Det där med att ärva personlighetsdrag

Jag trodde jag skulle komma i form idag men det har inte riktigt hänt än. En vända med dammsugaren knockade mig totalt, och dom sista timmarna har spenderats i soffan och på golvet med Elton. Som tur är verkar E inte lida av att jag är trött. Han har varit en glad kille som hjälpt sin mamma vara på bra humör trots tröttman :).
 
Till rubriken. Jag skrev ju ett inlägg om hur ens barn inte alltid bara ärver ens bästa sidor, och att jag upptäckt några som gått i arv till E från J. Idag har det visat sig att det inte bara är J som är den skyldige. Ni vet den nya favoritboken svärmor hade med sig till E.. i ca två veckor fick den vara med..
 
 
På två veckor har han alltså läst sönder boken som tillverkades 1977, boken som varit i minst 3 barns ägo och hängt med under alla dessa år.
Jag vill minnas att det var en jäkla åtgång på leksakerna hemma hos oss när jag och mina syskon var små. Minns jag rätt så var det dock inte jag som var värst.. host M..icke host. Det var även en visst *harkel* M...adde *host* som fick en ny, jättefin Barbie en födelsedag för många år sedan. Innan födelsedagen var slut hade denna Barbie fått "snygga" bläckpenne tatueringar över hela kroppen, inklusive ansiktet.
 
Jag vet inte huruvida mina kära syskon bättrat sig med åren eller inte. Vad jag däremot vet är att det inte är något jag själv kan skryta med. Nej, i det här huset är det en jäkla åtgång på både det ena och det andra. J har fått lära sig att det inte går att lämna saker framme hur som helst. Helt plötsligt kan "bulldozern" vara framme med dammsugaren, och då vet man aldrig vad som ryker helt, eller blir kantstött. Ibland krävs det inte ens en dammsugare heller för den delen, det kan räcka att jag rör mig mellan rummen. Det var tidigt i mitt och J´s förhållande han gav mig det graciösa smeknamnet klump-camilla.
 
Oftast orkar jag inte bry mig om dom skador jag åstadkommer här hemma. Men ibland är det mindre kul, som J´s nymålade tavla jag råkade kantstötta här om dagen. Eller idag, när jag råkade välta den fina ljuslyktan min fina syster gav mig..
 
 
Nejdu Elton.. det kan väl vara så att vi är lagda åt det lite klumpigare hållet du och jag. Vilken tur att vi kan kamouflera det med en massa charm ;).
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0