Då återgår vi till min hemfärd från jobbet. Saken är den att jag har gått vägen flera gånger, dock endast till jobbet, aldrig från. Här ställer mitt tveksamma lokalsinne till problem, att tänka vägen bakvänt går liksom inte. Jag kan vara vansinnigt disträ om jag inte bestämt mig för att jag MÅSTE fokusera. Jag får ta det på känn tänkte jag och spatserade iväg.

Det började med att jag såg den joggande rastafarimannen med gitarren.. genast satte dagdrömmandet fart. Varför joggar han med gitarren? spelar han medvetet under tiden eller går det av bara farten? Tankarna svävade helt enkelt iväg..



Ärligt talat är det bara att gå raka vägen intill vattnet, sen svänger man upp vid ett industriområde. Det var just vid den där svänga uppåt det gick åt skogen, istället fortsatte jag.. och fortsatte.. tills det tog stopp. Jahapp, tänkte jag och började röra mig uppåt. Hamnade på en lite större gata jag inte kände igen namnet på. Eftersom jag till råga på allt var under tidspress började paniken hopa sig. Vad gör man när man är vilse i pannkakan? Man ringer en vän..

Thomas: Hallå...
Jag: Hjälp, jag vet inte vart jag är.
Thomas: Jaha?
Jag: Vad väntar du på, hjälp mig. Humblegatan står det här på en skylt här..
Thomas: Du är i Sundbybergs, minns du att du bor där?
Jag: Men vart går jag..?
Thomas: Gå runt hörnet. Och fråga inte någon hur du kommer till Sundbybergs centrum.. då dumförklarar du dig själv.

Sen la vi på. Och det var då jag såg honom.. Liemannen. Strax över 1 meter lång var han och stirrade på mig. Nu är det kört tänkte jag.. sen började han skratta och sprang iväg. Jag gick lättat runt hörnet och puh, framme..