När Elton kom till världen

Då var äntligen min förlossningsberättelse klar, eller ska jag kanske kalla den min förlossningsnovell? Haha :). Men som sagt så är det ju ett minne för livet, så jag ville inte spara på något. Varje känska och "specialeffekt" vill jag ha fram. Det är ju inte för intet som jag kallat det för en Hollywoodförlossning ;). Den som orkar och är intresserad får gärna läsa. Jag har delat upp den i tre delar, före, under och efter. Före är vad som hände innan förlossningen startade, och det har ju många av er säkert redan läst. Under är själva förlossningen och Efter är vad som hände när han kommit ut.

Före


30/9
Efter ett par veckors otåliga försök att på egen hand starta förlossningen med diverse knep, blev jag överlycklig när under ett toalettbesök på förmiddagen inser att jag fått en så kallad teckningsblödning. Nu kunde ju inte förlossningen vara långt borta…

Har sammandragningar/förvärkar hela dagen, och börjar ringa runt till nära och kära för att "flagga" att det nog är något på gång. Tyvärr klingar allt av under eftermiddagen, och på kvällen är allt som bortblåst. När vi gick och lade oss höll både jag och J tummarna hårt.

1/10
Vaknar på morgonen av att J´s väckarklocka ringer. Slås direkt av besvikelsen... inte i natt heller. När ska jag få träffa min älskade bebis? Vill inte att J ska gå och frågar om han kan ta med mig till jobbet istället. När han gått gråter jag en skvätt och känner mig allmänt eländig.

Går tillslut upp och bestämmer mig för att rycka upp mig, vet ju att det skulle kunna dröja flera veckor till. Går ut på en ganska lång promenad i området för att aktivera mig lite, och kanske "gå ner" bebisen en bit. När jag kommer tillbaka hem är jag på bättre humör och har inte alls lust att sitta hemma och bara vänta på att J ska sluta jobbet. Bestämmer mig för att åka och hälsa på honom ändå. Tar pendeln ut till Barkarby och pratar med mamma under tiden. Berättar att jag inte har några som helst känningar längre, men att jag ändå är vid gott mod. Det som kommit in måste ju komma ut, eller vad det nu är Nalle Puh brukar säga.

Under
Kommer ut till J´s jobb. Han blir förvånad över att se mig och säger "borde inte du ligga hemma med värkar nu?", joo, visst borde jag väl det. Traskar omkring i butiken i ca 1,5 timme. Plötsligt får jag en stark, men ej smärtsam sammandragning som gör att jag känner mig lite kissnödig. Går på toaletten. När jag kommer ut får jag en till lika stark sammandragning, samtidigt säger det  "knäpp", jättehögt i magen. Sekunden efter får jag en värk som gör att jag blir stående lutad mot en hylla. Som tur är står J bara en bit bort och kommer fram för att höra hur det är. Precis då känner jag hur jag får en varm dusch ner i byxorna. "VATTNET HAR GÅTT". J släpar med mig in på lagret och ut till bilen på baksidan, sedan går han in och hämtar sina grejer och meddelar kollegorna att han måste sticka. Dom kommer ut för att önska lycka till, allt känns bara så sjukt absurt :)

Vi bestämmer oss för att åka hem och ringa förlossningen. Det vanliga är ju att man får komma in på en kontroll, sedan åka hem och invänta värkar. På hemvägen känner jag en till värk, och ännu en till när vi kommer hem till parkeringen. Väl uppe i lägenheten går jag in till badrummet och blir sittande på toaletten med värk. Ringer förlossningen som ber oss komma in på kontroll, men att ta det lugnt och äta middag först.

Jag ställer mig i duschen och börjar få onda värkar som kommer tätt, varje minut om jag minns rätt. Ställer mig på alla fyra lutad mot toaletten i några minuter, sedan inser jag att vi nog bör komma iväg så snart som möjligt ändå. Ropar på J och berättar att jag nu börjar få rejält ont, ber honom plocka fram lite kläder till mig. När han väl kommer gör det så ont att jag har problem att klä på mig själv, han hjälper mig. Nu gör det riktigt ont, jag säger till J att jag vill åka NUU. Han ber mig försöka slappna av, inte stressa upp mig och ta djupa andetag. Jag gör mitt bästa men känner samtidigt att det nog går lite snabbare än normalt. J försöker hjälpa mig på med strumpor, men det gör alldeles för ont så jag stoppar bara ner fötterna i skorna. Springer sedan ner för trapporna i en värkpaus och blir stående utanför porten en stund innan jag lyckas ta mig bort till bilen.

På väg till sjukhuset har jag inte många sekunder mellan värkarna. Säger till J att det är tur att vi inte bor kvar i Mora, då hade vi behövt ringa en ambulans. "Är det sant?", frågar han.. men jag hör att han inte tror mig :p. Väl framme ber jag honom släppa av mig utanför entrén till förlossningen eftersom jag inte orkar följa med och parkerar bilen.  Blir stående utanför dörren med värk, en annan blivande pappa ser mig och kommer ut och frågar om jag behöver hjälp. "HÄMTA NÅGON", ryter jag. Men sekunden efter blir det en kort värkpaus och jag ändrar mig och säger att jag kan gå in själv nu. Går fram till disken och förklarar att jag har värkar hela tiden. Barnmorskan tittar lugnande på mig och hälsar mig välkommen in till ett undersökningsrum.

När vi kommer till undersökningsrummet ber BM mig vänta en stund och försvinner ut, fattar inte vart hon tagit vägen men slår mig ner på britsen. Har så sjukt ont att jag bara vrider mig i plågor. J kommer efter en stund, och barnmorskan efter. Hon börjar försöka fästa ctg´n, men jag har för ont för att samarbeta så det tar en stund. Tillslut får hon på den och säger att jag kommer få ligga i 20 min för att mäta värkarna och bebisens hjärtljud. Jag åmar mig och förklarar att det trycker på nedåt.. "Det kan bli en tryck när värkarna är kraftiga, men än är det långt kvar", försäkrar BM. Hon lämnar oss och jag lider. Efter 5 min ber jag J hämta tillbaka henne då jag inte står ut längre. Min känsla var att antingen är bebisen på väg ut.. eller så är jag världens mes, och då vill jag ha bedövning. BM kommer tillbaka och säger att hon ska känna om jag är tillräckligt öppen för smärtlindring. Efter 2 sekunders grävande tittar hon upp och  säger hon "Ok.. bebisen ligger precis innanför, den kommer att komma snart".

HUH? Hur gick detta till?!? Jag kommer aldrig glömma J´s ansiktsuttryck, har aldrig sett någon tappa hakan på det sättet. Nu blir det lite fart på BM som rusar ut för att kalla på förstärkning. Jag låg ju bara på en brits i ett undersökningsrum, inte i ett fullt utrustat förlossningsrum. Dom kommer in med en bår och ber mig hoppa över. Det var inte det lättaste, värkarna kom ju utan uppehåll. Klarar det tillslut, blir inrullad till förlossningsrummet, och där blir jag ombedd att hoppa över till sängen.. grrr, kan dom sluta bråka med mig eller??!! Jag är vid det här laget i chock och börjar känna mig rejält nervös inför utdrivningsskedet, så här ska det väl inte gå till? Hur kommer det bli nu? Tankarna for runt. Blir erbjuden lustgas men tackar nej, jag vill bara bli lämnad ifred och få allt överstökat. Minns inte riktigt själv, men enligt J var det 4 personer i rummet. Två barnmorskor, en undersköterska och en kille från röda korset.

Nu börjar det bli suddigt. Minns knappt att jag började krysta, men jag tror att en av barnmorskorna sa att jag kunde testa att trycka på lite när jag hade värk. Och trycker på gör jag, för fulla muggar. Svinont gör det och jag tycker det är svårt att känna när en ny värk börjar och slutar. Man har ju alltid fått höra att "det går inte att hålla emot en krystvärk", jag tycker inte alls det känns så. Visst trycker det på lite, men inte som jag föreställt mig. Tiden mellan krystningarna är jag konstigt nog väldigt avslappnad och kan vila, måste hela tiden påminna mig om målet för att orka krysta en gång till. Känslan av att det inte finns någon återvändo och att det är helt upp till mig är lite ångestframkallande. Vill bara ha det överstökat.

Efter ca 15 min frågar jag om det verkligen ska ta såhär långt tid? Men enligt BM går det fort framåt. Får frågan om någon ska gå och blanda lite saft till mig.. "SAFT??….. MENAR NI ATT JAG KOMMER ATT HINNA MED SAFT?!? HUR LÅNGT ÄR DET KVAR EGENTLIGEN???", gnäller jag. Men saft fick jag ändå, för att "få lite ny energi", som BM sa. Nu börjar jag tröttna och när dom säger åt mig att trycka allt vad jag har och lite till, är det precis vad jag gör. Jag halvsitter och alla står runt mig, sköterskan håller fast ctg´n mot magen eftersom dom inte haft tid att fästa den. En BM står rakt nedanför, en står på sidan och håller upp ena benet, medan röda korsetkillen håller upp det andra. J står vid min ena sida och jag tittar upp på honom med jämna mellanrum och säger att jag inte orkar mer och att jag är rädd. "Det går jättebra, du är så duktig", svarar han.  

BM hämtar en varm handduk och håller emot med den, det känns skönt. Vid ett tillfälle säger hon "STOPP,STOPP, STOPP", och antagligen var det väl då det hände.. (att jag sprack). Jag frågar hela tiden hur långt det är kvar men får inget vettigt svar.  Tillslut får jag höra att man börjar kunna skymta håret, och det känns. BM sätter in fingrarna, trycker nedåt och ber mig pressa ut dom. Shit.. vad ont det gör, börjar känna mig förbannad och frustrerad. Frågar om dom inte bara kan dra ut honom eller något, jag orkar ju inte mer. Får rådet att använda ilskan till att få mer kraft.

Plötsligt säger BM att halva huvudet är ute, och att det kommer vara över på nästa värk. Det var det inte… tog säkert tre. Men det var en enorm lättnad när jag kände hur huvudet kom ut och dom började "vagga ut" kroppen. Rätt var det är så har jag min älskade lilla skatt på bröstet. 18.14 var klockan, 2,5 timme efter första värk. Hela min kropp fylldes av en obeskrivlig känsla när jag lade armarna kring den varma, kladdiga lilla kroppen. Han skrek inte direkt (trots att han andades), så jag frågade om han var ok, vilket dom försäkrade oss om att han var. "Ska ni inte se efter vad ni fick då", säger en av barnmorskorna. Just det, det hade vi inte ens tänkt på. Vi har bara så glada över att vi fått en bebis som mådde bra. Jag vågar inte riktigt lyfta honom eftersom han var så hal, så en av barnmorskorna gör det istället.. "Wow.. en pojke", blev förvånad fast jag egentligen inte förväntat mig varken det ena eller det andra, det är väl själva överraskningsmomentet som tar en med storm :). Han var det vackraste vi sett, vilken total lycka!


Efter
Efter några minuter när moderkakan kommit förklarar BM att jag spruckit rejält, och att det förmodligen måste sys uppe på operation. Att spricka var verkligen en av mina största farhågor inför förlossningen, och då fattade jag knappt att man kunde spricka så mycket som jag faktiskt gjorde. Omfattningen förstod jag först ett par dagar efter när jag fick förklarat för mig att det var en så kallad sfinkerruptur grad 3-4.

Hur som helst fick jag vara med J och E runt 1 timme innan det var dags. Det var en viktig timme, vi bara stirrade på Elton och förundrades över hur fin han var. Det roliga var att killen från röda korset också satt där med oss och var helt tagen. Han berättade att det var den första förlossningen han var med på och att det hade varit en fantastisk upplevelse. Det känns så kul nu i efterhand, han kommer ju verkligen minnas det för resten av livet, precis som vi :).

Mitt i lyckan kände jag att allt inte var som det ska. Man får alltid höra hur smärtan bara ska försvinna när barnet väl är ute,  men jag hade fortfarande väldigt ont. BM kom och gav mig bedövningsspray och två sprutor lokalbedövning för att lindra lite. Efter en stund kom dom och sa att det var dags och rullade iväg mig. Hela situationen kändes så overklig och absurd. Här hade jag precis fött ett barn på 2,5 timme, och nu skulle jag behöva lämna det? Ingen trevlig känsla. BM lovade i alla fall att ta väl hand om J och E.

Det var så obehagligt uppe på operation, kallt och sterilt. Det kom en snygg narkosläkare alá Greys Anatomy inglidandes, inte en dag över 30 kan han ha varit. Han gav mig en ryggbedövning och sa att han skulle försöka lägga den så jag inte vart för avdomnad i benen. Jag sa att jag var rädd, och då sa han att vi kunde sätta på radion så jag slapp höra vad kirurgerna pratade om.. det var snällt. Ungefär 1 timme tog det, och under tiden försökte jag fokusera på E och J. Det kändes så overkligt och jag hann glömma bort hur E såg ut.

När allt var klart fick jag veta att jag skulle få komma upp på intensiven eftersom vanliga "uppvaket" hade stängt på helgerna. När jag kunde röra benen och lyfta rumpan skulle jag få komma till BB och träffa J och E igen. "Kolla, jag kan lyfta både benen och rumpan", sa jag och lyfte utan problem. Ingen i personalstyrkan hade sett på maken tidigare. Narkosläkaren hade tydligen gjort ett väldigt bra jobb, eller så gick det väl på ren viljestyrka. Blev ändå skickad till intentiven för att det skulle gå rätt till. Där blev jag liggandes i över 1 timme. Hade lite otur eftersom det var personalöverlämning på BB, så ingen hade tid att komma och hämta mig. Tillslut tyckte en sköterska på intensiven så synd om mig att hon körde mig till BB själv (eller så var hon trött på mitt tjat :P).

Det var så fantastiskt att få komma tillbaka till mina älsklingar. J hade trott att jag skulle vänta på BB när han kom dit från förlossningen, så han hade varit lite orolig över hur det gick för mig. Annars hade han och E fått en väldigt bra start, suttit hud mot hud och bara myst. J hade inte kunnat sluta titta på honom och hade svårt att fästa blicken på något annat när jag kom :). Dagarna som följde på BB var omtumlande men magiska. Vi fick så mycket stöd av personalen, vilket var skönt eftersom det strulade med amningen, plus att jag kände mig otrygg i allt som hänt med min kropp och oroade mig för att aldrig bli återställd.

Nu 2,5 vecka senare mår Elton, jag och J bra. Förlossningen känns fortfarande overklig, men vi är inte alls lika avskräckta som vi trodde vi skulle vara. Det räcker att titta på Elton så glömmer vi allt jobbigt :)





Kommentarer
Postat av: Heidi

Mycket fin berättelse! :)



Kram

2011-10-19 @ 20:34:53
Postat av: Erica

Japp, nu rinner tårarna igen! Haha. Sjukt vackert!

2011-10-19 @ 20:44:48
URL: http://ericanygrenbackman.blogg.se/
Postat av: Åsa H

Blir alldeles rörd av att läsa detta. Det måste ha varit jättejobbigt för dig som sprack så mycket, men jag hoppas och tror att du blir helt återställd.Och tänk hur olika förlossningar kan vara, hade du frågat mig hade jag sagt att det är omöjligt att hålla emot när det kommer en krystvärk, för så har det varit för mig.



Det är tur att de små liven gör att det är värt smärtan, och att man faktiskt glömmer, annars hade nog ingen av oss haft några syskon. :)



Jag längtar efter dig Millan, och att träffa fina lilla Elton. Jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan vi ses.



Kramar!

2011-10-19 @ 21:29:28
Postat av: Cissi

Är helt våt på kinderna nu.. ;) härligt med nya bebisar och förlossning. Sprack inte riktigt så mycket, men blev fel så fått göra om iaf 1 gång... Får hoppas att det rättar till sig tillslut! ;)

2011-10-19 @ 21:47:36
URL: http://cissiochkampenomlyxen.blogg.se/
Postat av: Hanna- Mamma till Alexander

Så fint att få höra er berättelse.. man blir så rörd! Huuuja! Torka tårarna nu ja ;) Kram på dej

2011-10-19 @ 22:09:29
URL: http://imm0rtelle.blogg.se/
Postat av: Sofia - Mamma till Wilbur ♥

Haha oj så snabbt det gick! :) Det gick riktigt snabbt för mig också, ca fyra timmar efter första värken var Wilbur ute men jag låg ju inne redan från början så det blev inte direkt dramatiskt. :)



När Wilbur var liten så längtade jag till han skulle bli större trots att jag älskade att ha en liiten bebis. Nu när han är "stor" så kan jag sakna nyfödingstadiet trots att jag älskar det här stadiet. :) Alla åldrar har sin charm. :)

2011-10-19 @ 23:04:42
URL: http://idamariasofia.blogg.se/
Postat av: Lisa Brändström

Gråter en skvätt, tittar på min bebis och gråter en skvätt till. Vad vi kan bruden ;) Jättebra skrivet!

2011-10-19 @ 23:26:47
URL: http://lisabrandstrom.blogg.se/
Postat av: My heavenly life - johanna

Åh vilken upplevelse, skönt att höra att ni alla mår bra, speciellt du och Elton. Tack för att vi får ta del av eran fina berättelse! Kramar

2011-10-19 @ 23:34:20
URL: http://www.myheavenlylife.com
Postat av: Angelica - Mamma till Moa

Åh va glad man blir när man läser din historia! Vilken tur att ni fick komma in på en gång. Och att du hade så bra koll på att de faktiskt var igång, verkligen på riktigt. Kan tänka mig att de är overkligt att det går så fort, samtidigt som man slipper den där låånga förlossningen.



Vi fick nog exakt samma. Fick med en grad 3-4.

Men va läskigt de måste ha känts att opereras vaken?

Jag minns hur rädd jag var när jag låg där och väntade. En lättnad var de för mig när jag fick sövas istället.



2011-10-20 @ 07:39:49
URL: http://mariaangelicasofia.blogg.se/
Postat av: Malin N

Tårarna rinner.. Vilken fin berättelse! Vad roligt det var att träffa på er och se er skatt på riktigt. Han är så fin :) Stor kram

2011-10-20 @ 09:43:42
Postat av: carolina

Oj, tänk vad fort det kan vända! Jag fick ju vänta 5 dagar med värkar ;-)

Jag tyckte krystavar skönt, den minst smärtsamma delen av förlossningen, haha :-P

SKönt att ni fick så bra stöd! Funkar amningen nu då?

:-)

2011-10-20 @ 09:50:57
URL: http://acarolinas.blogg.se/
Postat av: fia

gud vad du var duktig!! jag sitter här o gråter lite nu.. åh:) helt sjukt egentligen att vi tjejer SPRICKER UPP i underlivet liksom, det måste egentligen va den värsta smärtan man kan tänka sig, men det är ju inte något man känner särskilt mycket då! Jag sprack i grad 2 och jag kände inte ens det, bara att de klippte. men det kändes bara att det blev lite varmt... ja herregud, mycket ska vi gå igenom:D

2011-10-20 @ 10:16:01
URL: http://josefinefia.blogg.se/
Postat av: Frida - bebis på jäsning ♥

Åh va fint skrivet! Grattis får man säga! ;)



Ja usch det jobbigaste verkar bara vara att föda fram de döda små liven. och sedan göra en skrapning men som sagt det är ju sånt som händer men man tror ju aldrig det ska hända en.



Ha en fin dag!



Kramis

2011-10-20 @ 10:45:12
URL: http://fridajohanssonsblogg.blogg.se/
Postat av: Sophy - Mamma till Ozzy.

Oj oj väldigt mkt action här hehe.



2011-10-20 @ 11:49:44
URL: http://minbebis.com/blogg/sophys/
Postat av: Angelica - Mamma till Moa

Nja man kan nog inte välja att bli sövd. Iallafall inte hur som helst. Det är ju en risk med att bli det med tror jag.



Min bedövning fungerade inte, så när dom nöp för att se om jag kände något så kändes de som hela kroppen sov men jag kände all beröring. Sen störtblödde jag och då sövde dom.



Jag kan tänka mig att de kändes bra att du klarade de bra. Du ska vara sjukt stolt tycker jag. :)

2011-10-20 @ 12:17:42
URL: http://mariaangelicasofia.blogg.se/
Postat av: Camilla - Vardagslycklig

Tack så mycket för alla fina kommentarer, det värmer :)

2011-10-20 @ 15:56:18
URL: http://vardagslycklig.blogg.se/
Postat av: Jennie- Mamma till Melker

Oj, vad fort det gick! Vilken fin berättelse och grattis till fin son! :)

2011-10-20 @ 18:08:26
URL: http://mittlivsomjennie.blogg.se/
Postat av: caroline

Gud vad fint skrivet =) han är så fin så. fick du prata med någom om din upplevelse?

2011-10-20 @ 20:47:46
URL: http://ilbeyourcommander.blogg.se/
Postat av: Sandra

Det där med CTGn var jag också med om! Kom in och hade jobbiga värkar, fick lägga mig ner (FY för att ligga med värkar!) och ha den där ***** CTGn i 20 min medans jag vred mig och kved av smärta. Barnmorskan måste ha trott att jag var en mes, hyffsat ung (23) kommer in och tycker det är jobbigt så tidigt... När hon sen skulle undersöka mig efter CTGn blev hon förvånad och sa att jag var 9 cm öppen, sedan tog det inte lång stund innan jag började krysta! Hann vara inne på BB i 2 tim och 45 min, men krystvärkarna hade börjat redan dagen innan som svag mensvärk, så jag var beredd iaf.

2011-10-20 @ 23:16:33
URL: http://gonatcha.blospot.com
Postat av: Johanna - johannabolmgren.se

Oj, vad fort det gick!

2011-10-21 @ 20:45:12
URL: http://johannabolmgren.se
Postat av: Ida

Hade missar detta inlägg, är oerhört tacksam att jag bläddrade och fick ta del av del. Tårarna rinner, så fint. Du är inte en mes Camilla, vilken stålbrud! Vi kommer gärna och hälsa på någon dag när ni har tid och ork! Han är så fin!! =)

2011-10-22 @ 18:00:15
URL: http://husligt.se
Postat av: Sanna - Mamma till Isabella

Vilken fin förlossning du verkar ha haft. Men SNABB haha! Men du, jag måste bara fråga. Vart födde du? I min förlossningsberättelse skrev jag exakt samma sak, om en greys anatomy-snubbe som la min ryggbedövning. Jag födde på KS. :D Haha kul om det vore samma person och att vi skrivit likadant i våra berättelser. ;)

2011-10-31 @ 21:07:30
URL: http://saaanna.blogg.se/
Postat av: Ia

Verkar som en härlig förlossning. Söt grabb fick du också :). Min kom den 17e september!



Trevlig blogg!

2012-01-23 @ 09:50:06
URL: http://isons.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0