....
Idag vaknade jag med nackspärr och till ännu en väckarklocka om vad som är viktigt här i livet och inte. Fick veta att en bekant med familj råkat ut för något riktigt tragiskt, detta har gjort att jag gått som i en bubbla hela dagen. Det är en jobbig känsla varje gång man inser hur orättvist livet är ibland, när hemska saker händer bra människor. Det gör mig ledsen och rädd.
Nu ska jag försöka att inte tänka på det mer just nu. Bortsett från min nackspärr så har vi mycket att se fram emot den här veckan. E verkar äntligen ha återhämtat sig från sin feber, han har bara haft lite på gränsen nu under morgonen. Apropå det så kom vi på att det troligtvis beror på vaccinet han fick här om veckan. Mamma kommer ikväll och stannar i några dagar, sen kommer svärföräldrarna tillbaka från semestern lagom till helgen. Mycket trevligheter har vi alltså att vänta oss!
Debbies fossingar
Måste visa vilken skillnad det är på Debbies fötter nu mot när hon föddes. Högerfoten vill fortfarande dra sig lite inåt, men inte alls lika mycket som den gjorde då hon var nyfödd. Jag kan ärligt säga att vi gjort allt för att hon ska slippa gips lagom till sommaren, ibland har vi gjort gymnastiken upp till 40 min 5 gånger per dag. Dom stunderna har inte varit lätt att få ihop alla gånger, även om det är högsta prio. Det har känts lite som att vi behövt göra gymnastiken varje gång vi haft henne i famnen, så det är skönt att vi kan dra ner på det lite nu. Ibland måste man bara få gosa också :)
Som nyfödd..
Och nu..
Såg nu när jag lade in bilderna på datorn att föddern inte riktigt var i fokus på nya bilden, men man ser ju skillnaden ändå :)
Gissa om vi blev förvånade..
När den här lille parveln sa "titta på den där!" nu på morgonen. Först trodde vi det var en tillfällighet, men sen upprepade han meningen två gånger till. Tidigare har han nöjt sig med några tvåordsmeningar, så vi blev lite paffa :)
Debbie 2 månader
Älskade lilla Debbie!
Den 18:e klingade bekant, blir hon 1 mån idag tro? Nej, hon är tydligen redan 2 månader! Hjälp.. snart sitter hon väl bak på någon moppe här utanför.
Dagen till ära har fröken bjudit på ett jädrans morgonhumör, skönt att se att det finns lite klös där inne. Annars är hon så tålmodig att det ibland gör lite ont i hjärtat, på något vis. Hon kämpar på med sin gymnastik för fötterna flera gånger om dagen, utan att klaga det minsta. Det är som att hon förstår att det är viktigt. Nu ska vi hämta ut en specialkudde till henne som vi beställt online, för att hon har fått lite snett huvud. Hoppas den blir bekväm för henne.. lilla gummsan♥
Har glömt att berätta det, men hon log här om dagen också. Tror jag i alla fall.. blir osäker eftersom det inte hänt efter det. Vill dock minnas att E också var lite sparsam med leenden när han var liten bebis. Tids nog är jag säker på att även Debbie kommer springa omkring här och skratta med hela ansiktet.. Tills dess ska jag bara njuta av att få sitta med henne i famnen hur länge jag vill, och gräva in ansiktet i hennes fjuniga hår!
I samma ålder
Elton 7 veckor gammal, och Debbie 8 veckor. Lika, men ändå olika.. precis som den numera urtvättade pyjamasen. Debbie är visserligen lite olik sig på just denna bild, men jag tyckte det var så skoj att dom låg på samma vis i samma plagg. Tittade för övrigt på BVC korten här om dagen och såg att dom följer precis samma kurva, dvs gräddmjölkskurvan ;)
Jag sa till J igår att jag trodde att E fått "sitt" utseende när han var lika gammal som D är nu.. Att man tydligt kan se att det är han på bilder från den tiden menar jag. J trodde att det kom mycket senare, och jag måste nog erkänna att han har rätt. Tittar jag på bilderna så ser jag tydligt vem som är vem, men samtidigt är det inte mycket i bilden på Elton som påminner om hur han ser ut nu. Ska bli kul när Debbies utseende "sätter" sig.
Här regnar det bilder
Pratade med mamma som hastigast tidigare idag, hon kom med önskemål om bilder på Debbie. Det går så långt mellan gångerna vi ses att hon nästan hinner glömma hur lillstumpan ner ut, och jag gissar att det finns fler under det taket som känner detsamma ;). Det var ändå dags för en seriös dokumentation, så det passade bra.
Minns hur enkelt det var att ta bilder på Elton när han var bebis, så är det inte riktigt längre. Inte på Debbie heller för den delen.. i alla fall inte då E är vaken. Han är så mycket av allt just nu, vår kära lille son. Obeskrivligt underbar! När han är glad är det ren eufori.. Det räcker att jag erbjuder falukorv till lunch, så tjuter han av glädje likt en amerikan som fått huset renoverat av ABC. Samma princip gäller när han är arg, man kan tro att något slags kringslarm brutit ut. Ofta har vi inte ens någon aning om vad han är förbannad över heller, då är det bara att låta honom skrika av sig. Han är överallt den lilla grabben, håller jag i kameran försöker han krama (lägga sig på) Debbie, tar jag upp Debbie hinner han kleta på kameralinsen och dra loss en lådfront på byrån innan jag hunnit säga flaska. Debbsan är tålmodig med sin kelsjuke bror, men tillslut var måttet rågat även för hennes del. När den lilla fotosessionen var över hade vi hunnit bli ganska frustrerande alla tre kan jag säga. Men resultatet blev bra, en spegling av syskonkärlek kort och gott!
Fortsättningen..
En barnvakt och ett badkar skulle sitta fint just nu, jag är stelfrusen. Efter ett par timmars bussputtrande fuktiga av regn, är vi åter hemma. En tur till Spånga och tillbaka var vad det blev. Det gick bra måste jag säga, E och D sov hela vägen så det var bara jag som märkte av det lilla missödet. En sak undrar jag.. Hur kommer det sig att så många använder barnvaknar som någon slags ledstång på bussen? Vad skulle dom göra om det inte var någon vagn där.. ramla? Jag brukar inte vara någon vrång surtacka, men jag hade tid att reflektera.. om man säger så.
Nu sitter jag med en vetevärmare innanför tröjan och försöker att inte få mjölkstockning. D sover och E försöker (inte) sova uppe på sitt rum.
Den här bilden tog jag i lördags efter dopet och tänkte att "den här kan jag ta fram någon dag och låtsas att jag alltid har korkskruvar i håret och krispvit tunika med spets upptill". Visste väl att den skulle komma väl till pass..
En dag i pyjamas
Idag tänker inte jag gå utanför dörren, jag ska bara vara hemma och njuta av mina fina ungar. Det utlovade solskenet lyser ju med sin frånvaro, så det var ju passande. Ser verkligen fram emot att bara vara hemma och pyssla hela dagen. Den enda som saknas är pappa J, som jobbar dubbelpass idag igen.
Mitt mål inför nästa vecka är att inte stressa en enda gång, jag ska inte. Vad jag kan komma ihåg har vi inget planerat innan torsdag då Debbie ska till sjukgymnasten. Fram till dess ska det nog gå bra, men just den trippen blir lite av en utmaning. Parkeringshuset på KS lämnar mycket att önska, jäklar vad trångt det är. Detta blir första gången jag åker dit själv också. Det blir till att vara ute i god tid!
Gillar denna på Elton ;)
Elton skötte sig för övrigt så bra på dopet igår, jag blir så stolt över honom. Några högljudda "Tiiiittaaa" i kyrkan blev det, men det var det nog ingen som stördes av. Han fann en vän i Samiras jämngamla systerson också, dom var så söta när dom sprang omkring. Det var tur att det var så många där som kunde hjälpa till att hålla ett öga på dom. Jag pratade med Malin innan, så hon åkte med oss och assisterade under hela tiden vi var där. Gött att ha så fina vänner :)
Pusta ut
Den här veckan har varit helt hysterisk, totalt galen. Vi har haft massor av tider att passa och däremellan många roliga aktiviteter. Båda barnen har varit på BVC, jag har haft återbesök på MVC, fastställande av faderskap.. minns inte ens allt längre. Till det har J jobbat extremt mycket, vilket gjort att det blivit cirkus mellan varven. När det blir flera sådana dagar på raken är det omöjligt att inte stressa upp sig, man tappar skölden tillslut. I torsdags satt jag och J och pratade i soffan på kvällen, när lugnet äntligen lagt sig. Helt plötsligt känner ett illamående komma som en blixt från klar himmel, det var verkligen från 0 till 100 och jag bara rusade till badrummet. Misstänkte magsjuka först, så jag gick och lade mig direkt. Sov som en stock hela natten och mådde hur bra som helst på morgonen, så det måste ha varit utmattning.
Men det har långt ifrån bara varit en jobbig vecka.. det har varit väldigt kul också. Igår kom svärmor och Håkan förbi en vända innan dom styrde vidare mot Arlanda. 2 hela veckor i solen, det hade man inte tackat nej till. Men Å och H är så värda det! Elton blev väldigt glad över att träffa dom, även om det var en kortis.
Och idag har vi faktiskt varit på dop. Det var min vän Samiras lilla dotter Ellie som döptes. Dom hade ordnat det så fint med massor av roliga ballonger och annat pynt, gjort egna smörgåstårtor och massor av snask. Väldigt lyckat var det! Jag och S är gamla kollegor och har därför många gemensamma bekanta från den tiden, så det var många kända ansikten där. Har så mycker trevliga minnen med dessa människor, började nästan längta ut i arbetslivet igen ;)
Och idag har vi faktiskt varit på dop. Det var min vän Samiras lilla dotter Ellie som döptes. Dom hade ordnat det så fint med massor av roliga ballonger och annat pynt, gjort egna smörgåstårtor och massor av snask. Väldigt lyckat var det! Jag och S är gamla kollegor och har därför många gemensamma bekanta från den tiden, så det var många kända ansikten där. Har så mycker trevliga minnen med dessa människor, började nästan längta ut i arbetslivet igen ;)
Det blev ett splittrat inlägg. Blev tyvärr inga bra bilder från dopet, får hoppas att Samira lägger upp några istället. Men en bild på Elton och farmor hann jag i alla fall ta i all hast.
Dagen
Dagens utflykt gick lika bra som gårdags gick dåligt. Det kändes inte alls som resan tog långt tid, fast det faktiskt nästan blev 1,5 timme enkel från från dörr till dörr. Oavsett var det lätt värt det! Väldigt trevligt hade vi, trots att både Elton och Alexander var jättetrötta. Erica gjorde mumsiga pannkakor och jag tror vi nästan lyckades få i oss en dubbel sats, haha. Elton åt som en skogshuggare och klarade sig sedan till middagen utan mellanmål.
Det var skönt att vi kom hemifrån lite idag. J har en riktigt tung vecka på jobbet och är borta från morgon till kväll, och då blir det lite extra slitsamt att bara vara hemma. Det går väldigt bra att vara själv med barnen, men det blir intensivt. Sakta men säkert hittar jag nya strategier för att ta mig igenom olika situationer, för även om Debbie mest sover på dagarna så kör det ihop sig ibland. Bara att hitta tillfällen för hennes sjukgymnastik 5 gånger per dag är en utmaning. Nu har hon blivit röd i rumpan också, vilket gjort att hon behövt ligga och lufta sig massor. Önskar att jag hade mer tid att hålla henne sällskap, men det gäller att kunna hålla ett öga på lillprins-bus också ;). Idag fick hon ligga naken på en handduk på köksbordet medan jag och Elton åt middag, haha. Tur att hon är tjej, annars hade vi nog risken varit att vi fått oss ett litet stänk på blodpuddingen :P
Nu har jag däckat i soffan framför finalen av Sveriges mästerkock.
Vem ska det bli? Jag håller på Jennie.. Spännande!
Alla kan vara lugna
Om det finns någon där ute som mot förmodan tvivlar på min psykiska hälsa så kan denne slappna av nu, för hade jag varit minsta självmordsbenägen skulle detta blivit dagen då jag slog till, fiii faaan säger jag bara. Skämt åt sido, det är inget man ska skoja om. Men för att sammanfatta denna förmiddag kan jag kort och gott säga att den bjudit på en bunt mindre härliga i-landsproblem som jag nu, några timmar senare, faktiskt kan skratta åt.
Bestämde redan igår att jag skulle göra ett nytt försök med att ta mig till öppna förskolan med barnen idag. Sist vi var där var det städdag och stängt, och jag kände att Elton förtjänade att hitta på något kul. Det roligaste han fick göra igår var att ta en mässlingspruta.
Egentligen var det nog redan under natten oflytet började. Båda barnen sover egentligen hela nätterna nu för tiden, men inatt har båda vaknat. Hur som helst så vaknade jag ändå hyfsat utvilad, och morgonen rullade på enligt den mycket utförliga planen. Sen kom första problemet.. hälften av oss stod påklädda i hallen när jag upptäckte att min bebis tydligen inte är nyfödd längre. Det hade blivit dags att ta ur nyfödd inlägget i babyskyddet och flytta upp remmarna en våning. Borde ha insett redan där att det var ett misstag att ta bilen. Man kan tro att det ska vara så mycket enklare att ta den istället för bussen med två barn, men det är det inte. I alla fall inte om man är ensam vuxen. Efter en stunds trilskande med det kom vi i alla fall iväg, utan att glömma något dessutom.
Det är en ny öppna förskola i området vi skulle till. Parkerade i centrum och gick sista biten med Debbie i enkelvagnen och Elton i handen. Han är duktig att gå, men snabbt går det inte. Världen är ju så fantastiskt spännande. Vi gick, och vi letade, gick och letade.. men inget öppna hittade vi. Ringde dit, kom till voice.. Väntade, ringde igen, gick.. Samtidigt började Elton undra vad vi höll på med, samt varför han inte fick härja fritt i bilvägen. Ringde J som tidigare antytt att han vet vart denna förskola ligger, men vi kom ingenvart där heller. Jag gav upp. På grund av dåligt samvete efter dålig ton mot min son, bestämde jag mig för att åka till den andra förskolan istället för att vända hemåt.. fast det egentligen skulle krocka med lunchen.
Väl framme parkerade jag och packade ur.. men vänta nu.. varför var det så tomt på sidan av vägen? Datumparkering.. tisdan 8-17.. fan. Det var bara att packa in igen, på med bälten och försöka förklara för en missnöjd E att han snart skulle få gå ur bilen igen. Parkerade om och packade ur.. var vid det här laget ganska så svettig och orkade bara inte bry mig om vagnen. Jag tog handväskan över axeln, ryggsäcken på ryggen, bärselen över, Debbie på armen och Elton i handen. Sedan släpade vi oss sakta men säkert bort till lokalen. På den lilla biten lyckades båda tappa mössan och E ramla två gånger. När vi kom fram möttes vi av en skyltfan "stängt pga planeringsdag". Hukade mig ner framför sonen och utbrast matt "Tyvärr Elton, det är stängt, vi får gå tillbaka till bilen igen". Den besvikelsen... Han grät så det skar i hjärtat, jag ville bara knacka rutan på den där jäkla förskolan.
På vägen hem tänkte jag det uppenbara, det jag alltid tänker i pressade situationer med barnen.. "Jävla skit J, allt är hans fel.. hur vågar han lämna mig i sticket för att åka och tjäna vårt levebröd?". När vi kom hem ringde jag till mamma för att berätta vilken hemsk mor jag är, som snäst åt mitt barn. Hon sa att man även behöver lära sig hantera griniga människor här i livet, och att det är ypperligt att börja träna med sin egen mamma som man ändå känner sig trygg med. Jag kan bara hoppas att jag, med lite träning, blir en lika bra mamma som min egen.
Tyvärr hann det bli en till liten incident innan det hela vände. Vi stannade kvar på gården en stund när vi kom hem, för att E skulle få leka lite. Debbie satt kvar i bilen med dörren öppen. På två sekunder lyckades E springa dit och stänga igen dörren på sina egna fingrar.. stackars lillfisen. Turligt nog var det inte värre än att lite russin kunde råda bot på det.
Det var vår förmiddag det. Nu sitter jag och gosar i soffan med en alldeles nyvaken lilleman :)
Förnekelse
Jag: "Elton, var mammas paj så god?" (stolt)
Elton: "Nej"
Jag: "Men.. visst var det god mat mamma gjort?"
Elton: "NEJ"
Jag: "Vad snackar du om? du är ju inne på 3:e portionen.."
Elton: "Nej, nej"
Att bli påmind
Jag är typen av människa som gärna blundar för alla världens hemskheter och orättvisor. Nyheter undviker jag nästan helt, det viktigaste går ändå inte att missa hur mycket man än försöker. Jag gillar heller inte böcker eller filmer som handlar om människor som far illa, om det inte är på ett väldigt Hollywoodaktigt vis där allt slutar med gräs och gröna skogar. Men, ibland är det faktiskt bra att tvingas vakna upp lite och bli påmind om hur bra vi faktiskt har det.. igår var ett sådant tillfälle. Jag och J bestämde oss för att mysa ner i soffan med filmen "Vägen", med Viggo Mortensen i huvudrollen.
Av någon anledning har vi båda en förkärlek för postapokalyptisk science fiction, och det är konstigt att vi missat denna som är från 2009. Hur som helst så hann den knappt rulla igång innan vi satt där med tårar i ögonen, eller rättare sagt jag satt med tårar i ögonen medan J satt och höll dom inne (ni vet.. eftersom män inte gråter). Fy fasen vilken deprimerande film. Vi ångrade oss bittert redan efter 10 min, men då var det för sent att slita sig. 2 timmar ren och skär ångest kan man beskriva den som. När det väl var över hade vi båda träningsvärk i hjärtat. Som tur var var den slut lagom till café bärs, vilket balanserade upp en aning innan vi skulle gå och lägga oss.
Nu inser jag att filmen var ganska bra mitt upp i allt. Den efterlämnade verkligen en känsla av tacksamhet över att vi får vara med och se våra barn växa upp trygga och mätta.
Han kallar henne Eddie ♥
Dags för träning
I förrgår gjorde jag 5 armhävningar på knä.. Igår hade jag träningsvärk, och idag är det ännu värre. J trodde inte på mig när jag berättade det. Förstår honom, det låter ju helt orimligt till en början. Även om det kanske inte syns, är min kropp i väldigt dåligt skick. Jag har knappt varit ute och promenerat större delen av tiden jag varit gravid, och inte hann jag återhämta mig emellan heller. Hösten innan jag blev gravid med Elton var jag i väldigt bra form, kunde springa en mil på runt 50 min. Att ha en stark kropp är fantastiskt, dit vill jag ta mig igen!
Till en början ska jag försöka ta mig ut på promenad varje dag, det är faktiskt helt rimligt. Att göra några armhävningar och lite planka mellan varven går också att klämma in. Man behöver faktiskt inte lägga upp värsta passet på 1 timme 3 dagar i veckan för att det ska göra nytta. Det är ingen elitkropp jag eftersträvar. Frisk och stark vill jag vara, som sagt. Testade för övrigt lite planka här om dagen också. Problemet är att jag fortfarande känner av foglossning. Hur långt tid kan det ta innan det läker tro? Är det farligt att provocera? I övrigt känner jag mig helt återställd. Har återbesök på MVC nästa vecka, får höra mig för lite.
Vädret är vackert så idag finns inga ursäkter, nu kör vi!
Struktur
Här följer en liten terapisession..
På kvällen när jag lägger mig vet jag ofta exakt hur följande dag ska spenderas, jag planerar för varje timme och ibland även minuter. Allt från vad/när vi ska äta till om/när jag ska sminka mig. Jag kan absolut vara spontan, om jag planerar in exakt när jag ska vara det, mellan 15-16 tex. Jag har liksom en lång lista i huvudet för hur dagen ska se ut..
-välling
-tvätta ansiktet
-smink steg 1 (fråga inte)
-amma och hålla Elton sällskap till barnprogram
-dricka vatten (måste planera in det, annars prioriterar jag bort det)
-sjukgymnastik på Debbie, samtidigt gör jag dom där knipövningarna som tydligen är så viktigt för att förebygga framtida inkontinens.
-blöjbyten
-frukost och samtidigt skriva inköpslista
-städa köket
-borsta tänderna
-smink steg 2 (vilket jag kan hoppa över om något oförutsett skulle inträffa)
-slänga in en tvätt
-förbereda barnen för att gå ut
-Ta en promenad till affären (nytta OCH nöje, jackpott)
-amma och samtidigt ha sångstund med Elton eftersom han kan bli lite grinig just här
-sjukgymnastik
-blöjor
-hänga tvätten (för övrigt är badning av barn och tvätt utmärkta sysslor att kombinera)
-lunch
Så ser en förmiddag normalt ut och resten av dagen fortsätter i ungefär samma anda. Att ha småbarn innebär ofta oförutsedda händelser, men när det kommer till just barnen lyckas jag ta mig runt det mesta utan att planeringen fallerar. Så länge jag är ensam och styr är jag högeffektiv och kan klämma in hur mycket som helst på hur kort tid som helst, utan att bli minsta stressad. Sen kan plötsligt minsta lilla grej sabba hela skiten, då blir jag handlingsförlamad och irrar runt utan att få något gjort. Vansinnigt irriterande. Idag uppstod en sådan situation..
J skulle egentligen varit ledig idag men behövdes på jobbet, jag bestämde därför att vi skulle åka ut till honom efter Eltons eftermiddagsvila. Då skulle vi hinna vara där en stund och sedan åka hem tillsammans när J slutar vid 16 (vilket jag var säker på att han skulle göra). Sen får jag ett meddelande efter frukost där det står "slutar vid 14!". Mitt hjärta ropade jaaa, medan min hjärna undrade hur det nu skulle bli med min planering. Mycket riktigt fallerade den, jag behövde helt enkelt dom där två timmarna för att hinna med allt. I stället blev det ingenting mer än det som bara måste göras, vilket är att ta hand om ungarna. Eller, det är ju faktiskt inte helt sant. Uppenbarligen har jag lyckats göra en omfattande analys av situationen och sedan sammanställt det, om än inte på det strukturerade vis jag hade önskat. Glömt att dricka har jag gjort också, tusan.
Förstår att detta kan låta lite sjukt, och det kanske det är också ;) Men min strukturerade tillvaro gör mig (oftast) till en harmonisk person, och en fantastisk mamma som är glad och hittar på roliga saker. Visst skulle det vara skönt att kunna vara lite mer spontan, det arbetar jag på. Men det mesta ligger nog bara i min natur, dessutom kan det vara till en stor fördel också, i och med att jag arbetar så pass effektivt när jag får ha mina rutiner.
Sen kan jag tänka att man kanske inte ska annonsera ut sina brister på det här viset. Men sen tänker jag att om inte ens jag själv orkar läsa igenom den här soppan, vem gör det då? Just det.. och hej Mamma!
Den nya vardagen
Igår var det inte bara Eltons 18 månadersdag och Debbies 6 veckorsdag.. det var även dagen då det blev dags för J att återvända till jobbet, efter 2 månaders föräldraledighet. Det var lite blandade känslor när hans väckarklocka ringde där på morgonen. Att räcka till för båda barnen och hålla skeppet flytande var jag inte så orolig över, däremot kändes det jobbigt att behöva säga farväl till mina och Debbies amnings-snoozningar. Vi har startat våra dagar riktigt soft hon och jag, dragit oss länge och sedan kommit ner till ett dukat frukostbord. Hon sover visserligen hyfsat bra på nätterna, men att bli väckt ett par gånger varje natt och sedan behöva gå upp vid 6 är väl i sig ingen dröm. Det visade sig dock att Elton skulle bestämma sig för att ta sovmorgon, vid 8 hörde jag honom babbla där inne i rummet. Har nog sommartiden att tacka för den mjukstarten.
Resten av dagen flöt på fint, över all förväntan. Jag kom på hur mycket jag saknat min struktur i tillvaron, det var nästan komiskt hur snabbt jag trillade in i mitt gamla mönster. Det har varit mysigt att ha J hemma, ingen tvekan om det. Men det har varit lite som när man har semester, när man tar varje dag som den kommer och tappar strukturen. Jörgen kan leva så, men det kan inte jag. Eller jo det kan jag, men då behöver jag backup :).
Kan säga att det var fullt upp från morgon till kväll igår, men på ett väldigt angenämt vis. Vi fick in ett flyt redan från början, sen rullade dagen bara på med blöjbyten och måltider varvat med lite hushållspyssel. På eftermiddagen kom Carro och Love på besök, vi hann med både innelek och en promenad i vårvädret. När J kom hem hade jag till och med fixat middag, trots att E inte ens sov middag. Matlagning är något jag knappt sysslat med alls sista månaderna.
Nej, jag måste nog säga att det är lite skönt att vara tillbaka i vardagen. Även om jag saknar J.. ni fattar nog vad jag menar :). Jag rekommenderar alla som kan att göra som såhär när barn nummer 2 kommer. Vill ni veta vad jag gör nu? Jag sitter själv i köket, skriver, knaprar på en hårdbrödmacka och dricker kaffe. Elton sitter och tittar på barnprogram och Debbie sover i vagnen. Trodde att mina "stunder för mig själv" skulle vara borta i många år framöver, men nu vågar jag nog hoppas på att jag kommer få några minuter här och där. Gött!
Och så några bilder på vår underbara lilla 6-veckorstjej...♥
Elton 18 månader
Jösses, jag vet inte vart jag ska börja. Elton, vilken härlig unge du är. Så full av glädje, kärlek och bus. Vi är så stolta över dig! I morse berättade jag för dig att du fyller 1,5 år idag, då spärrade du upp ögonen och utbrast upprymt "ÅÅååHH".
Du vet precis vad du vill och tar verkligen för dig. Klok som få, vi fascineras av hur mycket du förstår. Talet har verkligen exploderat, du lyssnar och lär. Ibland förstår vi inte vad du menar, ändå fortsätter du att tålmodigt att försöka berätta. När du lyckats förklara något nytt blir du stolt på ett så otroligt gulligt och blygsamt vis, du nickar nöjt men bestämt en gång, för bekräfta att vi uppfattat korrekt. Det har blivit lite av en lek att be dig säga olika ord, och du tvekar inte en sekund med att försöka. Tvåordsmeningar blir allt vanligare, duktiga killen!
Du är bra på att leka och själv hitta på saker, städredskapen är fortfarande mest poppis. Ibland blir du trött och vill gosa, kommer självmant och vill sitta i knä eller kramas... Då släpper jag och pappa allt vi håller på med, bara för att få ta ett djupt andetag i din lilla kalufs...
En påskhälsning
Över lag är jag och J ganska dåliga på att fira högtider. Vi har alltid haft jobb som gjort att någon av oss ofta arbetat, och då blir det lätt att firandet prioriteras bort. Egentligen tycker vi det är mysigt att fira högtider, speciellt jag. Det är dags att ta upp det igen, för barnens skull om inte annat. Skönt att dom fortfarande är så små att dom inte förstår, vi har tid på oss att öva.
Den här påsken är vi hemma tillsammans hela familjen. Något påskbord blir det inte, ingen äggmålning heller. Däremot fick E sitt påskägg idag, vilket var mycket uppskattat. Såpbubblorna var kul, tills han 5 min senare lyckades hälla ut innehållet över sina kläder. Russinpaketet fick han fri tillgång till under tiden middagslagningen pågick. Sedan dess har vi hittat russin både här och där, till och med i blöjan.. och inte för att dom passerat genom kroppen menar jag då ;).
Jag och J kände att det vore festligt om E klädde ut sig till påskärring. Det tyckte inte E.. Några fräknar kunde han motvilligt gå med på, men när vi försökte få på honom ett huckle var måttet rågat.
... Lilla junior ♥
Vi tog en uppfriskande promenad till centrum och handlade lite middagsmat. Chili con carne för oss, köttfärssås och spagetti för E. Sen har vi bara haft hemmamys resten av dagen. Elton är så otroligt rolig just nu. Han lär sig nya ord hela tiden och säger dom gärna på beställning. Kramas och pussas gör han också, det sistnämnda med ett högt smackande ljud. Lillasyster är han extra givmild mot..
Alltid är det någon som envisas med att vara ur fokus ;)
Nytt från Debbiboo
Igår var det dags för ett besök på BVC för Debbie. Hon hade växt 4 cm på 4 veckor och imponerade stort med en viktkurva som gick spikrakt uppåt, 4430 väger hon nu. Inte illa samarbetat av mig och lillskruttan, det är vispgrädde den här mjölkkossan (jag) bjuder på!
I torsdags var vi hos sjukgymnasten för att lära oss några övningar för D´s fot, fick då även svaret på ultraljudsundersökningen av hennes höft. Allt var som det ska med höften, väldigt skönt. Sjukgymnasten förklarade även lite närmare vad adductusfot betyder, för tydligen är det inte samma sak som klumpfot. Det var jag som hade missuppfattat. Adductusfot betyder egentligen bara att foten är sne, vilket ju är en av komponenterna i klumpfot. Men en klumpfot är aldrig så rörlig som Debbies fot är. Problemet för D är att musklerna av någon anledning är mycket starkare i ena sidan av foten, vilket gör att den vill böja sig. Nu har vi fått lära oss en övning för att stärka musklerna på den andra sidan, och en stretchövning. Dessa ska vi göra vid 5 tillfällen per dag, och gärna hålla stretchövningen länge när vi bara sitter med henne i famnen. Vi har ett återbesök igen nästa vecka, förhoppningvis går det att se resultat redan då :)
Det är så kul när Debbie är vaken. Hon spärrar upp ögonen och följer oss nyfiket med blicken. Pappas tavlor är också väldigt fina att titta på :)
