Tänkte jag skulle ta lite nya bilder på mig och magen nu innan solen försvann, men den hjälpte mig inte få till det ändå. Istället fick det bli en via magiska photo booth, älskar det programmet :).
Elton ligger och slaggar efter en förmiddag på öppna förskolan, han sover bra när vi varit där. Själv sitter jag och värmer mig med en kopp te och spånar lite. Läget med magen känns fortfarande mycket osäkert emellanåt, sen kommer det stunder när jag helt glömmer bort att det finns några bekymmer. Tankarna har flödat sedan besöket på förlossningen i fredags, när vi fick klartecken att åka därifrån var det en sådan lättnad att jag helt glömde bort att ställa frågor. Ringde därför min barnmorska på MVC igår. Hon gick in i journalen och läste vad läkaren skrivit.. att hon kom direkt på barnets huvud när hon undersökte mig, och att jag var öppen 2 cm. Jag förklarade min oro över att förlossningen ska starta spontant och att det ska gå snabbt/snabbare än sist. Hon sa att det var bra om jag ställde in mig på att inte hinna få något kejsarsnitt om det startar innan. Det har jag ju redan räknat ut, men det är ändå jobbigt att få det bekräftat. Hon trodde i alla fall att dom skulle kunna göra ett undantag när det gäller snittdatumet, alltså lite tidigare än 39+0. Får se vad läkaren på spec säger nästa vecka.
Jag har lite fått ge upp tankarna på att jag kommer få föraningar innan det är dags, jag tror inte att min kropp nödvändigtvis fungerar så. Ibland känns det verkligen som jag går med ett bowlingklot mellan benen. Sammandragningarna är så kraftiga emellanåt att det känns som att "knäppet" kommer komma när som helst, det då vattnet går alltså. Men och andra sidan har jag absolut känt så vid flera tillfällen innan i graviditeten, och även när jag väntade Elton. Molvärk i mage och rygg har jag nästan varje dag, men det är svårt att veta om det beror på trött rygg eller något annat. Även det upplevde jag sista månaden förra graviditeten. Fast den gången var livmodertappen fortfarande stängd i v 36, det läste jag i bloggen här om dagen. Det bästa jag kan hoppas på är att bli varnad med en liten blödning, som dagen innan med E, för den här gången skulle jag ta det på största allvar. Tur att jag kan gå tillbaka i bloggen, annars hade jag aldrig haft någon koll på hur det var sist.
Ja, allt känns minst sagt ostabilt. Jörgen har jobbat mycket sista veckan och vi båda känner oss väldigt ensamma och hjälplösa på våra olika håll. Det är svårt att balansera en positiv attityd med känslan av att behöva vara förberedd på att allt kan hända, och hur situationen ska hanteras om något faktiskt händer. Mitt i allt känner jag mig förhållandevis harmonisk, mer än vad jag tror J gör som går på jobbet och är ovetandes om läget hela tiden. Puh.. närmaste månaden måste helt enkelt bara få gå.
