Är så glad att jag kom till skott, inte alls lika kallt som jag trodde. Men när man som jag och Madde (lillasyster), varit i Barcelona och sett våren förra veckan, blir man ju lite otålig.

Madde och jag är ett perfekt resteam, mycket för att vi är så lika. Det är lätt att föreställa sig hur mamsen och papsen tänkte med henne, "vi har ju lyckats så bra innan, varför ändra på ett vinnande koncept". Eftersom dom även lyckades så bra med Micke (brorsan) fanns det ju inget att förlora. Det fick bli en kopia, och det råkade bli av mig. Bara en aning smartare, träning ger ju färdighet.






Jag får självinsikt av att hänga med Madde. Vi reagerar till exempel lika i stressande och jobbiga situationer. Som en dag då jag och Madde gick vilse i Barcelona. Vi hade säkert vandrat omkring i 2 timmar när vi insåg att vi kanske borde vända hem. Problemet var att vi inte riktigt kom ihåg vart vi kom från. Som den äldsta av oss två kände jag mig tvungen att lösa situationen. Madde blev däremot helt tom i blicken, likt en robot halkade hon efter mer och mer. Hon svarade inte på tilltal utan stirrade bara dimmigt på mig som att jag sagt något på Grekiska. När vi pratade om det efteråt förklarade Madde att hon"kopplat på överlevnadsinstinkten". Nu vet jag precis hur Jörgen har det med mig.