Bakhatar-genen är stark i vår familj. Mamma hatar att baka, jag hatar att baka, Elton hatar helt klart att baka. Det handlar nog mest om orutin och att jag hatar att vara dålig på saker. Det slutar alltid med att jag blir helt vansinnig, vill dunka huvudet i väggen och skrika. Jag avskyr att det ofta är 12 hundra moment, man måste gå tillbaka till receptet hela tiden, det går inte att improvisera som man gör i matlagning (om man inte är rutinerad). Man får massor med disk och det skvätter alltid över hela köket. Har inte direkt blivit bättre sedan Bakhatar-E föddes heller. Lätt att "varsamt vända ner den uppvispade äggvitan" när man har ett barn som skriker sig svettig i babysittern.

Förstår inte varför jag envisas med att fortsätta. Eller jo, det gör jag. Trots att jag bakar helt utan kärlek blir det ofta rätt gott ändå. Sen gillar jag tanken på att äta hemgjorda saker, på ekologiska råvaror och utan massor av tillsatser. Har  även svårt att ge upp illusionen om att jag en dag harmoniskt kommer kunna slänga ihop något proffsigt i farten.