Min inställning till kommande förlossning var från början att om någon kunde bevisa för mig att en vaginal förlossning (med största sannorlikhet) kommer att gå bra, då var det den vägen jag helst av allt skulle vilja ta. Att föda ett barn är det största man kan få vara med om i mina ögon. Jag ville så gärna få chansen att uppleva det igen.. känna hur kroppen går in i något slags urmänskligt läge, och sedan få upp den där hala lilla varelsen på bröstet. Jag vill så mycket att det har värkt i hjärtat varje gång jag tänkt på det. Hur mycket hjärnan och det logiska tänkandet försökt ta över, så har den känslan varit omöjlig att mota bort. Jag har levt större delen av mitt liv genom att följa hjärtat och magkänslan, oftast blir det väldigt bra. Men ju mer som står på spel, desto svårare blir det. Människor tar galna beslut varje dag, jag skulle till exempel aldrig riskera livet för att hoppa fallskärm eller bestiga Mount Everest.
I början av graviditeten fick jag träffa en läkare på min MVC som inte alls var bra. Efter några möten, med mycket frustration, gav jag upp och insåg att det enda rätta var att ta den "enkla vägen", dvs kejsarsnitt. Sen var det som att någon där uppe gick ned och rörde om lite i grytan.. Min hopplösa läkare remitterade mig, helt plötsligt, till Specialistmödravården på Karolinska i Solna. Jag var beredd på att få samma bemötande igen, dvs inga individuella rekommendationer utifrån mina unika förutsättningar. Läkaren jag fick träffa på Spec var helt annorlunda, verkade kunnig och ingav stort förtroende. Till en början upprepade han mycket av det jag redan visste, sånt jag själv vägt fram och tillbaka i månader. Sen fick jag bara svårare och svårare att motstå hans argument, vilket ledde till ytterligare ångest och förvirring.
Inför vårt senaste möte igår var jag inställd på att välja snitt, men att fortfarande göra allt för att förbereda mig på en ofrivillig vaginal förlossning. Kanske helt utan assistans. Läkaren undersökte mig ordentligt och förklarade att det i stort sett inte går att se vad jag varit med om, om man inte vet det sedan tidigare. För att gå in på detaljerna så har jag har en lång mellangård (vilket tydligen är viktigt), knappt någon ärrvävnad, och är på det stora hela så mjuk och elastisk som man bör vara. Enligt läkaren har jag inte större risk att råka ut för en sfinkterruptur än någon annan, dvs runt 3,5%. Han bedyrar att mina chanser för att få en lyckad förlossning är mycket stora.. helst med tanke på hur lätt min kropp verkar ha att föda för övrigt. Vi är överens angående teorin till varför jag sprack, att jag krystade utan krystvärkar. Att Elton kom med handen först hjälpte såklart inte det heller. Men enligt läkaren så har jag rent av bättre förutsättningar denna gång, i och med att jag redan blivit "uttänjd".
Efter att ha blivit matad med denna information likt en hungrig fågelunge, började jag bli lite kallsvettig inför beslutet som skulle tas. Följa hjärtat.. eller följa hjärnan? Enligt läkaren föll båda alternativen inom samma kategori, en vagnial förlossning var det bästa och mest logiska alternativet för mig Han gjorde det därför lättare för genom att ge följande alternativ..
1) Snitt 1 vecka före BF
2) Planerad igångsättning 2 veckor före BF
Hans motivering är att vid kejsarsnitt är inte barnet förberett på att födas, och därför har det visat sig att vecka 39 är det optimala. Vid en igångsättning hinner barnet få ta del av mammans hormoner, och därför går det därför bra redan i v 38. Hade han sagt snitt 2 veckor före hade jag förmodligen valt det, i ren förvirring om inte annat. Men faktum är att min största skräck just nu är att förlossningen ska starta spontant och att jag kommer föda hemma, eller i bilen. Jag blir mer och mer övertygad om hur överhängande den risken är. Att jag kommer vara tillräckligt lyhörd inför kroppens signaler "eftersom jag är omföderska", det litar jag inte en sekund på. Klarar jag mig till 18/2, vilket jag tror och hoppas på, kommer vi kunna åka in i lugn och ro. Elton kommer ha barnvakt, vi kommer vara på plats från start och dessutom hinna gå igenom våra önskemål med en erfaren barnmorska. Hur kan det inte var det bästa alternativet?
Jag har fortfarande rätt att ändra mig in i det sista, men jag tvivlar starkt på att så kommer bli fallet. Just nu känns det som jag hamnat rätt. Är fortfarande inte säker på att jag kommer hinna fram till det aktuella datumet, men oavsett kommer jag vara inställd på en vaginal förlossning och känna trygghet i det. Skulle det mot förmodan gå snett.. ja, då är det så och förhoppningsvis går det bra ändå. Det blir som det är menat att bli.
Och angående inlägget jag lade upp igår kväll så tänkte jag inte på att majoriteten av alla läser bloggar från mobilen eller Ipad (så även jag själv), vilket gör att länken inte syns. Var alltså inte meningen att vara SÅ lurig ;). Hur som helst, det var alltså min läkare som var medicinskt ansvarig under Kronprinsessan Victorias förlossning. Det i sig gör honom naturligtvis inte till en bättre läkare, men faktum är ju att ett gott rykte oftast är välförtjänt. Men jag är ändå glad att jag valde att lita på hans bedömning innan jag visste om den historien, bara för sakens skull ;)
