Jag älskar att amma, det gör jag verkligen. Det är så mysigt och man får ju verkligen ett alldeles speciellt band till barnet. Innan Elton föddes trodde jag att det skulle kännas märkligt att ha en unge hängandes vid bröstet, men så fort han väl kommit var det som att jag aldrig haft det på något annat sätt. Har väldigt svårt att relatera till hur man frivilligt kan välja bort det. Som många andra hade jag det jobbigt med amningen i början, blåsor och sår på bröstvårtorna, infektioner och månader av upprepade mjölkstockningar. Jag var fast besluten om att vinna kriget och tänkte aldrig tanken på att ge upp. Det är jag så glad för nu, det var utan tvekan värt allt slit. Just nu känner jag att jag vill fortsätta minst till det att han är ett år.. om han vill det. Sen är det klart att jag i vissa lägen kan längta till dagen då jag lättare kan lämna över till J och åka och göra något på egen hand, men den dagen kommer ju. Tills dess går det ju att ordna ändå, även om det blir lite knepigare och kräver planering.

Att ha med sig maten överallt utan att behöva tänka på det är ju hur bekvämt som helst, önskar att jag själv hade kunnat ha en liknande lösning. Speciellt nu när jag faktiskt ammar, passar jag mig inte suger det verkligen musten ur mig. Ett lyxigt problem att kunna äta hur mycket som helst, det vet jag ju. Varje förmiddag är det som att jag måste bunkra upp rejält. Jag har ätit 3 gånger sedan jag klev upp imorse, på 3 timmar. Magen känns som ett stort hål. Och bortsett från att jag gjort plankan sista 3 dagarna har jag verkligen inte rört mig alls på.. ja, ett år?! Ibland blir jag lite orolig över att det kanske är giftstruma, men samtidigt  vet jag ju att det kan vara såhär för vissa som ammar. Med tanke på hur E tjockar på sig måste det ju vara gräddmjölk jag producerar, och det kräver väl en hel del :P.