Igångsättningen

Jag har gjort förhållandevis lite efterforskning gällande ämnet, i alla fall mot vad jag brukar göra i detta sammanhang. Den allmänna uppfattningen verkar vara att det ofta drar ut på tiden när förlossningen sätts igång på konstgjord väg, att det tar flera dygn osv. Jag har fortfarande ingen aning om hur statistiken ser ut, har mest tagit för givet att det kommer gå bra för mig. Det här är informationen jag fått från Karolinska.....
 

Vad händer när du kommer för igångsättning?
En barnmorska tar emot dig och kopplar ett så kallat CTG som visar fostrets hjärtfrekvens och registrerar dina sammandragningar. Läkaren undersöker därefter livmoderhalsen för att bedöma hur mjuk och hur öppen den är.

Om livmoderhalsen bedöms som

  • omogen använder man ett läkemedel för att mogna livmoderhalsen. Detta läkemedel ges lokalt bakom livmoderhalsen. Vanligen behövs 1-2 behandlingar.  Det kan dröja 1-2 dygn innan värkarbetet startar.
  • ganska mogen för läkaren in en tunn plastkateter i livmoderhalsen. Katetern har en ballong som efter införandet fylls med sterilt vatten. Katetern tejpas fast på insidan av låret och sträcks med jämna mellanrum tills den släpper spontant. Då är livmoderhalsen öppen cirka tre centimeter. När katetern släpper bräcks fosterhinnorna (går det  hål på hinnorna) om inte vattnet redan har gått.  Om du inte har så mycket värkar kopplas ett värkstimulerande dropp.
  • mogen tar barnmorskan eller förlossningsläkaren hål på fosterhinnorna så att vattnet går. Sedan kopplas ett värkstimulerande dropp.
 
Det är alltså någon av dessa alternativ som kommer vara aktuella, mest troligt andra eller sista. Förhoppningsvis är jag redan 3 cm öppen så dom kan ta hinnorna direkt. Det bästa vore ju om kroppen då sätter igång av sig själv, utan värkstimulerande dropp. Det var så jag upplevde att det startade med Elton, vattenavgång och sedan värkar. Om jag uppfattat det hela rätt, är det just att få kroppen att komma igång som kan vara problemet. När den väl gjort det är det ingen skillnad mot om förlossningen skulle ha startat spontant.
 
Spännande är det i alla fall..Skönt att veta när allt kommer ske också, det passar mig bra. Jag är glad att jag (förhoppningsvis) inte kommer vara smärtpåverkad när vi kommer in till förlossningen, då får jag chans att i lugn och ro gå igenom mina önskemål.

Den långa, slingriga vägen

Min inställning till kommande förlossning var från början att om någon kunde bevisa för mig att en vaginal förlossning (med största sannorlikhet) kommer att gå bra, då var det den vägen jag helst av allt skulle vilja ta. Att föda ett barn är det största man kan få vara med om i mina ögon. Jag ville så gärna få chansen att uppleva det igen.. känna hur kroppen går in i något slags urmänskligt läge, och sedan få upp den där hala lilla varelsen på bröstet. Jag vill så mycket att det har värkt i hjärtat varje gång jag tänkt på det. Hur mycket hjärnan och det logiska tänkandet försökt ta över, så har den känslan varit omöjlig att mota bort. Jag har levt större delen av mitt liv genom att följa hjärtat och magkänslan, oftast blir det väldigt bra. Men ju mer som står på spel, desto svårare blir det. Människor tar galna beslut varje dag, jag skulle till exempel aldrig riskera livet för att hoppa fallskärm eller bestiga Mount Everest.
 
I början av graviditeten fick jag träffa en läkare på min MVC som inte alls var bra. Efter några möten, med mycket frustration, gav jag upp och insåg att det enda rätta var att ta den "enkla vägen", dvs kejsarsnitt. Sen var det som att någon där uppe gick ned och rörde om lite i grytan.. Min hopplösa läkare remitterade mig, helt plötsligt, till Specialistmödravården på Karolinska i Solna. Jag var beredd på att få samma bemötande igen, dvs inga individuella rekommendationer utifrån mina unika förutsättningar. Läkaren jag fick träffa på Spec var helt annorlunda, verkade kunnig och ingav stort förtroende. Till en början upprepade han mycket av det jag redan visste, sånt jag själv vägt fram och tillbaka i månader. Sen fick jag bara svårare och svårare att motstå hans argument, vilket ledde till ytterligare ångest och förvirring.
 
Inför vårt senaste möte igår var jag inställd på att välja snitt, men att fortfarande göra allt för att förbereda mig på en ofrivillig vaginal förlossning. Kanske helt utan assistans. Läkaren undersökte mig ordentligt och förklarade att det i stort sett inte går att se vad jag varit med om, om man inte vet det sedan tidigare. För att gå in på detaljerna så har jag har en lång mellangård (vilket tydligen är viktigt), knappt någon ärrvävnad, och är på det stora hela så mjuk och elastisk som man bör vara. Enligt läkaren har jag inte större risk att råka ut för en sfinkterruptur än någon annan, dvs runt 3,5%. Han bedyrar att mina chanser för att få en lyckad förlossning är mycket stora.. helst med tanke på hur lätt min kropp verkar ha att föda för övrigt. Vi är överens angående teorin till varför jag sprack,  att jag krystade utan krystvärkar. Att Elton kom med handen först hjälpte såklart inte det heller. Men enligt läkaren så har jag rent av bättre förutsättningar denna gång, i och med att jag redan blivit "uttänjd".
 
Efter att ha blivit matad med denna information likt en hungrig fågelunge, började jag bli lite kallsvettig inför beslutet som skulle tas. Följa hjärtat.. eller följa hjärnan? Enligt läkaren föll båda alternativen inom samma kategori, en vagnial förlossning var det bästa och mest logiska alternativet för mig Han gjorde det därför lättare för genom att ge följande alternativ..
 
1) Snitt 1 vecka före BF
2) Planerad igångsättning 2 veckor före BF
 
Hans motivering är att vid kejsarsnitt är inte barnet förberett på att födas, och därför har det visat sig att vecka 39 är det optimala. Vid en igångsättning hinner barnet få ta del av mammans hormoner, och därför går det därför bra redan i v 38. Hade han sagt snitt 2 veckor före hade jag förmodligen valt det, i ren förvirring om inte annat. Men faktum är att min största skräck just nu är att förlossningen ska starta spontant och att jag kommer föda hemma, eller i bilen. Jag blir mer och mer övertygad om hur överhängande den risken är. Att jag kommer vara tillräckligt lyhörd inför kroppens signaler "eftersom jag är omföderska", det litar jag inte en sekund på. Klarar jag mig till 18/2, vilket jag tror och hoppas på, kommer vi kunna åka in i lugn och ro. Elton kommer ha barnvakt, vi kommer vara på plats från start och dessutom hinna gå igenom våra önskemål med en erfaren barnmorska. Hur kan det inte var det bästa alternativet?
 
Jag har fortfarande rätt att ändra mig in i det sista, men jag tvivlar starkt på att så kommer bli fallet. Just nu känns det som jag hamnat rätt. Är fortfarande inte säker på att jag kommer hinna fram till det aktuella datumet, men oavsett kommer jag vara inställd på en vaginal förlossning och känna trygghet i det. Skulle det mot förmodan gå snett.. ja, då är det så och förhoppningsvis går det bra ändå. Det blir som det är menat att bli.
 
Och angående inlägget jag lade upp igår kväll så tänkte jag inte på att majoriteten av alla läser bloggar från mobilen eller Ipad (så även jag själv), vilket gör att länken inte syns. Var alltså inte meningen att vara SÅ lurig ;). Hur som helst, det var alltså min läkare som var medicinskt ansvarig under Kronprinsessan Victorias förlossning. Det i sig gör honom naturligtvis inte till en bättre läkare, men faktum är ju att ett gott rykte oftast är välförtjänt. Men jag är ändå glad att jag valde att lita på hans bedömning innan jag visste om den historien, bara för sakens skull ;)
 

Det slutgiltiga läkarbesöket

Imorgon är det dags.. Jag ska specialistmödravården på ks och tala om att jag vill ha kejsarsnitt. Ja, jag har bestämt mig nu. Jag har vägt alla för och nackdelar fram och tillbaka i månader, det är helt enkelt inte värt risken. En naturlig förlossning är en fantastisk upplevelse, och det har varit svårt att acceptera tanken på att aldrig mer få uppleva en. Men det är inte värt risken, jag ska leva med min kropp resen av livet.
 
Min förhoppning inför morgondagen är ändå att jag ska få en individuell bedömning av min skada. Jag är fortfarande rädd att förlossningen ska starta spontant, och att jag inte kommer hinna in i tid. Att behöva föda vaginalt helt utan assistans ger mig rysningar.
 
Vi får se vad dom säger..

Gårdagens läkarbesök

I och med att jag skulle träffa samma läkare som sist var inte förväntningarna skyhöga precis. Skillnaden var att jag denna gång var inställt på det och hade bestämt mig för att inte bli upprörd. Innan jag åkte hade jag kommit till ro med tanken på att få behöva ta beslutet på egen hand, utan någon vettig rådgivning. Jag kände att jag varken hade tid eller lust att dra igång någon cirkus, tiden som är kvar vill jag i lugn och ro få fokusera på att förbereda mig på det som komma skal. Inte bra förlossningen, utan även livet med två barn. Visst, det kändes inte så kul att behöva välja snitt på enbart dom grunderna, men det fick bli som det blev kände jag. Det viktigaste är att jag kan bibehålla en positiv inställning och min själaro.
 
Under samtalets gång insåg jag ganska snabbt att det skulle bli som jag befarat. Det är svårt att förklara, men det går verkligen inte att få något vettigt ur den där läkaren. Hon känns ungefär som en pårökt politiker, lyckas slingra sig förbi allt utan att egentligen få fram något vettigt.. "hmm.. (lång paus).. jag tror inte.. (lång paus)... fast.. (lång paus)... om man... (lång paus)... mjao". Det är rätt fachinerande faktiskt. Kan ärligt säga att jag inte fått ett enda svar som har med sfinkterrupturen att göra, däremot lever hon ut lite när vi pratar om mina sammandragningar. Det är tydligt att hon känner sig mer bekväm inom det området.
 
Överraskande nog lyckades hon (i slow motion då givetvis) komma fram till att hon inte var kapabel att hjälpa mig. Jag blev ordentligt paff när hom övergav sitt hummande och kom in på det, hade nästan somnat vid det laget. Hon skickar en remiss till KS så jag får komma och träffa en förlossningsläkare där istället. Troligtvis blir det efter jul och nyår, vilket innebär att jag kommer vara runt v 32. Känns kanske något tight, hade gärna haft det avklarat tidigare. Jag löser det genom att vara inställd på snitt tills någon lyckats bevisa att det motsatta är bättre, det är ju troligen där vi kommer hamna oavsett. Det känns bra så.
 
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
 
När jag väl kom hem väntade en riktigt mumsig helgmiddag (J är ledig idag). Jag lade en fläskkarré i lergrytan redan strax efter 10 på morgonen, som sedan fick gona sig på låg värme hela dagen. Riktigt smarrigt.
 
Lilla E var så trött redan efter middagen.. När det väl blev dags för välling och sängen verkade han väldigt tacksam. Jag och J gick också och lade oss tidigt, tog med datorn och såg ikapp alla avsnitt som hittills visats av julkalendern. Bra måste jag säga!
 
 
 
 
 
 
 
 

Det där läkarbesöket då..

Min förhoppning innan jag gick dit var att jag skulle kunna ta ett beslut jag kände mig bekväm med, så blev det inte riktigt. Anledningen till det var att det kändes som att jag inte fick någon individuell bedömning. Rent allmänt var det som att vi hade lite svårt att förstå varandra, läkaren och jag. Hade punktat upp frågor innan, och tyckte att jag var väldigt tydlig. Men vid flera tillfällen tittade hon bara frågande på mig och svarade något i stil med "nej, det tror jag inte", för att sedan svara på frågan spontant senare under samtalet.. fast med proffsigare ordval då givetvis.

Hon gjorde en vad jag ansåg vara en "normal" gynundersökning, dvs kikade in lite hastigt och konstaterade att allt såg bra ut. Sedan menade hon på att dom rekommenderar alla vaginal förlossning efter sfinkterruptur, så länge man inte upplever några kvarstående problem. Jag har väldigt svårt att känna mig trygg i det eftersom jag vet att rutiner, riktlinjer och rekommendationer ser så väldigt olika ut i olika län. På vissa ställen undersöker dom tex sfiktern med ultraljud för att se precis hur det läkt ihop. Ett annat exempel kommer från min faster som är sjuksköterska, hon var på föreläsning med en läkare som ansvarar för att operera rupturer som inte blev ordentligt reparerade från början. Han hade sagt att han aldrig skulle rekommendera någon som fått sfinkterruptur att föda vaginalt igen.. Oavsett om man får samma skada igen blir påfrestningen enorm, vilket i sig kan leda till förvärrade besvär.

Jag är väl medveten om att detta känns så stort nu bara för att jag är mitt uppe i själva besluttagandet. Blir det så att jag väljer kejsarsnitt kommer jag med högsta sannorlikhet inte att se tillbaka på det med någon som helst ånger, tror inte jag kommer tänka på det speciellt mycket över huvud taget faktiskt. Trots det känns det så otroligt svårt att ta beslutet. Anledningen till den känslan tror jag bottnar i att jag misstänker att jag fick dålig vägledning under krystskedet, barnmorskan som förlöste mig uppmuntrade ett alldeles för snabbt skede. Jag vet att jag tog i för kung och forsterland trots att jag inte kände att det tryckte på, det hade inte alls behövt gå så snabbt. 24 min för en förstföderska är ingenting, vävnaderna hinner inte tänjas då. Den vetskapen gör att jag har svårt att släppa känslan av att det hela var så onödigt, och orättvist. Jag skulle så gärna vilja föda vaginalt igen, men det är helt enkelt inte värt risken :(


Här är i alla fall jag och lilla bebb idag, v 27+2.
 

Sfinkterruptur

Ordet jag aldrig hade hört innan jag själv blev drabbad. Ordet som betyder "att spricka hela vägen". Jo.. det hade jag ju hört talas om, och trevligt lät det såklart inte. Men var det inte extremt ovanligt? Lite som att vinna på lotto? Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig omfattningen av en sådan skada, det är nog svårt om man själv inte blivit drabbad. Jag har tänkt skriva det här inlägget länge, men har av flera anledningar inte kommit mig för. Från början ville jag inte lägga fokus på det alls. Jag ville bara tänka på det underbara livet som väntade med min lilla familj. Öppenheten blev viktigare med tiden, jag har till skillnad från många andra inte känt någon skam i det som hänt mig. Det är tröstande att informera och dela med sig, och jag är så glad att ämnet varit aktuellt i media sista året.

Jag kan bli ledsen när jag tänker tillbaka på första tiden efter förlossningen, innan jag i teorin förstod vad skadan innebar. Det började direkt jag fått upp Elton på bröstet.. "Du har spruckit en del, så för säkerhetskull ska du sys på operation". Orden som förmodligen var menade som att lugna mig, vilket dom gjorde för stunden. Men det var bland annat det som gjorde att jag inte förstod vad som hänt. Först trodde jag inte att det jag upplevde var speciellt mycket värre än det någon annan nyförlöst med "normal" förlossning gick igenom. Har aldrig bitit ihop så mycket i hela mitt liv, och trots det kände jag mig så mesig. Då visste jag inte att skadan jag fått klassades som "den värsta". Vågade inte se efter hur det stod till där nere till en början, men dom skymtar jag faktiskt fick liknade mer en köttätande växt än ett underliv. Det var helt omöjligt att sitta första veckorna. Stå och gå kunde jag korta stunder, men efter några minuter blev det outhärdligt. Det går knappt att beskriva känslan. Kanske som att man fått hela underkroppen sågat mitt i tu vid höfterna, sedan blivit ihopsatt igen. Efter att jag på egen hand läst på i ämnet förstod jag varför.. det finns inga ben i bäckenbotten.. Alla inälvor och organ tynger ner på det skadade området när man är i upprätt position.

Veckan efter förlossningen skulle vi till återbesöksmottagningen på KSför att prata om hur vi mådde, om amningen fungerade bra osv. Minns att det var ett rent helvete.. låg ner i baksätet på vägen dit, och biten från parkeringen till mottagningen var helt outhärdlig. När vi kom in i väntrummet fanns där bara singelstolar med armstöd. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till, lägga mig på golvet mitt bland alla människor? Böjd över en stol började jag stortjuta. Personalen upptäckte oss ganska snabbt och tog in oss på ett rum där jag fick lägga mig på en säng. Den snälla sköterskan tyckte det var bäst om vi tog en vända förbi gynakuten. Väl där sa läkaren bara "det ser ut precis som det ska". Nu i efterhand förstår jag ju att i hans läkarvärld betyder det "med tanke på omständigheterna". Men i min patientvärld var det samma sak som att jag var överkänslig.

Månaderna som följde gjorde jag allt för att fokusera på Elton och lyckan i att ha blivit mamma, efter några veckor gick det att sitta vilket underlättade mycket. 8-12 värktabletter per dygn första månaderna gjorde det faktiskt uthärdligt. Men det fanns fortfarande stunder då det inte gick att bortse från vad som hänt, varje toalettbesök var en pina. Kunde sitta hur länge som helst för att jag inte vågade trycka på, blev ofta tvungen att amma Elton samtligt. Sex fanns inte alls på tapeten, kände mig ungefär lika elastisk som ett sugrör där nere. Det tog ett halvår innan det ens var genomförbart, och 8 månader tills det slutade vara smärtsamt.

Det har tagit tid att bearbeta allt som hänt, säkert extra långt tid för att jag helst inte ville tänka på det alls i början. Att hantera dom fysiska bitarna var nog just då. Tror det var när jag blev gravid på nytt som jag faktiskt började ta tag i alla känslor, det fanns beslut att ta och jag hade inget val. På dagarna tänkte jag fortfarande inte så mycket på det, men på nätterna kunde jag vakna med grov ångest. Tror aldrig jag haft riktig ångest tidigare i mitt liv, inte på det här sättet. Det tog ett tag innan jag förstod att det faktiskt var ångest det handlade om. Först trodde jag det var något fysiskt fel när det dånade i hela kroppen och tystnade för öronen. Jag alternerade mellan att vandra fram och tillbaka i huset, eller sitta och klämma musklerna i nacken för att något annat skulle "kännas".
När jag väl började luta åt ett kejsarsnitt lättade det mycket, och nu har jag väl nästan bestämt mig. Det har inte varit enkelt, jag vill så gärna uppleva en till vaginal förlossning. Jag tyckte det var kul att föda barn och få känna den otroliga kraften som finns i kroppen. Hade det inte varit för rupturen skulle min förlossning varit en väldigt positiv upplevelse, tror inte ens jag skulle oroa mig speciellt mycket över det snabba förloppet. Nu är jag däremot livrädd att nästa förlossning ska starta spontant och att jag inte kommer hinna in i tid.
 
Jag har klarat mig från alla bestående men som inkontinens och kronisk smärta, som trots allt är vanliga besvär efter en sfinkterruptur. Men skulle kroppen klara påfrestningen ytterligare en gång? Allt detta ska jag diskutera på onsdag då jag har en läkartid inbokad. Det blir första gången en läkare undersöker mig sedan jag var nyförlöst. Ska bli väldigt intressant att höra hur det ser ut och vad jag har för förutsättningar. Jag hoppas att jag efter det kommer kunna ta ett beslut som känns 100% rätt.

RSS 2.0