. Svinont gör det och jag tycker det är svårt att känna när en ny värk börjar och slutar. Man har ju alltid fått höra att "det går inte att hålla emot en krystvärk", jag tycker inte alls det känns så. Visst trycker det på lite, men inte som jag föreställt mig. Tiden mellan krystningarna är jag konstigt nog väldigt avslappnad och kan vila, måste hela tiden påminna mig om målet för att orka krysta en gång till. Känslan av att det inte finns någon återvändo och att det är helt upp till mig är lite ångestframkallande. Vill bara ha det överstökat.

Efter ca 15 min frågar jag om det verkligen ska ta såhär långt tid? Men enligt BM går det fort framåt. Får frågan om någon ska gå och blanda lite saft till mig.. "SAFT??….. MENAR NI ATT JAG KOMMER ATT HINNA MED SAFT?!? HUR LÅNGT ÄR DET KVAR EGENTLIGEN???", gnäller jag. Men saft fick jag ändå, för att "få lite ny energi", som BM sa. Nu börjar jag tröttna och när dom säger åt mig att trycka allt vad jag har och lite till, är det precis vad jag gör. Jag halvsitter och alla står runt mig, sköterskan håller fast ctg´n mot magen eftersom dom inte haft tid att fästa den. En BM står rakt nedanför, en står på sidan och håller upp ena benet, medan röda korsetkillen håller upp det andra. J står vid min ena sida och jag tittar upp på honom med jämna mellanrum och säger att jag inte orkar mer och att jag är rädd. "Det går jättebra, du är så duktig", svarar han.  

BM hämtar en varm handduk och håller emot med den, det känns skönt. Vid ett tillfälle säger hon "STOPP,STOPP, STOPP", och antagligen var det väl då det hände.. (att jag sprack). Jag frågar hela tiden hur långt det är kvar men får inget vettigt svar.  Tillslut får jag höra att man börjar kunna skymta håret, och det känns. BM sätter in fingrarna, trycker nedåt och ber mig pressa ut dom. Shit.. vad ont det gör, börjar känna mig förbannad och frustrerad. Frågar om dom inte bara kan dra ut honom eller något, jag orkar ju inte mer. Får rådet att använda ilskan till att få mer kraft.

Plötsligt säger BM att halva huvudet är ute, och att det kommer vara över på nästa värk. Det var det inte… tog säkert tre. Men det var en enorm lättnad när jag kände hur huvudet kom ut och dom började "vagga ut" kroppen. Rätt var det är så har jag min älskade lilla skatt på bröstet. 18.14 var klockan, 2,5 timme efter första värk. Hela min kropp fylldes av en obeskrivlig känsla när jag lade armarna kring den varma, kladdiga lilla kroppen. Han skrek inte direkt (trots att han andades), så jag frågade om han var ok, vilket dom försäkrade oss om att han var. "Ska ni inte se efter vad ni fick då", säger en av barnmorskorna. Just det, det hade vi inte ens tänkt på. Vi har bara så glada över att vi fått en bebis som mådde bra. Jag vågar inte riktigt lyfta honom eftersom han var så hal, så en av barnmorskorna gör det istället.. "Wow.. en pojke", blev förvånad fast jag egentligen inte förväntat mig varken det ena eller det andra, det är väl själva överraskningsmomentet som tar en med storm :). Han var det vackraste vi sett, vilken total lycka!


Efter
Efter några minuter när moderkakan kommit förklarar BM att jag spruckit rejält, och att det förmodligen måste sys uppe på operation. Att spricka var verkligen en av mina största farhågor inför förlossningen, och då fattade jag knappt att man kunde spricka så mycket som jag faktiskt gjorde. Omfattningen förstod jag först ett par dagar efter när jag fick förklarat för mig att det var en så kallad sfinkerruptur grad 3-4.

Hur som helst fick jag vara med J och E runt 1 timme innan det var dags. Det var en viktig timme, vi bara stirrade på Elton och förundrades över hur fin han var. Det roliga var att killen från röda korset också satt där med oss och var helt tagen. Han berättade att det var den första förlossningen han var med på och att det hade varit en fantastisk upplevelse. Det känns så kul nu i efterhand, han kommer ju verkligen minnas det för resten av livet, precis som vi :).

Mitt i lyckan kände jag att allt inte var som det ska. Man får alltid höra hur smärtan bara ska försvinna när barnet väl är ute,  men jag hade fortfarande väldigt ont. BM kom och gav mig bedövningsspray och två sprutor lokalbedövning för att lindra lite. Efter en stund kom dom och sa att det var dags och rullade iväg mig. Hela situationen kändes så overklig och absurd. Här hade jag precis fött ett barn på 2,5 timme, och nu skulle jag behöva lämna det? Ingen trevlig känsla. BM lovade i alla fall att ta väl hand om J och E.

Det var så obehagligt uppe på operation, kallt och sterilt. Det kom en snygg narkosläkare alá Greys Anatomy inglidandes, inte en dag över 30 kan han ha varit. Han gav mig en ryggbedövning och sa att han skulle försöka lägga den så jag inte vart för avdomnad i benen. Jag sa att jag var rädd, och då sa han att vi kunde sätta på radion så jag slapp höra vad kirurgerna pratade om.. det var snällt. Ungefär 1 timme tog det, och under tiden försökte jag fokusera på E och J. Det kändes så overkligt och jag hann glömma bort hur E såg ut.

När allt var klart fick jag veta att jag skulle få komma upp på intensiven eftersom vanliga "uppvaket" hade stängt på helgerna. När jag kunde röra benen och lyfta rumpan skulle jag få komma till BB och träffa J och E igen. "Kolla, jag kan lyfta både benen och rumpan", sa jag och lyfte utan problem. Ingen i personalstyrkan hade sett på maken tidigare. Narkosläkaren hade tydligen gjort ett väldigt bra jobb, eller så gick det väl på ren viljestyrka. Blev ändå skickad till intentiven för att det skulle gå rätt till. Där blev jag liggandes i över 1 timme. Hade lite otur eftersom det var personalöverlämning på BB, så ingen hade tid att komma och hämta mig. Tillslut tyckte en sköterska på intensiven så synd om mig att hon körde mig till BB själv (eller så var hon trött på mitt tjat :P).

Det var så fantastiskt att få komma tillbaka till mina älsklingar. J hade trott att jag skulle vänta på BB när han kom dit från förlossningen, så han hade varit lite orolig över hur det gick för mig. Annars hade han och E fått en väldigt bra start, suttit hud mot hud och bara myst. J hade inte kunnat sluta titta på honom och hade svårt att fästa blicken på något annat när jag kom :). Dagarna som följde på BB var omtumlande men magiska. Vi fick så mycket stöd av personalen, vilket var skönt eftersom det strulade med amningen, plus att jag kände mig otrygg i allt som hänt med min kropp och oroade mig för att aldrig bli återställd.

Nu 2,5 vecka senare mår Elton, jag och J bra. Förlossningen känns fortfarande overklig, men vi är inte alls lika avskräckta som vi trodde vi skulle vara. Det räcker att titta på Elton så glömmer vi allt jobbigt :)

Fick en fråga om vad Elton ska heta mer en Elton, och vilket efternamn han ska få. Håkan Elton ska han heta och kommer få mitt efternamn, det kommer även J ta om/när vi gifter oss också. Håkan är efter Eltons farbror som tyvärr inte finns med oss längre. 5 år har vi varit utan honom nu, och idag skulle han ha blivit 29 år. Vi saknar Håkan otroligt mycket och det var en självklarhet att Elton skulle få bära hans namn. Kan inte fatta att det gått 5 år redan. Jag skrev och berättade om H förra året, det inlägget finns här.



Han gillar egentligen inte att vara utan kläder, eller det är väl främst av och påklädningen han misstycker till. För att inte tala om blöjbytena som han tycker är rena barnmisshandeln. Han är dock lite gul i ögonen fortfarande så jag ville ha honom liggandes vid fönstret och lapa sol en stund, och då passade jag även på att ha en liten fotografering ;). Faktiskt så tyckte han att det var helt ok och låg där nöjt en lång stund.

Igår kväll när J kom hem från jobbet hade jag precis ammat och Elton låg och sov. J kom och sa hej, sen gick han och värmde på lite mat. När han kom tillbaka hade E vaknat, så då ville J hålla honom lite innan han åt. E somnade direkt mot J´s axel, och då hade han inte det minsta lust att lägga ifrån sig honom för att äta. Så det slutade med att jag satt mig och matade J med en korv-wrap medan han höll i en sovande E, haha. Jag får mata båda mina killar ;)



Igår kapitulerade jag och J och lät E sova i vår säng från början istället för att försöka med hans egen säng. Det blir lite dumt, för vi sover ju sämre både jag och J. När han ligger så nära kan jag bara fösa in honom när jag ska amma, och då blir det att jag somnar om direkt. Inte bra. Risken är ju att han blir för varm, och sen har jag noll koll på hur länge han faktiskt äter. Ibland går det ett par timmar och jag vaknar med honom intill mig, och då har han ju såklart släppt. Pratade med mamma om detta idag och hon berättade att dom gjorde likadant med mig, och att jag vande mig vid att ligga och "snuttsova". På grund av det tog det tydligen över ett år att få ordning på min sömn :P.

Inatt ska jag följa mammas råd och aldrig ta honom till vår säng utan istället gå upp och amma, sen lägga tillbaka honom i spjälsängen. Det hade i alla fall fungerat med mina syskon, även om det kan ta lite tid att få till det och man får vara lite ihärdig.

Innan vi åkte upp till Mora helgen som var diskuterade jag och J att det skulle bli kul att se Birks reaktion på Elton. Birk är svärmors hund, han har några år på nacken och är den klokaste varelse jag någonsin träffat. Han älskar allt som är smått, hundvalpar, kattungar osv. Han blir alltid helt till sig och tror typ att det är hans ;).

När stunden kom då vi skulle presentera Elton för Birk väntade vi oss därför en väldans reaktion, hade till och med laddat upp med kameran och allt. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss .. :P

Tack för råden angående bärsjalar/selar. Som jag misstänkte var meningarna delade även där. Det är väl som med allt annat antar jag, man är olika därför skiljer sig behoven. Vissa tycker att det är osmidigt och svårt att få till det med sjalen, samt att det lätt blir för varmt. Sele är lättare att få på men tydligen inte lika ergonomiskt för varken förälder eller barn.

Sjal verkar vara det bästa för små barn i alla fall. Och angående värmen så kommer vi ju använda den mest under vinterhalvåret, plus att jag är en fryslort ;). Sandra tipsade om Looma Sino som ska vara väldigt lik Tricot Slen, fast svalare. Jag har försökt hitta den, men den verkar inte tillverkas längre. Nya motsvarigheten verkar vara Aldoria Bambu Soft. Den är tillverkad av 100% ekologisk bambu och håller svalt på sommaren och varmt på vintern. Verkar vara ett riktigt bra alternativ.

Aldoria Bambu Soft..

Den här dagen började med ett första besök på BVC. Förra gången var det ju hembesök. Elton har nu passerat sin födelsevikt på 3815g och väger 3940g, 2,5 vecka gammal. Sköterskan tyckte att han såg väldigt frisk och välmående ut, så det var skönt att få bekräftelse på :).

I väntrummet..


Idag ska jag försöka hinna fixa lite här hemma. Det har spunnit iväg och blivit lite väl rörigt den senaste tiden för att jag ska trivas. Packningen från i helgen står ouppackad, bebisstrumpor och mjölkhanddukar utspridda här och var. Bädda rent i sängen vill jag göra också.

Det blev en till "första gång" idag. När J kom hem från jobbet bestämde vi att jag skulle gå och handla medan han stannade hemma med E så att dom skulle hinna få lite tid tillsammans. J är ju fullt kapabel att ta hand om E, men det var ändå lite nervöst för oss båda. När E får för sig att han vill äta blir han lätt lite otålig, och åker tutten då inte fram inom 30 sekunder kan han bli rejält förbannad :P. Jag försökte att ta det lugnt och inte stressa, var kanske borta i 20 min. När jag kom tillbaka var han visserligen lite kinkig, men det hade gått jättebra. Skönt :)

Tror ni att jag har lyckats vila något? Nope. Så fort Elton stängde sina vackra små blå fastnade jag framför datorn, och där sitter jag fortfarande. Bland annat så letar jag efter någon bra bärsjal. Har ni några tips? Jag vill kunna använda den nu när E är så här liten, men också att den ska fungera länge. Lätt att ta på är ju också en fördel.

Tricot slen från Babylonia.. Kanske ett alternativ? Finns här.

Idag är första dagen Jörgen jobbar sedan Elton föddes. Det kändes ovant och läskigt när han gick imorse, men vi har faktiskt klarat oss hyfsat på egen hand måste jag ändå säga, rent praktiskt i alla fall. Känslomässigt saknar vi pappa J något enormt. Tack och lov kan jag sitta som vanligt nu, annars hade det blivit riktigt jobbigt. Nu är det nog mest J som lider av att inte få vara med oss. Det måste kännas så konstigt att få barn och sedan behöva gå och jobba redan efter 2 veckor, jag kan inte föreställa mig att vara ifrån E en enda sekund.



Trött mamma idag.. E sov ju så bra om nätterna när vi var i Mora så vi hoppades att det skulle hålla i sig. Men inatt gick han tillbaka till sin "vanliga" rytm och ville amma konstant hela natten. Jag ska verkligen göra mitt bästa med att försöka sova när han sover idag. Men än så länge har han varit pigg som en mört. Jag visste inte riktigt om jag skulle våga mig på att gå in i duschen ens, hur gör man när man har en bebis liksom? :P. Men jag chansade och satte honom i bilstolen och det gick faktiskt bra. Han satt till och med där och var nöjd medan jag åt frukost. Så det har fungerat riktigt bra faktiskt :)

Nu är vi hemma igen och resan gick så bra. Elton sov precis hela vägen så vi behövde inte stanna en enda gång, var hemma på 3,5 timme. Duktiga lilla killen! När vi kom hem var dock måttet rågat och han var inte alls glad när vi skulle byta blöja, det var bara äta som var intressant. När jag väl satte mig och ammade låg han och stirrade på mig och såg besviken ut, som att han tyckte att jag misskött honom och skulle skämmas :P.

Med lite mat i magen blev han en nöjd kille igen. Vi bestämde oss för att ge honom ett kvällsbad. Det var jättekul för han tyckte verkligen att det var mysigt den här gången, sist ville han inte alls. Nu ligger jag och J och snusar i hans rena fjuniga lilla kalufs och bara njuter!

Igår bar det av hem till svärmor som kom hem efter 1 veckas älgjakt. Vi lagade till lite god middag, tittade på Idol och slappade. Jättemysigt var det. Min kusin Anki kom förbi också och överöste Elton med presenter, så nu har han en helt ny garderob i stl 62, hehe :). Tack Anki och hela familjen Holmström! E är en lyckligt lottad kille som har så många som älskar honom.

Elton trivs när mycket händer runt honom och han får mycket uppmärksamhet. Han sov gott även inatt :)

Ja, idag har jag extra mycket att vara glad och tacksam för. Tror bestämt att jag blir tvungen att punkta upp..

• Resan upp till Mora igår gick så bra, långt över förväntan. Elton var jättenöjd och sov i princip hela vägen, vi behövde bara stanna till snabbt vid 2 tillfällen förutom stoppet vi gjorde i Falun hos min kompis Lisa. Vilken tur vi har som fått en bebis som älskar att åka bil.

• Penicillinet har gjort underverk och jag mår nästan som vanligt igen. Ingen feber längre, och igår kunde jag till och med sitta på en stol och äta middag när vi kom fram. Underbart!

• Elton sov hela natten för första gången. Tidigare har han vaknat så fort jag lagt ifrån mig honom, i princip. Han har aldrig sovit mer än lite drygt 2 timmar i sträck. Inatt sov han 5 timmar, åt i 10 min, sen sov han 3 timmar till. Så idag känner vi oss utsövda för första gången sedan han föddes. Det kan nog bero på att jag får bättre och nu har mer mat till honom. Men även att det blev så mycket intryck igår att det tröttade ut honom lite :)

• Igår berättade mamma att Elton föddes på min farfars dödsdag. Jag har aldrig tänkt på vilket datum farfar dog, så det hade jag ingen aning om. Även fast jag var väldigt liten när farfar dog har jag alltid känt mig väldigt nära honom och att han finns med mig. Så att Elton kom till världen just den dagen känns nästan som en hälsning från farfar.

Lite bilder från igår när Elton fick träffa sin morfar och morbror för första gången. Mina kusiner Fredrik och Emma kom också över för att hälsa!

Det har varit väldigt risigt här sedan jag skrev sist, därav frånvaron. Febern tog om med besked, så igår blev det ännu ett besök till gynakuten. Mina odlingar hade kommit tillbaka och visade på bakterieinfektion, och sen mjölkstockningen då. Nu har jag börjat med antibiotika och det är redan mycket bättre. Det har vänt på riktigt nu, jag är säker :).

Trots att hälsan är lite svajig fortfarande har vi bestämt oss för att ta en tripp upp till Dalarna och hälsa på familjerna. Jag kan sitta lite bättre nu, och om jag lutar bak stolen i framsätet allt som går kommer det nog att gå bra. Kanske inte är det smartaste att dra iväg innan jag är frisk, men och andra sidan finns det många fler där som kan pyssla om mig ;). J har fått dra ett tungt lass dom senaste dagarna. Sen har vi vinterdäcken där uppe och det känns viktigt att få på dom i tid nu när vi åker omkring med E i bilen.

Sist men inte minst måste jag visa alla fina presenter vi fått. Min farmor och hennes syster var ju här på besök, sen igår var vår vän Malin här också!

Jättegullig pyjamas från Evy. Byxor och tröja från Farmor, tröjan har hon stickat själv med ett mönster från 70-talet, det gillar jag :). Vi fick även strumpor, men dom ligger i tvätten.

Mössa och skallra från Malin. Så fina! Elton bryr sig inte om skallran än men jag och J älskar den, hehe ;)


Igår när vi precis kommit hem från sjukhuset fick vi den här superbuketten levererad från Jörgens fina kollegor!

Vår egen shopping från Lindex.. lite stort än, men han växer nog i det snart.

Eftersom jag mådde så pass bra igår bestämde vi oss för att det var dags för att det var dags för första turen med barnvagnen. Det har ju varit några riktigt fina höstdagar nu och jag har verkligen längtat efter att få komma ut. Vi gick en liten vända nere på gatan och gick in en snabbis på Lindex och Hemköp. Jag behövde en till amningsbh, och så kunde vi inte låta bli att handla lite nytt till Elton också. Vi har ju inte köp något sedan vi fick veta att han var en han :).





Tyvärr visade det sig att jag inte var riktigt redo för att gå ut och gå. Trots att vi bara var borta en liten stund hann jag få jätteont, och när vi kom tillbaka upp till lägenheten visade det sig att jag hade fått lite feber igen. Lade mig och vilade 30 min, sen mådde jag bättre och febern var faktiskt borta också. Det är nog helt enkelt kroppen som säger åt mig att jag måste ta det extremt lugnt och läka i lugn och ro. Det var skönt att det gick över, det är så tråkigt och jobbigt att inte må bra. Jag får se till att inte vara uppe på benen för mycket, då har jag ju inte speciellt ont heller.

Idag har vi haft våra första besökare här hemma sedan Elton kom till världen. Min farmor Kerstin och hennes syster Evy har varit på besök. Elton skötte sig utmärkt och charmade mössan av dom båda :). Det var jättetrevligt och så kul att få visa upp lilla prinsen! Vi fick jättefina presenter också, ska visa imorgon. Nu är det film och lösgodis som gäller, det är lyx varje dag nu :)




Sen åt vi lite flygande Jacob som J lagade till. Han har helt tagit över matlagningen här hemma och gör ett fantastiskt jobb. Jag kommer svälta när han börjar jobba igen :P

Igår var det en händelserik dag för vår nya lilla familj. Det började redan på natten med att Elton hade problem med magen, han bajsade vatten. Sprutade bland annat ner hela badrummet när vi skulle byta blöja, mojsigt värre :p. För övrigt verkade han må bra, men vi var ändå lite oroliga. Sen på morgonen när jag låg och ammade kaskadspydde han över hela sängen, kändes som en halvliter. Jag har ju gått och undrat varför han inte kräkts tidigare, så han ville väl visa mig att han kunde. Förmiddagen ägnades åt att sanera bäddmadrassen ;).

Framåt eftermiddagen började jag känna mig lite hängig och tog tempen, feber... mådde bara sämre och sämre under dagen, så på kvällen ringde vi till vårdguiden och frågade. Jag har ju ganska mycket som ska läka och kan bli infekterat. Barnmorskan jag pratade med tyckte vi skulle åka in till akuten, skulle det vara livmordersinflammation är det ju viktigt att få behandling så fort som möjligt. Jag sa till henne att jag bara ville åka in om hon trodde det var ytterst nödvändigt eftersom det är så jobbigt att åka in när jag inte kan sitta. Och med feber och liten bebis blir det ju inte direkt lättare. Hon insisterade då på att skicka en sjuktransport?! Jag sa att det inte var nödvändigt, men hon tyckte inte att jag skulle behöva lida i onödan. Ursh, jag tycker det är så pinsamt att utnyttja resurser på det sättet. Den kom i alla fall tillslut och hämtade oss, och jag måste erkänna att det var ganska skönt.

Väl på KS fick vi veta att dom inte har någon gynakut på helgerna..?!?! Sköterskan som tog hand om oss lyckades dock luska reda på en jourhavande gynekolog i huset, så vi fick vara kvar ändå. Dom öppnade upp hela avdelningen för vår skull :P.  Allt var bra söderut visade det sig, läkaren trodde febern berodde på mjölkstockning. Tydligen kan febern släpa efter lite. Det stämmer nog kanska bra, för det var väldigt spänt och ömt här om dagen, men jag trodde det berodde på att mjölken inte stabiliserat sig. En väldigt intressant dag alltså, det var väldigt skönt att komma hem sen :). Idag mår både Elton och jag prima igen, och faktiskt så känns det som att mitt onda blivit mycket bättre också. Skönt att det går åt rätt håll.

Förlossningsberättelsen är påbörjad men inte riktigt klar. Jag vill att den ska bli perfekt, ett kul minne att ha kvar och något Elton själv kan läsa när han blir stor. Men bilderna från förlossningen och BB kan jag lägga upp så länge. Det blev ju inte speciellt många från förlossningen eftersom allt gick så snabbt, bara några från när han väl är ute. Vi fick bara med oss porträttobjektivet i all hast (tur det i alla fall), men det var därför lite svårt att få till bra bilder ibland.

Här har han varit ute ett tag och jag ligger och är väldigt koncentrerad på aminingen :). Vi har en bild från när han precis kommit ut också, men J tyckte det var lite väl magstarkt att lägga ut bilder på en blodig och kletig bebis ;)

Pappa myser med lilla tummsugaren..


Lycklig farmor..

Lycklig mormor

Mormor och farmor undersöker Eltons fina fossingar ;)

Första badet, inte poppis alls



Nu har vi varit hemma i snart 2,5 dag och Elton verkar trivas här, trots att jag och J fortfarande är en smula orutinerade i föräldraskapet. Allt kretsar såklart runt lille herrn, och även fast han är en väldigt beskedlig bebis går den mesta tiden åt att tillfredsställa hans behov. Vilket mestadels bara innebär en massa mys :).

Jag har inte ens bytt en blöja själv förrän idag. Innan så har jag och J turats om att byta medan den ene varit den andras rätt ineffektiva assistent :P. Från början hatade Elton att byta blöja, men till och med det har han vant sig vid nu. Han gråter egentligen bara när han är hungrig, fast ibland vill han nog bara ligga och mysa vid bröstet. Det var ett smart drag att introdusera nappen, både för mina bröstvårtors skull och för J som tycker det är skönt att ha ett eget knep att ta till när Elton är ledsen, utan att behöva blanda in mig.

Inatt ville Elton dock äta hela tiden och nöjde sig inte med nappen, så imorse var jag helt sårig och hade verkligen jätteont hela förmiddagen. J löste det genom att springa ner till apoteket och köpa en aminingsnapp, och nu går det mycket lättare. Elton hade inga problem med att acceptera den som tur är, kanske också mycket tack vare att han redan börjat med vanliga nappen. Jag hoppas det kommer gå lättare att amma inatt nu när det inte gör lika ont, det blir lättare att koppla av emellan då tror jag.

Nu ska jag mysa vidare med J och E :)

Vi kände att det är på tiden att lilla sonen får sig en ordentlig presentation. Elton ska han heta, är vi nästan helt säkra på nu;). Han hetat det sedan dag 2, men vi ville känna efter ordentligt. I BB väskan hade vi packat ner en lista med olika namnförslag.. Elton fanns inte ens med på listan. När vi diskuterat namn innan har det varit väldigt svårt att mötas. Jag har varit inställd på ett typiskt svenskt, gärna mormor/farfarnamn. Inget "hittepånamn" eller något annat udda. Jörgen har varit lite tvärt om. När vi väl hade tagit oss en ordentlig titt på lilla underverket var det bara det som kändes rätt, han ser ut som en Elton. Jag har inte velat ha något engelssklingande namn, så det var lite lustigt att vi landade på det :)

Jag har helt missat att berätta hur stor han är, men jag förstår ju att ni undrar med tanke på hur mycket jag sprack :p. Han var 51 cm lång och vägde 3815 g, så ingen jättebebis. Men nog var han lite större än vad jag trodde med tanke på att sf-måttet låg på 34 dagen innan. Så det kan man inte stirra sig blind på.

Så.. vem är lille Elton? Vi har ju precis börjat lära känna honom själva, men nog är han en underbar liten person alltid. Vi såg direkt att han var väldigt lik J, och efter att ha kollat på lite bebisbilder farmor Åsa tog med kunde detta bekräftas. Men han har flera drag från mig också har vi sett på mina bebisbilder, sen ser han faktiskt ut att få mina bruna ögon.





Det har ju blivit lite sporadiskt bloggande nu mot vad det har varit. Jag har mått rätt kast om jag ska vara ärlig, mest på grund av bristningen. Kan inte sitta ner vilket gör allt svårt, gör allt liggandes/halvsittandes. Oftast behöver jag hjälp av J även om jag bara ska ställa mig upp från liggandes. Det är jobbigt att hitta bekväma amningsställningar till exempel. Att gå är också jättesvårt, men går bra mellan rummen här hemma. Så att sitta med datorn har inte varit prio 1, vi har haft fullt upp med att vara och ta hand om Elton.

Jag känner mig inte "skyldig" att uppdatera bloggen för någon annans skull. Men jag vill ha minnen från den här tiden också, man glömmer så mycket. Sen uppskattar jag kommunikationen jag får med er andra föräldrar, alla tips och råd och "det hände mig"-historier. Så jag ska försöka balansera det så gott det går. Idag har jag inte lika ont vilket gör att jag haft mer lust att blogga, och då bloggar jag :). Jag har inte svarat på några kommentarer, men både jag och J läser alla och uppskattar det jättemycket. Sen läser jag även bloggar från mobilen!

Nu är jag tillbaka :). Tusen tack igen för alla gratulationer, och framförallt all pepp under graviditeten. Som finaste, bästa J skrev igår har vi blivit föräldrar till världens underbaraste lilla kille. Känns som en lycklig dröm och vi är rädda att vakna upp. Alla mår bra men vi är fortfarande kvar på BB. Det har varit lite halvknepigt med amningen så bebis har gått ner en del i vikt, men nu börjar vi få in snitsen så förhoppningsvis får vi åka hem under morgondagen :).

Jag tänker inte skriva någon hel förlossningsberättelse nu, dels för att jag känner mig mer motiverad till att vara med min lilla nyföding, men också för att jag har lite dålig koll på vad som faktiskt hände hela vägen. Men jag drar lite kort så ni i alla fall får veta vad som hände den där konstiga lördagen, 2011-10-01. Det får bli lite som det blir helt enkelt :)


Värd varje sekund av smärta..

Hej!
Tusen tack för alla gratulationer här, och alla sms och telefonsamtal. Camilla är alldeles för trött för att blogga just nu så jag (J) tar och gästbloggar lite. Tänker inte säga något om förlossningen, det får C göra. Det är ändå hon som kan skriva. Så när hon är piggare kommer den historien. Jag tänkte mest bara skriva några rader och säga att allt är bra med oss tre. Bebis (har inget riktigt namn just nu) har precis träffat sin Mormor, Farmor, Moster Madde och Maddes kille Daniel. Han är så trött att han och C tar sig en liten powernap.  Förutom det så har det inte hänt så mycket idag, vi sover lite, är vakna lite och försöker kolla bort från bebis, vilket är väldigt svårt. Kan inte riktigt fatta att det är våran lilla skatt som ligger där bredvid en.




Men nu ska tackar jag för mig, ha en jättebra kväll så ser vi fram emot C´s berättelse om förlossningen och allt där till.

Som sagt, det är tur att den förtvivlan jag känner inte är djupare rotad än att jag kan mota bort den med enkla medel ;). Passar på att skriva några rader nu när jag tillfälligt återfått tålamodet! Första oktober och rena sommarvädret, idag går det ju bara inte att vara på dåligt humör. Jag tog en vända i området och gick förbi alla småbarnsförädrar med knattar i parken och tänkte att "ja, alla har dom varit i mitt läge" :P. Sen gick jag genom ett villakvarter och drömde mig bort en stund. Det finns så himla mycket fina hus, och någon gång i livet ska jag bo i ett. Måste bara bli en hemmafixare först.

Det satt en jättefin ekorre i trädet, men det syns inte ;)


Måste även berätta om en kommentar som fick mig att skratta rejält. Den var angående förra inlägget och kom från gulliga Cissi. Hon skrev att jag säkert kommer få en punktlig barn, och att jag kommer uppskatta det sen som tonårsmamma. Först tolkade jag "tonårsmamma" som i att jag är tonåringen som ska bli mamma, så jag tänkte att "ja, det är väl inte konstigt att jag bli uppfattad som en tonåring när jag håller på och gnäller som jag gör", haha. Sen förstod jag ju att hon menade tonårsmamma som i mamma till en tonåring ;)

Just nu är det lite svårt att hålla frustrationen borta. Jag simmar upp till ytan, tar några djupa andetag och lyckas få lite distans.. se situationen för vad den faktiskt är. Sen sjunker jag lugnt ner igen och lyckas ta några harmoniska simtag i lugn och ro, men då är han där igen.. blåvalen, med sina slemproppar (3 veckor sedan nu), värkar och teckenblödningar. "Jaa, nu händer det nog något.. jo, med största sannorlikhet är det så", tänker man. Och när den situationen uppstår är det omöjligt att bara låta livet rulla på som vanligt, för då måste det "laddas upp". Man ska vara utvilad, proppmätt, uppvätskad och ta hand om diverse andra saker som kan vara bra att ha avklarade innan. Innan ja.. dvs innan man ägnat en dag åt dessa förberedelser för att sedan vakna upp ur ruset och inse att "vänta nu.. allt är ju borta". Sen börjar det om från början igen.

Bitterfittan har talat.


Men det är lite av en kamp är det måste jag säga. Just att se situationen för vad den är och vad som faktiskt kommer att hända i slutändan. Pendlar mellan sprudlande lycka och total uppgivenhet i ett känns det som. Egentligen är jag ju så otroligt tacksam över att vi får uppleva detta, och det är något som jag absolut aldrig tagit för givet. Men konstigt nog börjar det kännas mer och mer som att det skulle kunna vara ett stort missförstånd, jag är nog inte gravid trots allt. Jag inser vilken snäv bubbla jag lever i när jag läser vad jag faktiskt sitter och skriver, och bara det gör mig på bättre humör. Tack för att ni orkade läsa!