Jag är så glad över att barnen har så jämnåriga kusiner, dom kommer alltid ha någon att leka med när vi åker hit till Dalarna. Om bara ett par år kommer det inte märkas någon åldersskillnad på någon av dem. Dylan och Debbie är ju redan så jämngamla man kan bli, men Tilde börjar knappa in på Elton också. Det är 11 mån mellan dom två. Debbie och Tilde har i sin tur bara 5 mån mellan sig, vilket egentligen inte är något alls.

Goa ungar <3

Vilken unge hon är, vår Debbie. Jag har aldrig träffat en så glad bebis, hon gör det väldigt enkelt för oss som föräldrar. Lite så jag nästan får dåligt samvete mellan varven. "Värst vad Debbie sover" kan jag tänka.. När jag sedan går för att titta till henne ligger hon klarvaken och smäller av världens leende när hon ser mig. Dessa varma, sprudlande leenden delar hon ut både till höger och vänster, precis som alla förtroliga samtal. Så fort tillfälle ges tar pladdret fart, sen pratar hon på så länge hon har chansen. Det är många härliga skratt vi delat med den flickan. Under dessa två veckor vi varit i Mora, finns det nog inte någon som inte förälskat sig i Debbie. Däremot verkar hon tycka det blir lite för rörigt om det är för mycket folk runt henne samtidigt, då får hon lite svårare att slappna av. Men det är inte så konstigt egentligen!

Underbara unge.,

Elton har ett brinnande intresse för alla typer av fordon. Det är "tottotytte" (motorcykel), "datto" (traktor), och "latbiiiiiiiii" (lastbil) för hela slanten. När han uttalar dessa ord förvandlas hans annars ljuva lilla barnaröst till en riktig målbrottsstämma. Vad som ligger till grund för den djupa passionen är ett mysterium. Den kommer inte från mig eller J, det är ett som är säkert.

Som tur är har den lilla busungen en morfar som har tillgång till både det ena och det andra. Här om dagen var dom på brandstationen där "Tuppa" (morfar) jobbar, där fick E titta på "Bambiiiiilen". Och idag var vi och hälsade på Tuppa på hans andra jobb, där fick E ta en skräckblandad tur i en traktor. När han såg mig och mamma/mormor stå och vinka nedanför sken han upp som en liten sol, att se honom ha så kul värmer verkligen hjärtat.

Vårt lilla rackartroll börjar bli sig själv igen, till allas stora lättnad. Det är nästan så jag får lite ångest när jag tänker på hur dålig han faktiskt var, så jag låter nog bli. Nu dricker han som han ska och har fått tillbaka aptiten, även fast det mest är "kåu" (korv) och "bålla" (fiskbullar) som efterfrågas. Han är fortfarande tröttare än vanligt och mer lättretlig, men det kan tydligen hålla i sig länge.

Mitt i sjukdomskaoset har mycket annat hänt också. Först studentskivan, och Idag var morfars begravning. Jag tror alla var väldigt nöjda med den. Prästen predikade vackert och personligt, musiken var fin och passande, och vi fick ta farväl. Eller "på återseende" som jag hellre vill säga.

Vi fick bekräftat att det är körtelfeber Eltis har. Han är utskriven från sjukhuset och kämpar på bra. Värktabletter håller febern nere, däremot är det lite svårare att få honom att äta, och framför allt dricka tillräckligt. Förmodligen är det den onda halsen som gör att han helst låter bli. Vi trugar och försöker erbjuda lite av varje, så en del får han i sig. Eftersom dom vätskade upp honom rejält när han var inlagd känns det ganska tryggt att vänta ut honom lite, förhoppningsvis går det lättare imorgon.

Han bor med J hemma hos svärmor nu. Känns lite ovant och jobbigt att inte kunna se själv hur han mår varje sekund, samtidigt vet jag att J har precis lika bra koll som jag har. Det är lättast om vi delar upp oss nu när han är dålig, det blir jobbiga nätter annars.

Eltons tillstånd har förbättrats rejält från igår. Idag är han i princip feberfri och förhållandevis pigg. Han har fått penicillin, men dom tror det är droppet som gjort susen. Nu ska vi bara se till att han börjar dricka ordentligt själv, då får vi åka hem.

Vi befinner oss på lasarettet i Falun. Elton har varit förkyld hela veckan, i torsdags fick han feber och sedan har det bara blivit värre och värre. Idag lyckades vi inte ens få ner febern med tabletter, så då bestämde jag mig för att åka in till akuten i Mora med honom. Madde var ledig och kunde lyckligtvis följa med oss. Väl där fick vi hjälp med prover, mer febernedsättande och dropp. Febern gick faktiskt ner en aning efter det, men E var fortfarande väldigt slak och somnade så fort han fick chansen. Läkaren beslutade att det fick bli ambulans till Falun. Jag fick inte ta med Debbie i ambulansen, vilket inte alls kändes kul. Men vi ringde efter svärmor också, så hon och Madde tog Debbie och åkte till Falun tillsammans.

När vi kom fram med ambulansen blev Elton snabbt sämre, dreglet bara rann ur munnen eftersom han hade sådana problem att svälja. Jag blev så orolig att halsen skulle svälla igen helt så att han inte skulle kunna andas, ringde på klockan flera gånger. Efter kanske 10 min (kändes som 10 timmar) kom barnläkaren in och undersökte, sen ringde han även efter en annan läkare på öron, näsa, hals. Dom kom fram till att E troligtvis har körtelfeber, och även någon annan virusinfektion som dom inte identifierat ännu. Vi måste vänta in provsvaren innan det går att veta säkert.

Han har varit så tapper hela dagen, knappt protesterat alls. Det har bara varit när dom velat kika ner i halsen som han blivit ledsen. Nu är vi inskrivna på barnavdelningen. Jörgen har kommit och Madde och Åsa har åkt hem. Eltons feber är under kontroll, han har fått dropp och penicillin. Nu måste det vända, det är tortyr att se honom så dålig. Skönt att vi är i trygga händer.

Sitter i mammas och pappas underbara uterum, solen skiner och fåglarna kvittrar. Pappa är på jobbet, mamma är på affären, syrran är i duschen och båda barnen sover i vagnen. Känner liksom att lugnet bara rann över mig här i mitt eget sällskap.

Jag som tänkte jag skulle skriva ett inlägg om mina och barnens dagliga rutiner, fick det som önskemål från en annan mamma med tätt mellan barnen. Men det får bli en annan dag, just nu känner jag att jag har så fullt upp med att kolla på mina fötter..