klart jag besitter den, tänkte jag för mig själv här tidigare. Jag vet att jag egentligen inte är speciellt begåvad inom ämnet, men kände mig ändå kaxig efter helgens all möbelmontering. När jag tittade ner i påsen med skruvar blev jag bara ännu mer självsäker, det var ju inte alls speciellt många. Ikeamöblerna vi skruvade ihop i helgen hade ju säkert 200 st. Jag ville verkligen fixa det så J skulle kunna komma hem från jobbet och se hur kapabel och mångsidig jag är, men det gick inte riktigt som planerat. Jag ställde upp alla delarna som dom ska stå, lutade mot varandra. Men ungefär där tog det stopp. Kliade mig i skallen ett tag, sen bestämde jag mig för att göra något jag faktiskt är bra på och dammtorkade sängen istället.

Sen kom J hem, efter ett 14 timmars-pass på jobbet. Jag visade vad jag gjort (eller inte gjort). Det tog 1 minut, sen hade han listat ut vilka skruvar som skulle sitta vart, och även att mer än hälften av dom saknades. Attans, efter allt krångel ville jag bara ha sängen ännu mer, den verkligen som gjord för lägenheten. J gav som tur är inte upp, utan började gräva i gömmorna här hemma efter skruvar. Efter ett tag hade han faktiskt hittat några alternativa lösningar och fått ihop sängen, och den är sjukt stabil dessutom.

J är grym på att montera möbler, men jag tänker inte jämföra mig med honom. Han jobbar ju trots allt som avdelningsansvarig för just en möbelavdelning och har skruvat ihop 1000-tals :P.