Vart veckan tog vägen
God fortsättning får man väl säga! Det blev ett litet uppehåll här över jul. Allt är bra, vi har haft släktmys och bebis ligger kvar i trygga magen. Det blev julafton och allt bara vände på något magiskt vis. Från att det kändes som att jag förlossningen skulle kunna dra igång när som helst, känns det nu som att jag skulle kunna knipa för evigt. Kanske beror det på medicinen, eller så har det bara vänt. För säkerhets skull fortsätter jag några veckor till.
Vad har vi haft för oss då? Julafton kom.. vi såg på Kalle och åt sedan en väldigt julig middag bestående av rostbiff med klyftpotatis. Elton fick öppna lite julklappar kontinuerligt under dagen. Framåt eftermiddagen fick vi sällskap av vår gode vän Kim som kom med ett glatt humör och fina presenter, i sann tomteanda ;)
Elton fick band annat tuffa gnuggistatueringar, så nu är han lika häftig som farbror Kim. (Bilden är dock från idag:)
På onsdagen dök (Eltons) farmor upp. Under hela vistelsen sa jag säkert 10 gånger "J, påminn mig att ta fram kameran när vi gjort det, det och det", sista gången var när hon hade gått ut för att packa bilen inför hemfärden, då sa jag att vi inte fick glömma ta bilder när hon kom tillbaka in. Det glömde vi. Hur som helst var det väldigt mysigt att ha henne här. Vi hade lite julfirande med tacos och hade lite klapputdelning. Tack för alla fina presenter Åsa.
Samma dag som farmor Åsa åkte kom mormor Agneta, moster Madde, morbror Micke och Sarah. Jag skyndade mig ta några bilder det första jag gjorde, och det var tur det, för sen blev det inga fler. Det blev ännu ett härligt, alternativt julfirande med indisk mat och ännu mer fina presenter. Tack ska ni ha familjen!
Elton har tyckt det varit toppen med allt besök och glänst i all uppmärksamhet hela veckan!
För övrigt har vi bara njutit av att J haft semester, och att E varit den mest härliga unge någonsin. När han väl lärde sig gå var det som att han började uppskatta livet på allvar. Den ungen kommer åka jorden runt på en enhjuling en vacker dag, med ett munspel i bakfickan och en hatt full av skrynkliga sedlar.
"Jörgen, är vi lika.. visst är vi lite lika ändå??", tigger jag.. för att då få höra att man inte kan bli mer olik sitt eget barn. Men faktum är att han faktiskt är liknar mig som jag såg ut i samma ålder, bara en annan färgskala ;)
Dan-före-dan
Dagen före julafton är en stor dag. I min familj klär vi granen och äter första skinkmackan, med julmust till såklart. I J´s familj har uppesittarkväll med bingolotto blivit en tradition. Detta är första julen vi inte firar hemma i Mora med släkten. Tanken var att vi skulle åka på juldagen eftersom J skulle jobba julafton, det gjorde att det kändes helt ok. Rent av ganska mysigt att få fira första julen hemma i huset. Sen hände allt med mig och kanonkulan och vi fick ställa in trippen helt och hållet. Jag är inte alls i skick att sitta och åka så långt, och skulle något hända är det jobbigt att inte vara på hemmaplan. Speciellt eftersom det är så lång resväg till sjukhuset där. Nej, det var rätt beslut att stanna. På onsdag kommer Js mamma och stannar ett par dagar. Sen kommer min mamma, syster, bror och svägerska lagom till helgen. Så vi kommer få vårt släktmys ändå :)
Förresten går det ingen nöd på oss oavsett. Vi har verkligen gjort det bästa vi kan av dom förutsättningar vi har. Något julbord blir det inte. Men ikväll har vi glöggmys med lite lättfixat tilltugg istället, vår vän Kim är här och vi spelar bingolotto :).
Status och försenat lussefirande
Nu är Elton frisk vilket är så skönt. Mindre skönt är det att jag inte är det. Eller rättare sagt så är jag frisk, men mår dåligt av tabletterna. Det har varit lite svårt att skilja på vad som varit vad, men nu när alla riktiga influensasymptom blåst förbi märks det tydligare. Huvudvärken är värst, fy vad jobbigt det är mellan varven. Jag som aldrig har huvudvärk i vanliga fall. När tabletterna är på väg att gå ur kroppen mår jag bra, men då börjar sammandragningarna istället. Igår framåt eftermiddagen drog det igång med rejäla tryckkänslor nedåt, väldigt obehagligt faktiskt. Som tur var lättade det när jag tog tabletten.
J har varit hemma med oss den här veckan vilket har varit tur, det hade varit väldigt ohållbart annars. Inte bara för att vi varit sjuka, utan för att jag inte får bära E. Det känns hemskt om han ska behöva bli lidande för att jag inte kan ta hand om honom ordentligt. Att vi tex skulle ta oss ut på egen hand är helt otänkbart, känns som jag skulle föda innan vi ens fått på oss ytterkläderna. Rent allmänt har jag märkt att när det kommer till att ta hand om en ettåring, är det väldigt mycket mer bärande och böjande än vad man annars tänker på. Trots att han går själv nu. Men, jag har accepterat läget och allt känns faktiskt bra ändå. Om en vecka är det dags för återbesök på ks, tills dess ska vi nog få ihop allt.
Över till något roligare.. Några bilder från när bästa grabbarna bakade lussebullar. Riktigt mysigt var det, och väldigt lyckade bullar måste jag säga. Det får nog bli en årlig tradition tror jag ;)
Lilla ljuvliga
Rapport från sjukstugan
Det har varit två tuffa dygn för lillfisen. Så fort tabletten går ur kroppen på honom tickar febern upp över 40 grader. Inatt ställde vi klockan för att kunna gå upp och fylla på, är lite skadad från förra gången han var sjuk och fick över 41. Mellan varven är han dock uppe och springer som vanligt, som barn gör. Sovtiderna håller han märkligt nog, för han skulle ju ALDRIG slockna i soffan eller så.. Inte Elton inte. Hur sliten han än är håller han sig till sin dagliga sovstund uppe på rummet. Sen jag slutade amma vid 8 mån har han aldrig somnat i famnen. Eller jo, det finns ett undantag...
Den där moster Madde, det är något magiskt med henne..
Med mig då? En aning ostabilt, men det hade kunnat vara värre. Var ju lite oroad för att må dåligt av tabletterna jag måste äta, trots att det är en lägre dos än sist. Men faktiskt så har det gått mycket bättre denna gång. Jag blir helt klart påverkad, känner mig allmänt dåsig och somnar utslagen i soffan varje kväll. Kinderna blir alldeles röda av någon anledning, det var ännu värre sist. Men det känns tack och lov inte som jag ska svimma (eller dö) så fort jag reser på mig. Det mest positiva är den inverkan det faktiskt har på sammandragningarna. Jag behöver inte tänka på att komma ihåg att ta tabletterna, kroppen talar om precis när det är dags. Utan dom har jag sammandragningar konstant. När jag tagit dom är det tyvärr fortfarande lite för mycket, men ändå under kontroll (tror jag).
Feberpojke
Lilla E har blivit sjuk. Han vaknade upp med 40grader efter middagsvilan. Nu, en Alvedon senare, springer han omkring helt oberörd. Men han var bra eländig ett tag. Blev välling till mellis, för vätskans skull.
Ännu ett vuxenpoäng
Efter nästan 10 år som par, snart 2 barn senare, villa och bil har jag och J äntligen griljerat vår första julskinka tillsammans. Synd bara att vi glömde den 3e viktigaste detaljen, julmusten. Som nr 1 kommer senapen, sen glider skinkan in på andraplatsen.
Huvudsaken är ju att man är överens
Jag och J har köpt en taklampa i julklapp till oss själva. Vi är hopplöst oromantiska när det kommer till julklappar.. Antingen väljer vi ut våra egna presenter, eller så blir det något gemensamt vi verkligen behöver. Som nu. I år tog vi det hela till en ny nivå och upptäckte att det går att hota med julklappar. Det började med att vi blev oeniga om vilken temperatur som ska hållas i huset. J är fryslort, jag är gravid.. Ingen bra kombo. Det var jag som började hota med att ge honom morgontofflor och flanellpyjamas. Då kontrar han med att han redan köpt en handfläkt till mig.. Vilket arsle alltså ;)
Taklampan kom hur som helst upp. Kanonfint blev det, ska försöka ta en bra bild sen. Tills dess får ni hålla tillgodo med detta.. E var nämligen hur söt som helst. Han stod intresserat och såg på när J satte upp lampan, sen gick han själv med armarna i luften säkert en timme efteråt. Ville göra som pappa ;)
Vil.ken.da.ag
Den igår då alltså. Jösses. Jag hade bestämt redan kvällen innan att jag skulle ringa till MVC angående sammandragningarna, det gick inte att skjuta upp längre. På dagarna har det varit hanterbart för att sedan dra igång ordentligt under eftermiddagen/kvällen. Det har fortfarande inte gjort ont, mer en obekväm känsla då jag inte kan stå upprätt av kraften. Eller jo, jag har haft ont också. Men det känns mer som en konstant smärta, inget jag vill koppla till sammandragningarna. Bättre att kolla upp det och kunna slappna av sen.
Jag ringde i alla fall och lämnade meddelande till min barnmorska, som sedan ringde upp. Hon tyckte att det helt klart borde kollas upp, så att vi kan vara säkra på att sammandragningarna jag har inte påverkar livmodertappen. Vi var helt överens där. Hon ringde upp Karolinska och fixade en tid på specialistmödravården till efter lunch. J kom hem och hämtade mig och Elton, sen åkte vi i samlad trupp. Kaoset började direkt.. Bilkö som gjorde att vi kom fram i sista minuten.. Sen var parkeringshuset helt fullt också, J snurrade i 30 min innan han tillslut tog med sig E och åkte till Solna centum. På specmödravården var det också kaos, men jag blev uppropad relativt snabbt ändå. Fick börja med ctg som såg bra ut, sen sitta ner i väntrummet igen för att vänta på en ledig doktor som kunde mäta tappen.
Väntrummet var smäckfullt av irriterade gravida kvinnor. Jag väntade.. och väntade. Ringde J som var på väg tillbaka med E, sa att det var lika bra att dom satte sig i cafeét. Sen väntade jag, och väntade lite till. Tillslut kom killarna och väntade med mig i alla fall, och efter totalt 2 timmar blev jag inkallad av en läkare med tillhörande stundent. Först skulle det kännas och klämmas, snäll som jag är bjöd jag in båda trots att det gjorde svinont. Sen var det dags för att mäta med ultraljudet. Jag hörde hur läkaren förklarade för studenten.. "15mm, ser du?.. Och om jag trycker lite blir den bara 10mm för att den är så uppmjukad". Fan.. precis vad jag inte ville höra. Vet ju sen förra omgången att 3-5 cm är vad som anses vara normalt. När jag blev inlagd med Elton mätte dom till 17mm, nu var den alltså kortare.
När vi var klara var det dags att sitta ner och få domen.. Jag slapp bli inlagd! Läkare sa att det faktum att jag gick tiden ut sist gav mig en mycket bättre prognos nu. Han tog det ändå på allvar och ville att jag skulle börja med en medicin för sammandragningarna, en medicin jag även fick förra gången och mådde väldigt dåligt av. Den är egentligen mot högt blodtryck, men en av biverkningarna är att livmodern slappnar av. Problemet är att på mig som har lågt blodtryck naturligt, blir resultatet obefintligt blodtryck. Jag var på allvar rädd att jag skulle stryka med sist jag åt den. Läkaren ansåg dock att jag fått alldeles för hög dos sist, dubbel rekommenderad dagsdos tydligen. Nu ska testa med en lägre och äta två tabletter per dag. Värt ett försök.. jag ville ju inte åka hem och vara utlämnad till mitt eget öde heller. Nu ska jag testa den i två veckor, sedan komma tillbaka och mäta igen. Under tiden ska jag vara uppmärksam på kroppen, speciellt på blödningar och tryck nedåt. Känns det inte bra ska jag åka in direkt.
Min husliga son
Elton älskar hushållssysslor. Dammsuga, plocka och greja är det bästa han vet. Han kommer bli en riktigt bra make i framtiden. Det roligaste av allt verkar vara att tvätta. När tvätten ska hängas är det han som plockar ur, jag hänger. Han är väldigt effektiv i sitt arbete.. snabbt går det, och hinner jag inte med hamnar tvätten på golvet. Plocka in i maskinen är han också väldigt bra. Aningen dålig på det där med temperatur och färg dock..
Hoppsan..
Hörde precis att hemtelefonen började larma för dåligt batteri. Hittar den under trappen och upptäcker att ett samtal pågått i ca 2,5 timme.. svettigt. Undra vem den skyldige är. Har en känsla av att namnet börjar på el och slutar på ton. Denne har nämligen tidigare visat sig vara kapabel att ringa upp både sjukvårdsupplysningen och slå 112 (vid det sistnämnda hann vi hindra honom).
Jag undrar vart han lyckats ringa den här gången? När jag tog upp luren och lyssnade var det helt tyst. I bästa fall är det till någon gratis växel där han bara fastnat i rullen. I värsta fall är det till någon telefonsex-säljare som med glädje lade ifrån sig luren och lät timmarna ticka iväg, kanske i Kina. Nervös plockade jag fram datorn och kopplade upp mig mot min operatörs chattkundservice där jag efter lite köande fick veta att det är för tidigt att se något, vilket jag misstänkte. Nu är det bara att skynda sig handla alla julklappar innan den eventuellt otrevliga överraskningen dimper ner i brevlådan.
Tur för dig att du är så go Elton..
Ingen fara
Jag skäms lite när jag skriver att jag har problem med sammandragningar och sedan inte uppdaterar på flera dagar. Har fått sms från omtänksamma vänner som undrar hur det går. För det är klart, blir det tyst är det ju lätt att tro att något hänt. Men det har det inte. Jag har bara varit väldigt oinspirerad på grund av att jag inte kunnat ta mig för med något. I söndags var det som sagt jättejobbigt och jag kände mig inte kry för fem öre. J stannade därför hemma med oss igår så jag skulle kunna vila upp mig, det gjorde mycket. Idag har jag haft en del sammandragningar, men så länge jag tar det lugnt är det absolut ingen fara.
Idag kom Malin och hälsade på också, mycket trevligt. Vi bakade pepparkakor och lyssnade på julmusik. Kanske inte blev dom snyggaste kakorna i världen, men mysigt hade vi och det är huvudsaken :)
Sammandragningar
Det har varit besvärligt sista dagarna. Jag har nog varit lite för aktiv. Igår eftermiddag och kväll var det väldigt jobbigt, jag kunde inte röra mig utan att det drog ihop sig rejält. Hela första halvan av natten misstänker jag att det fortsatte. Vaknade hela tiden men var samtidigt så väck att jag inte riktigt fattade vad det var frågan om. Imorse var jag alldeles öm i magen, känner av det lite fortfarande.
Har gjort mitt bästa för att ta det så lugnt som möjligt idag, men det är inte lätt med Elton. Han är nöjd och kan roa sig själv så länge jag pysslar med något, men så fort jag sätter mig vid köksbordet eller i soffan så ställer han sig och gråter bredvid. En dramatisk och smart liten rackare är han.. dunkar huvudet i golvet med flit, bara för att han vet att vi reagerar på att det ser så hemskt ut :P.
Innan J gick till jobbet bestämde vi i alla fall att jag skulle ringa hem honom om det blir ohållbart. Jag har börjat känna mig lite allmänt krasslig här under dagen, så förhoppningsvis är det kanske en anledning till att livmodern bråkar. Vi får ta en dag i taget helt enkelt. Måste försöka hålla sammandragningarna under kontroll så jag slipper bli inlagd på sjukhus även denna gång, orkar verkligen inte med det. Men självklart är det bättre än att lillbebb kommer ut redan nu. Det positiva är ju att jag faktiskt lyckades gå tiden ut med Elton, trots alla problem. Men samtidigt vet jag ju hur snabbt det går om det väl startar, och det känns väldigt otryggt.
En sprallig liten pojke som tycker att mamma är tråkigast i världen..
Jag har tänkt på att det nog var en jäkla tur att jag fick vara hemma i Mora just veckorna som varit, vi åkte ju i den vevan som jag fick problem förra graviditeten. När vi var där tog ju jag inte hand om E speciellt mycket, satt mest stilla och pluggade nere på körskolan. Tror verkligen att det är någon mening med allt.. Att börja få bekymmer nu i v 28 är ju helt klart bättre än att få det i v 24.
Julstämning
Imorse när jag och E skulle till och äta frukost upptäckte vi att J glömt matlådan hemma. Eftersom vi inte hade något speciellt planerat bestämde vi oss för att ta bussen dit och lämna den, en lagom utflykt. Det är väldigt trevligt att vara där den här tiden på året, massor med fint julpynt. Nu var det även fullt av julgranar utanför. Det luktade så gott att jag blev lite sugen på att ha en äkta gran i år.
Skulle även kunna tänka mig en sån här härlig eldstad på framsidan... ;)
Lite senare ska jag visa vad vi pysslade med igår. Det var nämligen fullt upp från morgon till kväll. J´s enda lediga dag på hela veckan, så vi passade på. Var på Ikea och köpte bland annat en tidig julklapp till Elton. Han fick så mycket leksaker när han fyllde år att vi bestämt oss för att satsa på lite grejer till hans rum nu i jul. Kläder har vi flaggat för till mor och farföräldrarna ;).
Gårdagens läkarbesök
I och med att jag skulle träffa samma läkare som sist var inte förväntningarna skyhöga precis. Skillnaden var att jag denna gång var inställt på det och hade bestämt mig för att inte bli upprörd. Innan jag åkte hade jag kommit till ro med tanken på att få behöva ta beslutet på egen hand, utan någon vettig rådgivning. Jag kände att jag varken hade tid eller lust att dra igång någon cirkus, tiden som är kvar vill jag i lugn och ro få fokusera på att förbereda mig på det som komma skal. Inte bra förlossningen, utan även livet med två barn. Visst, det kändes inte så kul att behöva välja snitt på enbart dom grunderna, men det fick bli som det blev kände jag. Det viktigaste är att jag kan bibehålla en positiv inställning och min själaro.
Under samtalets gång insåg jag ganska snabbt att det skulle bli som jag befarat. Det är svårt att förklara, men det går verkligen inte att få något vettigt ur den där läkaren. Hon känns ungefär som en pårökt politiker, lyckas slingra sig förbi allt utan att egentligen få fram något vettigt.. "hmm.. (lång paus).. jag tror inte.. (lång paus)... fast.. (lång paus)... om man... (lång paus)... mjao". Det är rätt fachinerande faktiskt. Kan ärligt säga att jag inte fått ett enda svar som har med sfinkterrupturen att göra, däremot lever hon ut lite när vi pratar om mina sammandragningar. Det är tydligt att hon känner sig mer bekväm inom det området.
Överraskande nog lyckades hon (i slow motion då givetvis) komma fram till att hon inte var kapabel att hjälpa mig. Jag blev ordentligt paff när hom övergav sitt hummande och kom in på det, hade nästan somnat vid det laget. Hon skickar en remiss till KS så jag får komma och träffa en förlossningsläkare där istället. Troligtvis blir det efter jul och nyår, vilket innebär att jag kommer vara runt v 32. Känns kanske något tight, hade gärna haft det avklarat tidigare. Jag löser det genom att vara inställd på snitt tills någon lyckats bevisa att det motsatta är bättre, det är ju troligen där vi kommer hamna oavsett. Det känns bra så.
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
När jag väl kom hem väntade en riktigt mumsig helgmiddag (J är ledig idag). Jag lade en fläskkarré i lergrytan redan strax efter 10 på morgonen, som sedan fick gona sig på låg värme hela dagen. Riktigt smarrigt.
Lilla E var så trött redan efter middagen.. När det väl blev dags för välling och sängen verkade han väldigt tacksam. Jag och J gick också och lade oss tidigt, tog med datorn och såg ikapp alla avsnitt som hittills visats av julkalendern. Bra måste jag säga!
Spänning för en ettåring
Vi gick ut en vända på gården nu på förmiddagen. Till Eltons stora glädje var det två traktorer och plogade precis utanför, vilken lycka. Han tittade exalterat på under hela tiden det pågick, sen tog vi en liten runda med pulkan.
Utsövda
Vi är inne i en riktig lyxperiod när det gäller sömn. Elton lägger sig vid 19:30, vaknar för välling vid 06:00 och somnar sedan om. Idag sov han ända till 08:45. Nästan lite för lång sovmorgon om jag vågar mig på att säga så. Tillslut var det liksom ingen sida som var bekväm att ligga på för min gravida kropp, vilket i-lands. Nu har vi precis stökat av frukosten och sitter och klurar på hur dagen ska spenderas.
Gratis middag
Näst intill i alla fall. För några veckor sedan lärde jag mig att tycka om blodpudding på nytt. Åt det när jag var liten, sen fick jag som många andra avsmak. Mest på grund av namnet, sen ser det ju inte överdrivet gott ut heller. Kom på bättre tankar och insåg att det är ett väldigt bra snabbmatsalternativ till Elton, och han älskar det verkligen. Av praktiska skäl blev det så att jag började äta det också, och nu tycker jag faktiskt att det är riktigt gott. För att inte tala om billigt.. En bit för 10-kronan räcker till 2 måltider för mig och Elton, med ordentligt med rårivna morötter som tillbehör. När jag tänker på det så känns det faktiskt riktigt snobbigt att rata blodpudding bara för att det råkar innehålla blod, i alla fall om man äter kött för övrigt.
Idag åt Elton så glatt att det knappt blev något över till mig. Jag hade stekt för lite och fick leta på lite kvarblivet palsternacksmos i kylen ;). Känner att det kurrar lite i magen nu faktiskt.. får nog plocka fram nödfilen.
Hur många stannar inne idag?
Dom flesta som har möjlighet skulle jag gissa, i alla fall om man bor här i krokarna. Vilket snökaos alltså.. man ser knappt ut genom fönstret. Har precis messat med J, han var orolig över att inte kunna ta sig hem från jobbet ikväll. Tydligen var det en buss som fastnat i närheten och orsakat trafikkaos.
Vi fick i alla fall en vädligt mysig start på dagen.. Egentligen är det här en riktig tråkvecka med massor av kvällspass för J, men fördelen är ju att han är hemma hos på förmiddagarna. Både igår och idag har vi tagit sovmorgon till efter 8 (E också), sen har vi ätit mysfrukost och lyssnat på julmusik.
Det där läkarbesöket då..
Min förhoppning innan jag gick dit var att jag skulle kunna ta ett beslut jag kände mig bekväm med, så blev det inte riktigt. Anledningen till det var att det kändes som att jag inte fick någon individuell bedömning. Rent allmänt var det som att vi hade lite svårt att förstå varandra, läkaren och jag. Hade punktat upp frågor innan, och tyckte att jag var väldigt tydlig. Men vid flera tillfällen tittade hon bara frågande på mig och svarade något i stil med "nej, det tror jag inte", för att sedan svara på frågan spontant senare under samtalet.. fast med proffsigare ordval då givetvis.
Hon gjorde en vad jag ansåg vara en "normal" gynundersökning, dvs kikade in lite hastigt och konstaterade att allt såg bra ut. Sedan menade hon på att dom rekommenderar alla vaginal förlossning efter sfinkterruptur, så länge man inte upplever några kvarstående problem. Jag har väldigt svårt att känna mig trygg i det eftersom jag vet att rutiner, riktlinjer och rekommendationer ser så väldigt olika ut i olika län. På vissa ställen undersöker dom tex sfiktern med ultraljud för att se precis hur det läkt ihop. Ett annat exempel kommer från min faster som är sjuksköterska, hon var på föreläsning med en läkare som ansvarar för att operera rupturer som inte blev ordentligt reparerade från början. Han hade sagt att han aldrig skulle rekommendera någon som fått sfinkterruptur att föda vaginalt igen.. Oavsett om man får samma skada igen blir påfrestningen enorm, vilket i sig kan leda till förvärrade besvär.
Jag är väl medveten om att detta känns så stort nu bara för att jag är mitt uppe i själva besluttagandet. Blir det så att jag väljer kejsarsnitt kommer jag med högsta sannorlikhet inte att se tillbaka på det med någon som helst ånger, tror inte jag kommer tänka på det speciellt mycket över huvud taget faktiskt. Trots det känns det så otroligt svårt att ta beslutet. Anledningen till den känslan tror jag bottnar i att jag misstänker att jag fick dålig vägledning under krystskedet, barnmorskan som förlöste mig uppmuntrade ett alldeles för snabbt skede. Jag vet att jag tog i för kung och forsterland trots att jag inte kände att det tryckte på, det hade inte alls behövt gå så snabbt. 24 min för en förstföderska är ingenting, vävnaderna hinner inte tänjas då. Den vetskapen gör att jag har svårt att släppa känslan av att det hela var så onödigt, och orättvist. Jag skulle så gärna vilja föda vaginalt igen, men det är helt enkelt inte värt risken :(
Här är i alla fall jag och lilla bebb idag, v 27+2.
Premiär för pulkan
Elton fick en pulka i födelsedagspresent av bland annat Annika som jag skrev om i inlägget nedan. Förstod att det skulle bli en riktig succe, och visst blev det det. Vi hann med en tur innan det blev dags för J att sticka iväg till jobbet. Lyckan var total för E när han susade ner för backen. Första vändan drog J upp och släppte, medan jag tog emot. Vi insåg ganska snabbt att det inte var en så god idé, balansen är inte den bästa nu för tiden ;). Så J fick både dra upp pulkan, sen springa ner och ta emot.. hehe.
Fler sådana här vinderdagar tack!
Länkar
Nu ska jag passa på att länka lite här. Min kusin Annika startade en blogg när hon blev mamma till lilla Tilde, och nu har hon lagt upp bilder på det fina dopet vi var på. In och kika vetja :).
Apropå dopet så blev det lite klädpanik för mig precis innan vi skulle till dopet. Som jag skrivit tidigare har jag ju ett allmänt problem när det gäller kläder just nu.. kan knappt ha mammabyxor eftersom dom korvar sig nertill och ger sammandragningar, och att ha mudden uppdragen är otänkbart av samma orsak. Har mest hasat runt i alldeles för stora adidasbyxor och pyjamas. Sönderklippta tights går bra tillfälligt.
För att återgå till ämnet så hade jag bestämt precis vad jag skulle ha på mig, en klänning som är det enda plagg jag känner mig fin i för tillfället. Problemet var att två timmar innan vi skulle iväg upptäckte jag att den var borta. Det visade sig att J hade råkat få med sig den tillbaka hem efter att han var upp och hälsade på den där helgen, så typiskt. Fick lite panik, ville ju inte behöva gå på dop i pyjamas. Som tur var dök brorsan upp och jag ventilerade mitt problem i farten. "Sarah har säkert något, ska höra med henne?", svarade han. "Du måste mena en annan Sarah än din superslanka flickvän?", undrade jag. Men det gjorde han inte. Sarah är ju visserligen gravid hon med, men på det mer sparsamma viset med en perfekt liten bulle under naveln och en övrigt smal kropp. Definitionen av snyggravid med andra ord ;). Det visade sig dock att hon hade några oversize-tunikor att undvara. TACK TACK TACK Sarah för att du räddade mig!
Elton var kanonstilig i skjorta och pullover..
När jag är ändå är inne på Sarah och Micke måste jag berätta vilken överraskning vi fick oss i fredags. Syster Madde skulle hem till vederbörande på kvällen, och jag bjöd in mig själv och Elton.. Man får göra så när det gäller familjen. Det visade sig att M skulle fria till S!! När vi kom hade det precis ägt rum, och M hade lagat till en smarrig 3-rätters bestående av svamp och mozzarellatoast till förrätt och quorngryta till varmrätt. Till efterrätt bjöds det på lyxiga praliner. Klart tjejen sa ja ;). Vi är så glada över att underbara Sarah blivit en del av vår familj ♥. Gå in på länken ovan så får ni se den tjusiga ringen.
Har ni sett ett sånt stiligt par? Hade dom varit och kollat inredningen innan dom valde kläder tro? Oklart vad dom spanar på ;)
Många (även jag), tycker att Elton är lik sin morbror.. Undrar om Micke och Sarahs bebis kommer likna mig? ;)
Mvc, bland annat
Jag hade tid där idag. Bestämde mig för att ta bilen, mest för skojs skull. När jag skulle backa ut från uppfarten gick det inte, fick lägga ur och i backen flera gånger innan jag kom iväg. Väl i centrum hittade jag en parkering som jag körde in på, när jag sedan skulle rätta till mig lite insåg jag att backen strulade igen. Typiskt att det skulle bli så första dagen, blev rädd att vi inte skulle ta oss därifrån. När jag kom tillbaka hade den hoppat igång igen som tur var. Pratade med J, och han sa att det kunde hända ibland. Man ska tydligen hålla koll på en lampa som ska lysa. Längtar tills jag vant mig vid bilen.
Det gick bra på MVC också. Hjärtat klappade lika starkt som sist. Magmåttet låg lite under medelkurvan, det trodde jag faktiskt inte.. Hade gissat på strax i överkant.
Inser att jag fortfarande inte berättat om läkarbesöket jag hade för att planera förlossningen, det är ju faktiskt över en månad sedan nu. Tror jag väntar till imorgon med att gå in närmare på det, men jag kan säga så mycket som att vi inte riktigt kom någonstans. Har en ny tid på torsdag.
Lek i väntrummet..
Eftersom J inte var hemma passade vi på att festa i lite hederlig husman. Innan E kom till världen hade jag kanske gjort köttbullar 2 gånger i hela mitt liv, nu äter vi det ofta. Idag blev det tillsammans med palsternackspuré och broccoli, himmelskt gott. Hemligheten med purén är att smälta en rejäl klick smör sakta i en kastrull, det är klart när det börjar gå mot brunt och lukta knäck. En riktig smörfest. Vill man ha ett något nyttigare alternativ kan man koka köttbullarna i buljong istället för att steka, det gör jag ofta.
Äntligen hemma
Det var så underbart att komma hem igår. J kom och hämtade oss på centralen.. vilken lycka det var att se honom stå där på perrongen, Elton blev helt till sig. Väl hemma blev det kramkalas som heter duga, pappagris-fasonerna satt helt klart i ;). Bästa J hade storstädat hela huset och adventspyntat, man skulle nästan kunna tro att han väntade besök av Knugen och Silvia. Gissa om vi kände oss efterlängtade ♥
Efter en hel eftermiddag med familjemys somnade E sött i sin säng. Jag och J parkerade oss framför tv´n med lite glass och ett avsnitt av Sons of Anarchy. Sen fick även jag krypa ner i min egna, renbäddade säng. Helt underbart! Det blev dock en tidig morgon eftersom jag skulle upp och köra J till jobbet, för att kunna ha bilen. (o)lägligt nog har J julfest med jobbet just idag, så vi får försöka klara oss utan honom. Det var lite gruvsamt att köra här måste jag säga, och med en annan bil dessutom. Att börja med att puttra omkring i Mora med mammas lilla bil var nog en bra start ;)
Måste säga att jag är så himla glad över att det här med körkortet blev av just precis nu, hade inte kunnat bli bättre. Inte bara för att det är bekvämt att ha körkort.. Det var även bra för mig att få den här pausen från att vara föräldraledig. Visst trivs jag med att "husmora" här hemma, men det har jag gjort i 1,5 år nu, och det var dags att jag fick göra något för min egen skull. Dom här veckorna har varit intensiva och slitsamma, men jag har njutit av varje minut :). Nu när jag är hemma igen känns det som jag ser tillvaron i ett helt nytt ljus, är inte lika hemmablind och känner mig motiverad till att göra saker. Hamnar jag i samma känsla framöver så ska jag minnas detta och unna mig något litet projekt igen :)
En månad senare
Är vi på väg tillbaka hem till Stockholm igen, tiden har gått sanslöst snabbt. Det är nästan en hel månad vi varit borta. Åkte ju en vecka innan intensivkursen för att kunna övningsköra, vilket jag ändå inte kunde börja göra eftersom vi inte hann få tillståndet. Sen blev vi kvar flera dagar extra för att kunna gå på Tildes dop, min kusin Annikas dotter. Hon har börjat blogga också, har tänkt länka i flera veckor men det har bara blivit mobilbloggande för min del, får bli när jag kommit hem istället. Det var ett mycket fint dop i alla fall. Tyvärr glömde alla i familjen kameran, så det blev bara mobilbilder. Får hoppas att Annika lägger upp några bättre :)
