Oro är ju något som hör till livet och svårt att komma ifrån. Man oroar sig mer eller mindre hela livet, och detta blir extra märkbart så fort man får veta att man ska bli förälder. Tanken på att något ska hända det lilla livet är hjärtskärande, och den känslan slipper man aldrig ifrån. Oavsett om ens barn är ofött eller 80 år är det bara något man får leva med, och göra det bästa av.

Just nu är jag lite mer orolig än mindre, och det är såklart jobbigt. Det är mina eviga vitaminbrister som ligger och gnager. Hur mycket tillskott jag än tar så verkar värdena bara sjunka. Veckan vi kom hem från semestern fick jag veta att dom hittat ett annat dåligt värde, som tydligen uppkommit som följd av mina vitaminbrister. Och det är tydligen inte alls bra när man är gravid. Så jag fick en läkartid inbokad till igår, sedan hade vi ju ultraljudet inbokat till i måndags. Jag siktade in mig på att detta skulle bli vändpunkten, vi skulle få se bebis och då få bekräftat att mina brister inte påverkat den lilla skrutten, kunde därför hålla hoppet uppe. Och det var precis så jag kände när ultraljudet var över, Puh, nu kan jag släppa detta och bara njuta av att vara gravid. Läkartiden dagen därpå kändes fortfarande viktig, jag ville ha information om vad allt handlade om med det nya dåliga värdet. Men samtidigt så visste jag ju att bebis mådde bra, och det var ju det viktigaste.

På mötet med läkaren förklarade hon dock att dom aldrig varit oroliga för att bebis inte skulle få i sig tillräckligt med näring. Det handlade tydligen om en ökad risk för att förlossningen skulle starta alldeles för tidigt, att moderkakan ska lossna, och havandeskapsförgiftning. Hon poängterade hur viktigt det är att vi får upp mina värden. Jag var inte riktigt beredd på det och blev nog lite chockad. Läkaren bestämde att vi skulle byta ut vissa av tabletterna jag äter till andra sorter, för att se om det gör någon skillnad. Ska lämna prover nu, och sedan igen om 4 veckor. Klockan var nästan 21.00 när vi var klara, och då var det ju i princip bara att gå hem och lägga sig.

Jag åkte till vårdcentralen på lunchen idag för att lämna proverna eftersom labbet hade hunnit stänga igår. Satt där och väntade i 1 timme och fick sedan veta att en av proverna är fasteprover, så då kunde jag inte lämna några. Väl tillbaka på jobbet hade informationen jag fick av läkaren igår börjat sjunka in, och jag började känna lite smått panik. Tänk om dom nya tabletterna inte hjälper heller? Då har flera veckor gått och vi är tillbaka på ruta 1. Vet MVC läkaren verkligen vad hon håller på med? hon sa ju själv att det inte riktigt var deras område. Borde jag på egen hand leta upp någon som verkligen har koll på dessa saker? Tankarna for helt enkelt runt och jag kände paniken stiga. Kände mig dessutom skitstressad över att jag hade dragit över på min lunchtimme och blev tvungen att sitta på platsen och äta, samtidigt som jag visste att jag fortfarande hade en timme arbetstid att ta igen från ultraljudet i måndags. Allt detta, samtidigt som jag inte kunde släppa tanken och känslan av att jag kanske borde göra mer för att vår bebis ska kunna växa och må bra. Jobbet var det sista jag kunde fokusera på, och det är otroligt stressande i sig.

Allt blev för mycket och det kändes hopplöst och ensamt. Det slutade med att jag stängde in mig på toa och grinade, för att sedan smita hem. Nu har jag varit i kontakt med MVC. Barnmorskan har kontaktat läkaren, som ska ringa mig imorgon. Jag förstår mycket väl att risken att det ska hända något är mycket mindre än chansen att det kommer gå helt problemfritt. Och oftast så kan jag trycka bort tanken på riskerna. Men när jag är i dålig form i allmän het så blir allt mycket mer sårbart. Jag hoppas på att samtalet med läkaren imorgon leder till att jag blir lugnare, på ett eller annat sätt.

Skönt att få skriva av sig..