Sfinkterruptur

Ordet jag aldrig hade hört innan jag själv blev drabbad. Ordet som betyder "att spricka hela vägen". Jo.. det hade jag ju hört talas om, och trevligt lät det såklart inte. Men var det inte extremt ovanligt? Lite som att vinna på lotto? Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig omfattningen av en sådan skada, det är nog svårt om man själv inte blivit drabbad. Jag har tänkt skriva det här inlägget länge, men har av flera anledningar inte kommit mig för. Från början ville jag inte lägga fokus på det alls. Jag ville bara tänka på det underbara livet som väntade med min lilla familj. Öppenheten blev viktigare med tiden, jag har till skillnad från många andra inte känt någon skam i det som hänt mig. Det är tröstande att informera och dela med sig, och jag är så glad att ämnet varit aktuellt i media sista året.

Jag kan bli ledsen när jag tänker tillbaka på första tiden efter förlossningen, innan jag i teorin förstod vad skadan innebar. Det började direkt jag fått upp Elton på bröstet.. "Du har spruckit en del, så för säkerhetskull ska du sys på operation". Orden som förmodligen var menade som att lugna mig, vilket dom gjorde för stunden. Men det var bland annat det som gjorde att jag inte förstod vad som hänt. Först trodde jag inte att det jag upplevde var speciellt mycket värre än det någon annan nyförlöst med "normal" förlossning gick igenom. Har aldrig bitit ihop så mycket i hela mitt liv, och trots det kände jag mig så mesig. Då visste jag inte att skadan jag fått klassades som "den värsta". Vågade inte se efter hur det stod till där nere till en början, men dom skymtar jag faktiskt fick liknade mer en köttätande växt än ett underliv. Det var helt omöjligt att sitta första veckorna. Stå och gå kunde jag korta stunder, men efter några minuter blev det outhärdligt. Det går knappt att beskriva känslan. Kanske som att man fått hela underkroppen sågat mitt i tu vid höfterna, sedan blivit ihopsatt igen. Efter att jag på egen hand läst på i ämnet förstod jag varför.. det finns inga ben i bäckenbotten.. Alla inälvor och organ tynger ner på det skadade området när man är i upprätt position.

Veckan efter förlossningen skulle vi till återbesöksmottagningen på KSför att prata om hur vi mådde, om amningen fungerade bra osv. Minns att det var ett rent helvete.. låg ner i baksätet på vägen dit, och biten från parkeringen till mottagningen var helt outhärdlig. När vi kom in i väntrummet fanns där bara singelstolar med armstöd. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till, lägga mig på golvet mitt bland alla människor? Böjd över en stol började jag stortjuta. Personalen upptäckte oss ganska snabbt och tog in oss på ett rum där jag fick lägga mig på en säng. Den snälla sköterskan tyckte det var bäst om vi tog en vända förbi gynakuten. Väl där sa läkaren bara "det ser ut precis som det ska". Nu i efterhand förstår jag ju att i hans läkarvärld betyder det "med tanke på omständigheterna". Men i min patientvärld var det samma sak som att jag var överkänslig.

Månaderna som följde gjorde jag allt för att fokusera på Elton och lyckan i att ha blivit mamma, efter några veckor gick det att sitta vilket underlättade mycket. 8-12 värktabletter per dygn första månaderna gjorde det faktiskt uthärdligt. Men det fanns fortfarande stunder då det inte gick att bortse från vad som hänt, varje toalettbesök var en pina. Kunde sitta hur länge som helst för att jag inte vågade trycka på, blev ofta tvungen att amma Elton samtligt. Sex fanns inte alls på tapeten, kände mig ungefär lika elastisk som ett sugrör där nere. Det tog ett halvår innan det ens var genomförbart, och 8 månader tills det slutade vara smärtsamt.

Det har tagit tid att bearbeta allt som hänt, säkert extra långt tid för att jag helst inte ville tänka på det alls i början. Att hantera dom fysiska bitarna var nog just då. Tror det var när jag blev gravid på nytt som jag faktiskt började ta tag i alla känslor, det fanns beslut att ta och jag hade inget val. På dagarna tänkte jag fortfarande inte så mycket på det, men på nätterna kunde jag vakna med grov ångest. Tror aldrig jag haft riktig ångest tidigare i mitt liv, inte på det här sättet. Det tog ett tag innan jag förstod att det faktiskt var ångest det handlade om. Först trodde jag det var något fysiskt fel när det dånade i hela kroppen och tystnade för öronen. Jag alternerade mellan att vandra fram och tillbaka i huset, eller sitta och klämma musklerna i nacken för att något annat skulle "kännas".
När jag väl började luta åt ett kejsarsnitt lättade det mycket, och nu har jag väl nästan bestämt mig. Det har inte varit enkelt, jag vill så gärna uppleva en till vaginal förlossning. Jag tyckte det var kul att föda barn och få känna den otroliga kraften som finns i kroppen. Hade det inte varit för rupturen skulle min förlossning varit en väldigt positiv upplevelse, tror inte ens jag skulle oroa mig speciellt mycket över det snabba förloppet. Nu är jag däremot livrädd att nästa förlossning ska starta spontant och att jag inte kommer hinna in i tid.
 
Jag har klarat mig från alla bestående men som inkontinens och kronisk smärta, som trots allt är vanliga besvär efter en sfinkterruptur. Men skulle kroppen klara påfrestningen ytterligare en gång? Allt detta ska jag diskutera på onsdag då jag har en läkartid inbokad. Det blir första gången en läkare undersöker mig sedan jag var nyförlöst. Ska bli väldigt intressant att höra hur det ser ut och vad jag har för förutsättningar. Jag hoppas att jag efter det kommer kunna ta ett beslut som känns 100% rätt.

När Elton kom till världen

Då var äntligen min förlossningsberättelse klar, eller ska jag kanske kalla den min förlossningsnovell? Haha :). Men som sagt så är det ju ett minne för livet, så jag ville inte spara på något. Varje känska och "specialeffekt" vill jag ha fram. Det är ju inte för intet som jag kallat det för en Hollywoodförlossning ;). Den som orkar och är intresserad får gärna läsa. Jag har delat upp den i tre delar, före, under och efter. Före är vad som hände innan förlossningen startade, och det har ju många av er säkert redan läst. Under är själva förlossningen och Efter är vad som hände när han kommit ut.

Före


30/9
Efter ett par veckors otåliga försök att på egen hand starta förlossningen med diverse knep, blev jag överlycklig när under ett toalettbesök på förmiddagen inser att jag fått en så kallad teckningsblödning. Nu kunde ju inte förlossningen vara långt borta…

Har sammandragningar/förvärkar hela dagen, och börjar ringa runt till nära och kära för att "flagga" att det nog är något på gång. Tyvärr klingar allt av under eftermiddagen, och på kvällen är allt som bortblåst. När vi gick och lade oss höll både jag och J tummarna hårt.

1/10
Vaknar på morgonen av att J´s väckarklocka ringer. Slås direkt av besvikelsen... inte i natt heller. När ska jag få träffa min älskade bebis? Vill inte att J ska gå och frågar om han kan ta med mig till jobbet istället. När han gått gråter jag en skvätt och känner mig allmänt eländig.

Går tillslut upp och bestämmer mig för att rycka upp mig, vet ju att det skulle kunna dröja flera veckor till. Går ut på en ganska lång promenad i området för att aktivera mig lite, och kanske "gå ner" bebisen en bit. När jag kommer tillbaka hem är jag på bättre humör och har inte alls lust att sitta hemma och bara vänta på att J ska sluta jobbet. Bestämmer mig för att åka och hälsa på honom ändå. Tar pendeln ut till Barkarby och pratar med mamma under tiden. Berättar att jag inte har några som helst känningar längre, men att jag ändå är vid gott mod. Det som kommit in måste ju komma ut, eller vad det nu är Nalle Puh brukar säga.

Under
Kommer ut till J´s jobb. Han blir förvånad över att se mig och säger "borde inte du ligga hemma med värkar nu?", joo, visst borde jag väl det. Traskar omkring i butiken i ca 1,5 timme. Plötsligt får jag en stark, men ej smärtsam sammandragning som gör att jag känner mig lite kissnödig. Går på toaletten. När jag kommer ut får jag en till lika stark sammandragning, samtidigt säger det  "knäpp", jättehögt i magen. Sekunden efter får jag en värk som gör att jag blir stående lutad mot en hylla. Som tur är står J bara en bit bort och kommer fram för att höra hur det är. Precis då känner jag hur jag får en varm dusch ner i byxorna. "VATTNET HAR GÅTT". J släpar med mig in på lagret och ut till bilen på baksidan, sedan går han in och hämtar sina grejer och meddelar kollegorna att han måste sticka. Dom kommer ut för att önska lycka till, allt känns bara så sjukt absurt :)

Vi bestämmer oss för att åka hem och ringa förlossningen. Det vanliga är ju att man får komma in på en kontroll, sedan åka hem och invänta värkar. På hemvägen känner jag en till värk, och ännu en till när vi kommer hem till parkeringen. Väl uppe i lägenheten går jag in till badrummet och blir sittande på toaletten med värk. Ringer förlossningen som ber oss komma in på kontroll, men att ta det lugnt och äta middag först.

Jag ställer mig i duschen och börjar få onda värkar som kommer tätt, varje minut om jag minns rätt. Ställer mig på alla fyra lutad mot toaletten i några minuter, sedan inser jag att vi nog bör komma iväg så snart som möjligt ändå. Ropar på J och berättar att jag nu börjar få rejält ont, ber honom plocka fram lite kläder till mig. När han väl kommer gör det så ont att jag har problem att klä på mig själv, han hjälper mig. Nu gör det riktigt ont, jag säger till J att jag vill åka NUU. Han ber mig försöka slappna av, inte stressa upp mig och ta djupa andetag. Jag gör mitt bästa men känner samtidigt att det nog går lite snabbare än normalt. J försöker hjälpa mig på med strumpor, men det gör alldeles för ont så jag stoppar bara ner fötterna i skorna. Springer sedan ner för trapporna i en värkpaus och blir stående utanför porten en stund innan jag lyckas ta mig bort till bilen.

På väg till sjukhuset har jag inte många sekunder mellan värkarna. Säger till J att det är tur att vi inte bor kvar i Mora, då hade vi behövt ringa en ambulans. "Är det sant?", frågar han.. men jag hör att han inte tror mig :p. Väl framme ber jag honom släppa av mig utanför entrén till förlossningen eftersom jag inte orkar följa med och parkerar bilen.  Blir stående utanför dörren med värk, en annan blivande pappa ser mig och kommer ut och frågar om jag behöver hjälp. "HÄMTA NÅGON", ryter jag. Men sekunden efter blir det en kort värkpaus och jag ändrar mig och säger att jag kan gå in själv nu. Går fram till disken och förklarar att jag har värkar hela tiden. Barnmorskan tittar lugnande på mig och hälsar mig välkommen in till ett undersökningsrum.

När vi kommer till undersökningsrummet ber BM mig vänta en stund och försvinner ut, fattar inte vart hon tagit vägen men slår mig ner på britsen. Har så sjukt ont att jag bara vrider mig i plågor. J kommer efter en stund, och barnmorskan efter. Hon börjar försöka fästa ctg´n, men jag har för ont för att samarbeta så det tar en stund. Tillslut får hon på den och säger att jag kommer få ligga i 20 min för att mäta värkarna och bebisens hjärtljud. Jag åmar mig och förklarar att det trycker på nedåt.. "Det kan bli en tryck när värkarna är kraftiga, men än är det långt kvar", försäkrar BM. Hon lämnar oss och jag lider. Efter 5 min ber jag J hämta tillbaka henne då jag inte står ut längre. Min känsla var att antingen är bebisen på väg ut.. eller så är jag världens mes, och då vill jag ha bedövning. BM kommer tillbaka och säger att hon ska känna om jag är tillräckligt öppen för smärtlindring. Efter 2 sekunders grävande tittar hon upp och  säger hon "Ok.. bebisen ligger precis innanför, den kommer att komma snart".

HUH? Hur gick detta till?!? Jag kommer aldrig glömma J´s ansiktsuttryck, har aldrig sett någon tappa hakan på det sättet. Nu blir det lite fart på BM som rusar ut för att kalla på förstärkning. Jag låg ju bara på en brits i ett undersökningsrum, inte i ett fullt utrustat förlossningsrum. Dom kommer in med en bår och ber mig hoppa över. Det var inte det lättaste, värkarna kom ju utan uppehåll. Klarar det tillslut, blir inrullad till förlossningsrummet, och där blir jag ombedd att hoppa över till sängen.. grrr, kan dom sluta bråka med mig eller??!! Jag är vid det här laget i chock och börjar känna mig rejält nervös inför utdrivningsskedet, så här ska det väl inte gå till? Hur kommer det bli nu? Tankarna for runt. Blir erbjuden lustgas men tackar nej, jag vill bara bli lämnad ifred och få allt överstökat. Minns inte riktigt själv, men enligt J var det 4 personer i rummet. Två barnmorskor, en undersköterska och en kille från röda korset.

Nu börjar det bli suddigt. Minns knappt att jag började krysta, men jag tror att en av barnmorskorna sa att jag kunde testa att trycka på lite när jag hade värk. Och trycker på gör jag, för fulla muggar. Svinont gör det och jag tycker det är svårt att känna när en ny värk börjar och slutar. Man har ju alltid fått höra att "det går inte att hålla emot en krystvärk", jag tycker inte alls det känns så. Visst trycker det på lite, men inte som jag föreställt mig. Tiden mellan krystningarna är jag konstigt nog väldigt avslappnad och kan vila, måste hela tiden påminna mig om målet för att orka krysta en gång till. Känslan av att det inte finns någon återvändo och att det är helt upp till mig är lite ångestframkallande. Vill bara ha det överstökat.

Efter ca 15 min frågar jag om det verkligen ska ta såhär långt tid? Men enligt BM går det fort framåt. Får frågan om någon ska gå och blanda lite saft till mig.. "SAFT??….. MENAR NI ATT JAG KOMMER ATT HINNA MED SAFT?!? HUR LÅNGT ÄR DET KVAR EGENTLIGEN???", gnäller jag. Men saft fick jag ändå, för att "få lite ny energi", som BM sa. Nu börjar jag tröttna och när dom säger åt mig att trycka allt vad jag har och lite till, är det precis vad jag gör. Jag halvsitter och alla står runt mig, sköterskan håller fast ctg´n mot magen eftersom dom inte haft tid att fästa den. En BM står rakt nedanför, en står på sidan och håller upp ena benet, medan röda korsetkillen håller upp det andra. J står vid min ena sida och jag tittar upp på honom med jämna mellanrum och säger att jag inte orkar mer och att jag är rädd. "Det går jättebra, du är så duktig", svarar han.  

BM hämtar en varm handduk och håller emot med den, det känns skönt. Vid ett tillfälle säger hon "STOPP,STOPP, STOPP", och antagligen var det väl då det hände.. (att jag sprack). Jag frågar hela tiden hur långt det är kvar men får inget vettigt svar.  Tillslut får jag höra att man börjar kunna skymta håret, och det känns. BM sätter in fingrarna, trycker nedåt och ber mig pressa ut dom. Shit.. vad ont det gör, börjar känna mig förbannad och frustrerad. Frågar om dom inte bara kan dra ut honom eller något, jag orkar ju inte mer. Får rådet att använda ilskan till att få mer kraft.

Plötsligt säger BM att halva huvudet är ute, och att det kommer vara över på nästa värk. Det var det inte… tog säkert tre. Men det var en enorm lättnad när jag kände hur huvudet kom ut och dom började "vagga ut" kroppen. Rätt var det är så har jag min älskade lilla skatt på bröstet. 18.14 var klockan, 2,5 timme efter första värk. Hela min kropp fylldes av en obeskrivlig känsla när jag lade armarna kring den varma, kladdiga lilla kroppen. Han skrek inte direkt (trots att han andades), så jag frågade om han var ok, vilket dom försäkrade oss om att han var. "Ska ni inte se efter vad ni fick då", säger en av barnmorskorna. Just det, det hade vi inte ens tänkt på. Vi har bara så glada över att vi fått en bebis som mådde bra. Jag vågar inte riktigt lyfta honom eftersom han var så hal, så en av barnmorskorna gör det istället.. "Wow.. en pojke", blev förvånad fast jag egentligen inte förväntat mig varken det ena eller det andra, det är väl själva överraskningsmomentet som tar en med storm :). Han var det vackraste vi sett, vilken total lycka!


Efter
Efter några minuter när moderkakan kommit förklarar BM att jag spruckit rejält, och att det förmodligen måste sys uppe på operation. Att spricka var verkligen en av mina största farhågor inför förlossningen, och då fattade jag knappt att man kunde spricka så mycket som jag faktiskt gjorde. Omfattningen förstod jag först ett par dagar efter när jag fick förklarat för mig att det var en så kallad sfinkerruptur grad 3-4.

Hur som helst fick jag vara med J och E runt 1 timme innan det var dags. Det var en viktig timme, vi bara stirrade på Elton och förundrades över hur fin han var. Det roliga var att killen från röda korset också satt där med oss och var helt tagen. Han berättade att det var den första förlossningen han var med på och att det hade varit en fantastisk upplevelse. Det känns så kul nu i efterhand, han kommer ju verkligen minnas det för resten av livet, precis som vi :).

Mitt i lyckan kände jag att allt inte var som det ska. Man får alltid höra hur smärtan bara ska försvinna när barnet väl är ute,  men jag hade fortfarande väldigt ont. BM kom och gav mig bedövningsspray och två sprutor lokalbedövning för att lindra lite. Efter en stund kom dom och sa att det var dags och rullade iväg mig. Hela situationen kändes så overklig och absurd. Här hade jag precis fött ett barn på 2,5 timme, och nu skulle jag behöva lämna det? Ingen trevlig känsla. BM lovade i alla fall att ta väl hand om J och E.

Det var så obehagligt uppe på operation, kallt och sterilt. Det kom en snygg narkosläkare alá Greys Anatomy inglidandes, inte en dag över 30 kan han ha varit. Han gav mig en ryggbedövning och sa att han skulle försöka lägga den så jag inte vart för avdomnad i benen. Jag sa att jag var rädd, och då sa han att vi kunde sätta på radion så jag slapp höra vad kirurgerna pratade om.. det var snällt. Ungefär 1 timme tog det, och under tiden försökte jag fokusera på E och J. Det kändes så overkligt och jag hann glömma bort hur E såg ut.

När allt var klart fick jag veta att jag skulle få komma upp på intensiven eftersom vanliga "uppvaket" hade stängt på helgerna. När jag kunde röra benen och lyfta rumpan skulle jag få komma till BB och träffa J och E igen. "Kolla, jag kan lyfta både benen och rumpan", sa jag och lyfte utan problem. Ingen i personalstyrkan hade sett på maken tidigare. Narkosläkaren hade tydligen gjort ett väldigt bra jobb, eller så gick det väl på ren viljestyrka. Blev ändå skickad till intentiven för att det skulle gå rätt till. Där blev jag liggandes i över 1 timme. Hade lite otur eftersom det var personalöverlämning på BB, så ingen hade tid att komma och hämta mig. Tillslut tyckte en sköterska på intensiven så synd om mig att hon körde mig till BB själv (eller så var hon trött på mitt tjat :P).

Det var så fantastiskt att få komma tillbaka till mina älsklingar. J hade trott att jag skulle vänta på BB när han kom dit från förlossningen, så han hade varit lite orolig över hur det gick för mig. Annars hade han och E fått en väldigt bra start, suttit hud mot hud och bara myst. J hade inte kunnat sluta titta på honom och hade svårt att fästa blicken på något annat när jag kom :). Dagarna som följde på BB var omtumlande men magiska. Vi fick så mycket stöd av personalen, vilket var skönt eftersom det strulade med amningen, plus att jag kände mig otrygg i allt som hänt med min kropp och oroade mig för att aldrig bli återställd.

Nu 2,5 vecka senare mår Elton, jag och J bra. Förlossningen känns fortfarande overklig, men vi är inte alls lika avskräckta som vi trodde vi skulle vara. Det räcker att titta på Elton så glömmer vi allt jobbigt :)





RSS 2.0