Vårt lilla rackartroll börjar bli sig själv igen, till allas stora lättnad. Det är nästan så jag får lite ångest när jag tänker på hur dålig han faktiskt var, så jag låter nog bli. Nu dricker han som han ska och har fått tillbaka aptiten, även fast det mest är "kåu" (korv) och "bålla" (fiskbullar) som efterfrågas. Han är fortfarande tröttare än vanligt och mer lättretlig, men det kan tydligen hålla i sig länge.

Mitt i sjukdomskaoset har mycket annat hänt också. Först studentskivan, och Idag var morfars begravning. Jag tror alla var väldigt nöjda med den. Prästen predikade vackert och personligt, musiken var fin och passande, och vi fick ta farväl. Eller "på återseende" som jag hellre vill säga.