Vill ha!!

Det är inte ofta jag drabbas av ha-begär, det är mest J´s grej. Igår gjorde jag dock misstaget att gå in på Me&i´s sida för första gången på säkert ett år.. (damn you Samira ;). Herregud säger jag bara, vill ha allt.. ALLT. Just nu får jag dock nöja mig med att titta på dom fina bilderna.. sen har Bla-Bla faktiskt två bodys från Me&I som väntar uppe i byrån, precis lika fina som när brorsan hade dom!
 

Familjens allra yngsta

Den lilla krabaten vi kallar Bla-Bla blir gärna lite bortglömd här på bloggen, i alla fall om man jämför hur det var när vi väntade Elton. Jag ältar förlossningen fram och tillbaka, men glömmer att berätta allt det andra.. För även om vi är upptagna med E, finns ändå spänningen och all förväntan där. Vem är det där inne.. och hur kommer det att bli?
 
Lilla Bla-Bla har från början varit en något lugnare variant än sin bror. Visst känner jag hur h*n bökar runt, men det är inte alls på det viset jag minns från förra graviditeten. Jag har försökt vara uppmärksam på om det verkar finnas någon dygnsrytm, och jag tror att det är på kvällarna det är mest aktivitet där inne i magen. Kan även bero på att jag är aktiv på dagarna och vaggar plutten till sömns.
 
Imorgon kan vi fira 37 fulla veckor och en fullgången bebis. Nu kan vi nog vara säkra på att vi inte behöver oroa oss för förtidsbörd om vi skulle få för oss att skaffa ett till barn. Min kropp verkar klara att hålla emot, trots alla sammandragningar. Att gå runt och vara lite öppen i över en månad går tydligen fint :). Läkaren på specialistmödravården trodde ju redan från början att jag skulle klara mig tiden ut även denna gång, och det känns skönt att han hade rätt. Då har han förhoppningsvis rätt angående förlossningen också!
 
 
Snart har jag ett blindtarmsärr som skenat iväg runt halva kroppen.. Men vad gör väl det när man blivit välsignad med två underbara barn?
Gravidstilen.. Urvalet av kläder jag kunnat använda under den här graviditeten har sakta men säkert blivit mer och mer begränsat. Jag har fortfarande ett par tights som går bra, när dom blir smutsiga är det pyjamas som gäller rakt av. Då är det bara att välja mellan att dra på sig dom skitiga tightsen, gå ut i pyjamas, eller rent av hålla sig hemma ;).
 
 

SPC Flakes

Ingen som läser den här bloggen har nog kunnat missa vilka bekymmer jag hade med mjölkstockning när jag ammade Elton. Han var inte mer än en vecka gammal när det började, sen hade jag i princip kronisk mjölkstockning tills dess att jag slutade. Hade jag tur var det bara någon enstaka mjölkgång som var tilltäppt, men I ofta var det flera gångar i båda brösten samtidigt. Feber hade jag var och varannan vecka, speciellt i början. Efter några månader blev jag lite bättre på att mota Olle i grind.
 
Jag har bestämt mig att jag inte kommer ställa upp på den här typen av amning en gång till, det var bland det första jag tog upp med min barnmorska när jag skrev in mig på MVC. Hon berättade då om ett naturläkemedel som kallas SPC-flakes. Man börjar äta det två veckor innan beräknad förlossning, och fortsätter sedan under hela amningsperioden. Jag har läst reportage om kvinnor som misslyckats med att amma flera barn, sedan upptäckt SPC-flakes och därefter inte haft några problem alls.
 
Jag har så stora förhoppningar på att detta kommer fungera, och det roliga är att det även verkar gå lite hand i hand med mitt hälsoprojekt med IFD-mat. SPC-flakes har visat sig ha betydande antiinflammatoriska egenskaper och haft mycket god effekt på personer med inflammatoriska tarmsjukdomar. Det ska bli så spännande att testa!
 

Bla-Bla och jag

 
Tänkte jag skulle ta lite nya bilder på mig och magen nu innan solen försvann, men den hjälpte mig inte få till det ändå. Istället fick det bli en via magiska photo booth, älskar det programmet :).
 
Elton ligger och slaggar efter en förmiddag på öppna förskolan, han sover bra när vi varit där. Själv sitter jag och värmer mig med en kopp te och spånar lite. Läget med magen känns fortfarande mycket osäkert emellanåt, sen kommer det stunder när jag helt glömmer bort att det finns några bekymmer. Tankarna har flödat sedan besöket på förlossningen i fredags, när vi fick klartecken att åka därifrån var det en sådan lättnad att jag helt glömde bort att ställa frågor. Ringde därför min barnmorska på MVC igår. Hon gick in i journalen och läste vad läkaren skrivit.. att hon kom direkt på barnets huvud när hon undersökte mig, och att jag var öppen 2 cm. Jag förklarade min oro över att förlossningen ska starta spontant och att det ska gå snabbt/snabbare än sist. Hon sa att det var bra om jag ställde in mig på att inte hinna få något kejsarsnitt om det startar innan. Det har jag ju redan räknat ut, men det är ändå jobbigt att få det bekräftat. Hon trodde i alla fall att dom skulle kunna göra ett undantag när det gäller snittdatumet, alltså lite tidigare än 39+0. Får se vad läkaren på spec säger nästa vecka.
 
Jag har lite fått ge upp tankarna på att jag kommer få föraningar innan det är dags, jag tror inte att min kropp nödvändigtvis fungerar så. Ibland känns det verkligen som jag går med ett bowlingklot mellan benen. Sammandragningarna är så kraftiga emellanåt att det känns som att "knäppet" kommer komma när som helst, det då vattnet går alltså. Men och andra sidan har jag absolut känt så vid flera tillfällen innan i graviditeten, och även när jag väntade Elton. Molvärk i mage och rygg har jag nästan varje dag, men det är svårt att veta om det beror på trött rygg eller något annat. Även det upplevde jag sista månaden förra graviditeten. Fast den gången var livmodertappen fortfarande stängd i v 36, det läste jag i bloggen här om dagen. Det bästa jag kan hoppas på är att bli varnad med en liten blödning, som dagen innan med E, för den här gången skulle jag ta det på största allvar. Tur att jag kan gå tillbaka i bloggen, annars hade jag aldrig haft någon koll på hur det var sist.
 
Ja, allt känns minst sagt ostabilt. Jörgen har jobbat mycket sista veckan och vi båda känner oss väldigt ensamma och hjälplösa på våra olika håll. Det är svårt att balansera en positiv attityd med känslan av att behöva vara förberedd på att allt kan hända, och hur situationen ska hanteras om något faktiskt händer. Mitt i allt känner jag mig förhållandevis harmonisk, mer än vad jag tror J gör som går på jobbet och är ovetandes om läget hela tiden. Puh.. närmaste månaden måste helt enkelt bara få gå.

Ibland flyter allt på så bra. Ibland alltså..

Ja, vart ska jag börja? Efter besöket på förlossningen har vi fått kämpa lite för att hålla "tickande bomb-känslan" under kontroll. Innan hade vi nog faktiskt börjat pusta ut lite eftersom det varit lugnt med magen ett tag, nu känns det lite som vi måste ha en utarbetad plan för varje ny dag som kommer. Det var verkligen en obehaglig känsla att inse hur långt tid det faktiskt tar att komma iväg med Elton. Det ska vara bra krisigt innan man kastar in en unge i bilen på tom mage och utan ytterkläder. Att få hinna få hit en barnvakt skulle ta ännu längre tid. Hade det varit skarpt läge är jag osäker på om vi hade hunnit in oavsett. Den teorin grundar jag på att det snabbt blev så otroligt intensivt under förlossningen med Elton, egentligen hade jag bara riktiga värkar 1 timme. Nu är jag dessutom omföderska.
 
Ett annat problem som uppstått är att bilen börjat krångla, typiskt att den ballar ur helt på helgen när den inte går att lämna in. Det började med ett konstigt ljud, sen massor av rök. J vågade inte köra den till jobbet i morse utan tog bussen istället. Med tanke på första problemet känns det väldigt osäkert och handikappande.. Självklart tar vi oss in till sjukan ändå om det kniper, men ja.. det hela känns bara väldigt drygt.
 
Till råga på allt verkar det vara en magåkomma som härjat i familjen sista veckan. Jag är nog den som faktiskt kom lindrigast undan, J däremot har mått riktigt hemskt. När han kom hem från jobbet igår och berättade allt fick vi bara bestämma oss för att hålla humöret uppe till varje pris. Vi försökte fokusera på allt bra, vår fina familj. Middagen intogs, vi klistrade på varsitt leende, åt två rör med fruktmentos och började leta efter en ny bil i 700 000kr-klassen.. eftersom vi ändå skulle vinna drömvinsten någon timme senare. Den verkar dröja på sig, förmodligen till onsdagens dragning.
 
Idag har solen (både den på himlen och min lilla egna) faktiskt hållit mig vid gott mod. Önskar att jag hade kunnat våga mig på en vända med dammsugaren som fått stå orörd i en vecka nu, men det är väl bara att gilla läget antar jag ;).
 
Fina E × 3 ♥
 
 
 

Kontroll på förlossningen

Det var en jobbig natt inatt. Gick och lade mig strax efter 22, sen vaknade jag en gång i timmen av oklara anledningar. Sista gången var vid 4-tiden då jag kände att det började knipa ordentligt i magen. Fick gå på toa flera gånger och var riktigt kass i magen, ett problem jag verkligen inte har i vanliga fall. Det fortsatte krampa i magen och jag hade även sammandragningar, så det var svårt att avgöra vad som var vad. E har ju också haft lite trubbel med magen i veckan. Efter en stund bestämde jag mig för att jag inte vågade chansa utan ringde förlossningen för att rådfråga. Med tanke på min historik med förkortad lovmodertapp och snabb förlossning, tyckte dom att det var bäst om jag kom in på kontroll direkt. Dålig mage är ju ett vanligt tecken på att förlossningen håller på att dra igång.
 
Vi tog upp Elton och satte oss i bilen direkt. Väl där fick vi köra den vanliga rutinen med ctg, bebis mådde bra och jag hade bara 1 sammandragning på 35 min. Efter det försökte läkaren göra ett vaginalt ultraljud för att se status på tappen. Det gick inge vidare.. Bla-Bla låg väldigt långt ned och min livmodertapp har alltid varit väldigt bakåtlutad.. Huvudet låg liksom i en hängmatta med öppningen nästan i nacken, eller något i den stilen. Svårt att förklara. När hon kände med fingrarna gick det lite lättare, och då visade det sig att jag öppnat mig 1-2 cm. Enligt läkaren behöver det inte betyda något, speciellt inte för en omföderska. Så förhoppningsvis stannar Bla-Bla kvar några veckor till. Jag fick tillåtelse att fortsätta med medicinen 1 vecka extra, egentligen skulle jag ha slutat nu på söndag. Det känns i alla fall lite tryggare.
 
Vi fick verkligen en försmak på hur det skulle kännas om förlossningen startade spontant. Om vi måste ta med oss E kanske J inte ens kommer kunna vara med, den tanken är inte så kul. Jag hoppas verkligen att det blir som planerat. Eller som vi kommer planera rättare sagt.. Ska på återbesök på spec mvc den 31/1.
 
Det är inte bara Eltis som varit trött idag kan jag säga. Både jag och J har turats om att sova. Typiskt nog så jobbar J hela helgen..

Det slutgiltiga läkarbesöket

Imorgon är det dags.. Jag ska specialistmödravården på ks och tala om att jag vill ha kejsarsnitt. Ja, jag har bestämt mig nu. Jag har vägt alla för och nackdelar fram och tillbaka i månader, det är helt enkelt inte värt risken. En naturlig förlossning är en fantastisk upplevelse, och det har varit svårt att acceptera tanken på att aldrig mer få uppleva en. Men det är inte värt risken, jag ska leva med min kropp resen av livet.
 
Min förhoppning inför morgondagen är ändå att jag ska få en individuell bedömning av min skada. Jag är fortfarande rädd att förlossningen ska starta spontant, och att jag inte kommer hinna in i tid. Att behöva föda vaginalt helt utan assistans ger mig rysningar.
 
Vi får se vad dom säger..

32 veckor

32 fulla veckor idag, helt ofattbart att vi snart blir 4:a i familjen. Jag är så tacksam över att medicinen fungerar så jag slipper sammandragningarna. Att kunna njuta av den här graviditeten var verkligen en dröm jag hade, och nu känns det verkligen som jag faktiskt kan göra det. Jag vill att sista veckorna ska vara präglade av harmoni, och det känns som förutsättningarna för det är goda. Jag mår bra, och Elton är verkligen ett litet sprudlande lyckoknippe. Igår var Kim här på middag och Elton spelade verkligen pajas hela kvällen. Under tiden vi åt satt han och fake-nös.. "AAATJOO", sa han med en rejäl huvudknyck.. sen asgarvade han åt sig själv ;)
 
Det fina gravidsmycket fick jag i julklapp av min bror och svägerska. Det började med att Sarah fick ett av sin syster i början av sin graviditet, och jag har tjatat om att jag vill ha ett sedan jag först såg det. Det är en liten bjällra i bollen som sägs stimulera barnets hörsel. Ljudet är svagt och magiskt..  lite som när tomten kommer med släden ;)
Skönhet är långt ifrån det viktigaste här i livet.. men nog är han bra vacker vår son!
 
Måste dock tillägga att jag, trots att jag mår bra, börjar känna mig ordentligt gravid nu. Igår var jag så full av energi att jag började städa lite i huset. Elton var så nöjd under tiden och alternerade mellan att roa sig själv och "hjälpa" mig. Allt flöt på så bra att timmarna bara rullade iväg och jag fortsatte pyssla på, som jag brukar göra. Glömde rent av bort att jag bör ta det lite lugnt. Gick hur bra som helst till efter middagen då tröttheten small till och jag blev såå seg, kände mig som en 90åring. Sen låg jag på soffan resten av kvällen med sån foglossning att jag inte kunde röra benen. Är huvudet dumt får kroppen lida, haha. Nu blir det varsamma aktiviteter som gäller sista veckorna. Packa BB väskan ska jag göra :)

Vil.ken.da.ag

Den igår då alltså. Jösses. Jag hade bestämt redan kvällen innan att jag skulle ringa till MVC angående sammandragningarna, det gick inte att skjuta upp längre. På dagarna har det varit hanterbart för att sedan dra igång ordentligt under eftermiddagen/kvällen. Det har fortfarande inte gjort ont, mer en obekväm känsla då jag inte kan stå upprätt av kraften. Eller jo, jag har haft ont också. Men det känns mer som en konstant smärta, inget jag vill koppla till sammandragningarna. Bättre att kolla upp det och kunna slappna av sen.
 
Jag ringde i alla fall och lämnade meddelande till min barnmorska, som sedan ringde upp. Hon tyckte att det helt klart borde kollas upp, så att vi kan vara säkra på att sammandragningarna jag har inte påverkar livmodertappen. Vi var helt överens där. Hon ringde upp Karolinska och fixade en tid på specialistmödravården till efter lunch. J kom hem och hämtade mig och Elton, sen åkte vi i samlad trupp. Kaoset började direkt.. Bilkö som gjorde att vi kom fram i sista minuten.. Sen var parkeringshuset helt fullt också, J snurrade i 30 min innan han tillslut tog med sig E och åkte till Solna centum. På specmödravården var det också kaos, men jag blev uppropad relativt snabbt ändå. Fick börja med ctg som såg bra ut, sen sitta ner i väntrummet igen för att vänta på en ledig doktor som kunde mäta tappen.
 
Väntrummet var smäckfullt av irriterade gravida kvinnor. Jag väntade.. och väntade. Ringde J som var på väg tillbaka med E, sa att det var lika bra att dom satte sig i cafeét.  Sen väntade jag, och väntade lite till. Tillslut kom killarna och väntade med mig i alla fall, och efter totalt 2 timmar blev jag inkallad av en läkare med tillhörande stundent. Först skulle det kännas och klämmas, snäll som jag är bjöd jag in båda trots att det gjorde svinont. Sen var det dags för att mäta med ultraljudet. Jag hörde hur läkaren förklarade för studenten.. "15mm, ser du?.. Och om jag trycker lite blir den bara 10mm för att den är så uppmjukad". Fan.. precis vad jag inte ville höra. Vet ju sen förra omgången att 3-5 cm är vad som anses vara normalt. När jag blev inlagd med Elton mätte dom till 17mm, nu var den alltså kortare.
 
När vi var klara var det dags att sitta ner och få domen.. Jag slapp bli inlagd! Läkare sa att det faktum att jag gick tiden ut sist gav mig en mycket bättre prognos nu. Han tog det ändå på allvar och ville att jag skulle börja med en medicin för sammandragningarna, en medicin jag även fick förra gången och mådde väldigt dåligt av. Den är egentligen mot högt blodtryck, men en av biverkningarna är att livmodern slappnar av. Problemet är att på mig som  har lågt blodtryck naturligt, blir resultatet obefintligt blodtryck. Jag var på allvar rädd att jag skulle stryka med sist jag åt den. Läkaren ansåg dock att jag fått alldeles för hög dos sist, dubbel rekommenderad dagsdos tydligen. Nu ska testa med en lägre och äta två tabletter per dag. Värt ett försök.. jag ville ju inte åka hem och vara utlämnad till mitt eget öde heller. Nu ska jag testa den i två veckor, sedan komma tillbaka och mäta igen. Under tiden ska jag vara uppmärksam på kroppen, speciellt på blödningar och tryck nedåt. Känns det inte bra ska jag åka in direkt.

Gårdagens läkarbesök

I och med att jag skulle träffa samma läkare som sist var inte förväntningarna skyhöga precis. Skillnaden var att jag denna gång var inställt på det och hade bestämt mig för att inte bli upprörd. Innan jag åkte hade jag kommit till ro med tanken på att få behöva ta beslutet på egen hand, utan någon vettig rådgivning. Jag kände att jag varken hade tid eller lust att dra igång någon cirkus, tiden som är kvar vill jag i lugn och ro få fokusera på att förbereda mig på det som komma skal. Inte bra förlossningen, utan även livet med två barn. Visst, det kändes inte så kul att behöva välja snitt på enbart dom grunderna, men det fick bli som det blev kände jag. Det viktigaste är att jag kan bibehålla en positiv inställning och min själaro.
 
Under samtalets gång insåg jag ganska snabbt att det skulle bli som jag befarat. Det är svårt att förklara, men det går verkligen inte att få något vettigt ur den där läkaren. Hon känns ungefär som en pårökt politiker, lyckas slingra sig förbi allt utan att egentligen få fram något vettigt.. "hmm.. (lång paus).. jag tror inte.. (lång paus)... fast.. (lång paus)... om man... (lång paus)... mjao". Det är rätt fachinerande faktiskt. Kan ärligt säga att jag inte fått ett enda svar som har med sfinkterrupturen att göra, däremot lever hon ut lite när vi pratar om mina sammandragningar. Det är tydligt att hon känner sig mer bekväm inom det området.
 
Överraskande nog lyckades hon (i slow motion då givetvis) komma fram till att hon inte var kapabel att hjälpa mig. Jag blev ordentligt paff när hom övergav sitt hummande och kom in på det, hade nästan somnat vid det laget. Hon skickar en remiss till KS så jag får komma och träffa en förlossningsläkare där istället. Troligtvis blir det efter jul och nyår, vilket innebär att jag kommer vara runt v 32. Känns kanske något tight, hade gärna haft det avklarat tidigare. Jag löser det genom att vara inställd på snitt tills någon lyckats bevisa att det motsatta är bättre, det är ju troligen där vi kommer hamna oavsett. Det känns bra så.
 
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
 
När jag väl kom hem väntade en riktigt mumsig helgmiddag (J är ledig idag). Jag lade en fläskkarré i lergrytan redan strax efter 10 på morgonen, som sedan fick gona sig på låg värme hela dagen. Riktigt smarrigt.
 
Lilla E var så trött redan efter middagen.. När det väl blev dags för välling och sängen verkade han väldigt tacksam. Jag och J gick också och lade oss tidigt, tog med datorn och såg ikapp alla avsnitt som hittills visats av julkalendern. Bra måste jag säga!
 
 
 
 
 
 
 
 

Det där läkarbesöket då..

Min förhoppning innan jag gick dit var att jag skulle kunna ta ett beslut jag kände mig bekväm med, så blev det inte riktigt. Anledningen till det var att det kändes som att jag inte fick någon individuell bedömning. Rent allmänt var det som att vi hade lite svårt att förstå varandra, läkaren och jag. Hade punktat upp frågor innan, och tyckte att jag var väldigt tydlig. Men vid flera tillfällen tittade hon bara frågande på mig och svarade något i stil med "nej, det tror jag inte", för att sedan svara på frågan spontant senare under samtalet.. fast med proffsigare ordval då givetvis.

Hon gjorde en vad jag ansåg vara en "normal" gynundersökning, dvs kikade in lite hastigt och konstaterade att allt såg bra ut. Sedan menade hon på att dom rekommenderar alla vaginal förlossning efter sfinkterruptur, så länge man inte upplever några kvarstående problem. Jag har väldigt svårt att känna mig trygg i det eftersom jag vet att rutiner, riktlinjer och rekommendationer ser så väldigt olika ut i olika län. På vissa ställen undersöker dom tex sfiktern med ultraljud för att se precis hur det läkt ihop. Ett annat exempel kommer från min faster som är sjuksköterska, hon var på föreläsning med en läkare som ansvarar för att operera rupturer som inte blev ordentligt reparerade från början. Han hade sagt att han aldrig skulle rekommendera någon som fått sfinkterruptur att föda vaginalt igen.. Oavsett om man får samma skada igen blir påfrestningen enorm, vilket i sig kan leda till förvärrade besvär.

Jag är väl medveten om att detta känns så stort nu bara för att jag är mitt uppe i själva besluttagandet. Blir det så att jag väljer kejsarsnitt kommer jag med högsta sannorlikhet inte att se tillbaka på det med någon som helst ånger, tror inte jag kommer tänka på det speciellt mycket över huvud taget faktiskt. Trots det känns det så otroligt svårt att ta beslutet. Anledningen till den känslan tror jag bottnar i att jag misstänker att jag fick dålig vägledning under krystskedet, barnmorskan som förlöste mig uppmuntrade ett alldeles för snabbt skede. Jag vet att jag tog i för kung och forsterland trots att jag inte kände att det tryckte på, det hade inte alls behövt gå så snabbt. 24 min för en förstföderska är ingenting, vävnaderna hinner inte tänjas då. Den vetskapen gör att jag har svårt att släppa känslan av att det hela var så onödigt, och orättvist. Jag skulle så gärna vilja föda vaginalt igen, men det är helt enkelt inte värt risken :(


Här är i alla fall jag och lilla bebb idag, v 27+2.
 

Mvc, bland annat

Jag hade tid där idag. Bestämde mig för att ta bilen, mest för skojs skull. När jag skulle backa ut från uppfarten gick det inte, fick lägga ur och i backen flera gånger innan jag kom iväg. Väl i centrum hittade jag en parkering som jag körde in på, när jag sedan skulle rätta till mig lite insåg jag att backen strulade igen. Typiskt att det skulle bli så första dagen, blev rädd att vi inte skulle ta oss därifrån. När jag kom tillbaka hade den hoppat igång igen som tur var. Pratade med J, och han sa att det kunde hända ibland. Man ska tydligen hålla koll på en lampa som ska lysa. Längtar tills jag vant mig vid bilen.

Det gick bra på MVC också. Hjärtat klappade lika starkt som sist. Magmåttet låg lite under medelkurvan, det trodde jag faktiskt inte.. Hade gissat på strax i överkant.
Inser att jag fortfarande inte berättat om läkarbesöket jag hade för att planera förlossningen, det är ju faktiskt över en månad sedan nu. Tror jag väntar till imorgon med att gå in närmare på det, men jag kan säga så mycket som att vi inte riktigt kom någonstans. Har en ny tid på torsdag.

Lek i väntrummet..


Eftersom J inte var hemma passade vi på att festa i lite hederlig husman. Innan E kom till världen hade jag kanske gjort köttbullar 2 gånger i hela mitt liv, nu äter vi det ofta. Idag blev det tillsammans med palsternackspuré och broccoli, himmelskt gott. Hemligheten med purén är att smälta en rejäl klick smör sakta i en kastrull, det är klart när det börjar gå mot brunt och lukta knäck. En riktig smörfest. Vill man ha ett något nyttigare alternativ kan man koka köttbullarna i buljong istället för att steka, det gör jag ofta.


I denna stund

Elton leker glatt medan jag ligger utslagen på golvet ;). Vi har precis kommit hem från vår lunchdate med Erica och Alexander. Det var hur trevligt som helst att ses, däremot var vi ganska överens om att det nog när smidigare att ses hemma hos varandra med barnen. Herregud säger jag, haha. Elton satt i stolen under tiden han åt, sen skulle han bara ner på lortgolvet och röja. Det tog nog närmare två timmer för mig och Erica att peta i oss varsin sallad. Inte för att våra kids är värre en någon annans, det bara är som det är med småttingar. Svär på att jag inte kommer ta med Elton till ett fik innan han fyllt 12 ;) Sen är det nog lite gravid-tröttma jag haft i några dagar också, även om jag inte riktigt vill erkänna det. Jag har nämligen den perfekta graviditeten den här gången förstår ni :D


Vila, vila, vila

Ny börjar jag märka vad det innebär att vara gravid med en ettåring. Jösses vad slut jag blir i ryggen. När Elton låg i magen var det ju runt den här tiden jag blev sjukskriven och soffliggande, så just överbelastning blev aldrig ett problem då. Har bestämt mig för att jag SKA lägga mig på soffan någon halvtimme varje dag, oavsett om jag har lust eller inte. Får sova så bra på nätterna nu att huvudet vill mer än kroppen ;). Det är i alla fall det jag sysslar med nu, ligger på soffan alltså. Elton ligger uppe och försöker sova lite, hoppas jag i alla fall. Hör att han snackar för fullt där uppe.

Vi var ut på en liten promenad innan lunch, och då somnade han (hör och häpna) i vagnen. Tänkte att det skulle bli en kortvända, men när han somnade försökte jag dra ut på det. Hittade bland annat en massa nypon som jag plockade med mig. Rensat har jag hunnit med också, så nu ska dom bara torkas!


Om det lilla syskonet

Ja, det är faktiskt så att vi ska bli tvåbarnsföräldrar. Känns lika ofattbart som underbart :). Det var en solig morgon i juni som jag fick för mig att gå upp tidigt och ta ett test, och visst blev det plus. Förvånad men glad smög jag upp och kläckte nyheten för J, som fortfarande låg och sov. Han trodde nog jag pratade i nattmössan först ;). Vi visste att vi ville ha ett till barn relativt tätt, men var nog inte riktigt beredda på att det skulle bli så pass nära inpå. Oavsett så är det helt fantastiskt, vi känner oss så lyckligt lottade!
 
Första gången vi fick se vår lilla skatt var redan i v 8, vi fick göra ett tidigt ultraljud för att fastställa graviditetslängden. Då var det bara en liten prick med pickande hjärta. Helt sjukt hur mycket som kan hända på 11 veckor, idag var det ju en "riktig" bebis. Allt såg helt perfekt ut, hade moderkakan i framvägg vilket kan vara anledningen till att jag upplevt bebisen som väldigt lugn. Med Elton i magen kändes det som en enda lång fotbollsturnering ;). Beräknat förlossningsdatum blev 2013-03-03, lite kul, även om det med stor sannorlikhet inte blir då.
 
För övrigt så mår jag bra. Hade problem med illamående första 14 veckorna, men det är helt borta nu. Än så länge har jag inte fått problem med sammandragningar, tänker inte få det heller. Tror att dom där "fotbollsturneringarna" var en ganska stor orsak till det problemet sist. Annars tycker jag mest att tiden gått så otroligt snabbt denna graviditet, känns som det var igår vi fick veta. Nu är det helt klart dags att på allvar börja planera inför vad som komma skall. Både mentalt, praktiskt och inför den kommande förlossningen!
 
Mer om detta blir det kan jag nog lova :). Det var faktiskt en av anledningarna till att jag tog upp bloggandet igen, älskar att kunna gå tillbaka och läsa.
 
Efter ultraljudet firade vi med en lunch tillsammans innan J åkte tillbaka till jobbet. Fråga mig inte vad dom pysslar med på bilden ;)

Ännu ett perfekt litet mirakel <3


RSS 2.0