Min tillvaro är minst sagt en berg och dalbana just nu. Jag trodde att det var lite överdrivet att man blir mentalt labil som gravid, men i mitt fall stämmer det då utan tvekan. Det krävs inte mycket för att det ska bli härdsmälta, knappt något alls. Så länge precis allt är förutsägbart och går som det ska, då är allt hur bra som helst. Men minsta lilla grej så fungerar ingenting. Tror att det är en kombo av att jag haft/har det jobbigt med bristerna, oroat mig alldeles för mycket och det faktum att jag är gravid och hormonell. Känner inte alls igen mig själv.

Jag har haft så svårt att acceptera att jag inte är på topp, och det gör att jag är konstant upp i varv och inte kan slappna av. Så det blir en ond cirkel där jag bara kör på och tillslut känner mig helt slut och sönderstressad, sen tvingas jag vila och allt känns bra igen, för att sedan börja om i en ond cirkel. Det är så svårt att få stopp på när jag bara vill att allt ska fungera som vanligt, lite normalitet. Jag börjar dock acceptera situationen och ta allt för vad det är, för det är faktiskt inte hela världen. Om några månader kommer jag att vara mig själv igen, och det är faktiskt bara att försöka ta det lugnt och vara snäll mot mig själv tills dess. Det kommer alla att vinna på! Allt behöver inte vara som vanligt för att det ska vara "normalt".

Idag blev en bra dag i alla fall. Först en härdsmälta på förmiddagen, sen däckade jag skönt en stund i soffan med huvudet i J's knä. Vaknade upp och var sååå trött och ville bara somna om, men jag skulle ju på mammagrupp. Jag har ju sett fram emot mammagruppen i flera veckor, men då kändes det bara jobbigt. Men jag gick i alla fall, och det var verkligen jätteintressant och kul. Ska berätta mer sen, nu ska jag slappa!