Imorse när jag precis vaknat ropade jag på Billy och Bolo, då kom dom rusandes upp på övervåningen och slängde sig upp i sängen. Sen låg vi där tätt ihop och snoozade tillsammans.

Bolo och bollen... Är det något han älskar så är det bollar, det blir liksom en besatthet. Han vill att man ska försöka ta bollen ifrån honom, samtidigt som han vägrar tillåta det. Kan bli väldigt frustrerande.. och när man tröttnar på att försöka sätter han sig och piper vid fötterna, tillslut kan man bli tvungen att kasta ut bollen på baksidan och stänga dörren.

Han är kul på det sättet att man kan fara med honom hur man vill, han bryr sig liksom inte. Och ligger man i soffan så ska han upp.. hur trångt det än är.

Det är svårt att få till en bra bild på Billy, det blir mest en svart klump. I verkligheten är han världens sötaste. Han har en blick som får världen att smälta. Det märks verkligen att han varit en gathund som sprungit runt och charmat turister i Spanien. Det ryms så mycket kärlek i den lilla hunden. Jag kommer ihåg när vi åkte till Arlanda för att hämta honom, man såg hans lilla svanstipp vifta ut genom gallret på buren.. det var kärlek vid första ögonkastet. Om det känns så att adoptera en hund, undra då hur det känns att adoptera ett litet barn?