Från att ha haft J hemma över två veckor var det med blandade känslor jag och E skickade iväg honom till jobbet i onsdags. Det har varit trevligt med hans sällskap, plus nödvändigt första veckan när jag inte kunde röra mig. J antog rollen som föräldra"ledig" med bravur, och jag lyfte inte ett finger på hela tiden. Ovant, till en början lite skönt, och mot slutet väldigt deprimerande..

Jag vantrivs verkligen med att vara sysslolös för länge, tillslut kröp det i kroppen. Jag vill ha mina rutiner, och det blir lite "samma,samma" när man är hemma tillsammans. I vanliga fall pysslar jag och E med vårt på dagarna, sen blir det jättekul och mysigt när J väl kommer hem från jobbet. Plus att jag och J uppskattar tiden ensamma på kvällarna mer om vi inte är uppe i varandra hela dagarna. Fast nu när han inte är här saknar jag honom såklart ändå ;). För att inte tala om E, det blir ett litet utbrott i hallen var och varannan dag här när J åker. Det blir annorlunda att vara hemma tillsammans sen när lilla Bla-bla kommer, då blir vi mer upptagna på varsina håll ändå.