Min gode och sjukt uppmärksamma vän S noterade direkt att jag skrev "han" om bebis i förra inlägget. Det tog inte många minuter innan jag hade ett sms i inkorgen där S undrade om vi hade fått reda på könet i alla fall ;).

Sanningen är att vi fortfarande inte har en aning, vi vill att det ska bli en överraskning. Jörgen tror dock bestämt att det är en liten kille som ligger där inne, så det har nog blivit att han säger "han", och att jag då också börjat göra det ibland. Som jag sa till S så har jag nog ganska svårt att tänka mig att det varken en han eller hon, eller att det faktiskt är en liten individ över huvud taget. Jag tänker inte så mycket på vad det är för kön alls faktiskt. Det är oftare jag drömmer mig bort och undrar vad h*n får för färg på ögonen, eller håret. Och om h*n kommer vara mest lik mig, J eller kanske någon annan i släkten, till både sättet och utseendet. Jag kan se förlossningen och tiden på BB, men inte så mycket längre än så.

Igår frågade jag förresten J hur han tror att förlossningen kommer att bli. Han svarade något i stil med att jag kommer gå in starkt i hopp om en naturlig förlossning, sen tappa greppet totalt, få panik och be om alla droger jag kan få, för att sedan tappa värkarna och tillslut bli snittad. Haha, taskigt va?. Men det var bara skoj, J är en så genomsnäll och kärleksfull person att han kan skämta så utan att man tar illa vid sig. Han har nog snappat upp det från när jag har ältat mina farhågor. Eller kanske slängt ett öga på tv´n när jag sett på förlossningsprogram, fast han inte vill låtsas om det ;).

Älskar dig gubben, kom hem från jobbet nu!

Igår eftermiddag började jag känna av lite konstiga hugg i midjan på ena sidan. Lade inte så mycket vikt vid det mer än att det var obekvämt. Tänkte att det drog i något ligament eller så. Det fortsatte sedan så hela kvällen med hugg som kom och gick, i midjan och lite ut mot ryggen. Jag har kunnat sova i natt utan problem, så jag vet inte om det fortsatte efter att jag gick och lade mig. Men i morse noterade jag att det var kvar.

Gick till jobbet och det fortsatte hela förmiddagen. Inte så jag vred mig av smärta alls, mest obekvämt som sagt. Började tänka att det kanske kunde ha med någon urinvägsinfektion att göra, det är ju så mycket lättare att få det som gravid. Så jag tyckte det var bäst att bara slå en signal till vårdguiden och fråga, jag kanske behövde gå och lämna ett urinprov eller något. Ringde upp och försökte förklara hur det känns, att det hugger i midjan, men att det inte är kopplat till rörelser och inte gör ont när jag klämmer, mer inne i kroppen liksom. Hon frågade lite allt möjligt och om jag hade haft huvudvärk. Jag förklarade att det inte gjorde så ont i huvudet, men att det dunkar när jag reser mig upp. Då sa hon att jag behövde åka raka vägen in till akuten?!? Jag fattade ingenting och försökte förklara att det verkligen inte gjorde SÅ ont, och att jag mådde rätt hyfsat för övrigt (i mina nya mått mätt då). Men hon sa bestämt att hon skulle skicka ett fax till sjukhuset att jag var på väg, och att jag skulle åka dit direkt.

Jag blev helt ställd och fattade inte vad hon menade skulle vara fel, annat än lite urinvägsinfektion. Hann inte fråga heller så jag rusade ut från jobbet och ringde Jörgen och förklarade situationen samtidigt som jag släpade mig till tunnelbanan. Vi bestämde att jag skulle åka till Solna (två stationer) så kunde han plocka upp mig där. Jag blev så otroligt rädd och nervös, ringde mamma så hon fick hålla mig sällskap i telefonen tills J kom och mötte mig. Det tar bara några minuter från Solna centrum till Karolinska sjukhuset som tur är. Det kändes dock som det tog en evighet att hitta en parkering, och jag blev bara mer och mer nervös. Började till och med få regelbundna sammandragningar på grund av att jag var så uppstressad. När vi kom till akuten och ställde oss i luckan började dom prata om hur långt gången jag var och att det var förlossningen jag skulle till, FÖRLOSSNINGEN? Jag håller väl inte på att föda heller? Men vi fick i alla fall gå till förlossningen som ligger precis bredvid akuten. Väl där sa dom att jag ska ha gått 22 fulla veckor för att dom ska ta hand om mig, och jag är bara 21+2. Så vi fick knata tillbaka till akuten.

Den här gången tog dom emot oss. Vi behövde bara vänta kanske 5 minuter på att få komma in, men det var långa minuter. J var så gullig och försökte lugna mig, han sa att vi skulle låtsas att vi var där för att han hade brutit benet, hehe ;). Även om han såklart är lika orolig har han lättare att hålla sig lugn. När vi väl fick hjälp kändes det bättre. Jag fick lämna urinprov först. Sen undersökte dom mig och konstaterade att jag i alla fall inte hade börjat öppna mig (puh). Dom såg dock att jag hade lite feber. Det hade jag inte märkt, antagligen för att jag är van vid att må kasst vid det här laget. På ultraljudet såg dom att bebis mådde bra, även om han låg helt stilla så både jag och J hade hjärtat i halsgropen innan vi hade lokaliserat det klappande hjärtat på skärmen. Hon undersökte även mina organ med ultraljudet. Sen lyssnade hon på hjärta och lungor och tog blodtrycket.

Diagnosen blev att jag har en vätskeansamling i en lungsäck, därav smärtan. Hon sa att man i vanliga fall hade skickat mig på röntgen för att undersöka det närmare, men att det inte var så bra att röntga mig nu när jag är gravid. Det var upp till oss hur vi ville göra. Vi valde att inte göra det, bebis kommer såklart i första hand. Så nu ska jag bara hålla koll på att febern inte blir för hög och försöka läka ut det här hemma. Så skönt att det inte var något allvarligt. Jag vet att jag varit förkyld och slemhostat ett tag, men jag trodde verkligen inte att smärtan var kopplat till förkyldningen.

Viken dag :P

Tyckte att bloggen behövde muntras upp lite. Den här gången fick jag lite hjälp av älsklingen med att ta bild. Känns som att magen nästan ser lite större ut på första bilden jag lade upp, men det beror väl lite på vad man har på sig. Vet inte varför toppen ser fläckig ut, den är inte det på riktigt, även om J tycker att jag äter som en liten gris ;).



Blivande fadern har varit ledig idag och köpt glass till oss. Pappor kan också få cravings ;)

Läkartiden var både upplyftande och nedslående. Homosysteinvärdet var åter normalt, weehoo. Däremot har jag fortfarande D-vitaminbrist. Trots att jag ätit tillskott i 6 månader och spenderat 3 veckor i Thailand är värdet i stort sett oförändrat. Dom har sagt hela tiden att det skulle vara omöjligt att d-vitaminvärdet inte skulle gå upp under semestern, men det var det tydligen inte. Om jag inte fått upp värdet i Thailand, när ska jag då få upp det? Läkaren var också förbluffad och hade ingen förklaring till vad det beror på. Hon kommer rådfråga en specialist.

Det skulle vara så skönt om jag bara kunde få upp det där satans värdet. Jag är inte jätteorolig över riskerna längre, även om det såklart finns där i bakhuvudet. Men det handlar ju om mitt allmäntillstånd också. Järnvärdet är fortfarande långt och spelar ju också sin roll, men det är i alla fall inte farligt för bebis.

Orkar i alla fall inte tänka på detta mer ikväll, blir bara frustrerad.

Även om jag fortfarande är trött och extremt lättstressad känner jag att det inte riktigt fungerar att bara gå omkring här hemma. Jag blir rastlös och trött på mitt eget sällskap, känner att jag längtar tillbaka till jobbet. Dom senaste dagarna har jag inte haft speciellt mycket sammandragningar, och det har även gått bättre att sova. Så jag hoppas att det ska gå bra.

Ringde och pratade med jobbet imorse. Förklarade att jag fortfarande känner mig stressad över att jag inte kan vara på topp när jag är där, kroknar efter bara några timmar och därför får prestationsångest. Min ställföreträdande chef (riktiga är på semester), sa att jag absolut inte ska känna så. Hon tyckte det var bra om jag bara var där och gör det lilla jag kan, lite är bättre än ingenting. Hon sa precis som läkaren, att det inte är läge att försöka vara "duktig", och att dom vet vad jag går för i vanliga fall. Det kändes riktigt skönt att få det bekräftat, det är faktiskt OK. Men det är lätt att glömma när jag sitter där och blir superstressad över att jag inte får något gjort.

Ska träffa läkaren ikväll också. Vi ska gå igenom mina provsvar och prata om hur det har gått de senaste två veckorna. Förhoppningsvis är värdena bra nu. Det blir bra.

Veckorna tickar verkligen på, det känns skönt. Ibland blir jag sjukt otålig och då känns det som att tiden går i snigelfart. Samtidigt vill jag ju bara njuta av det här, det är ju så spännande och härligt att få uppleva.

Du är i vecka 22.
Du har gått 21 fulla veckor och 0 fulla dagar (v21+0).
Du är i 5:e kalendermånaden.
Du är i 6:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum Mån 3 okt 2011
Du har 132 dagar kvar till beräknad förlossning.


Vecka 22

Kroppen: I takt med att du blir tyngre kan du också få fler graviditetskrämpor, som till exempel vadkramper, främst på nätterna. Benen kan svullna under dagarna. Svullnaden kan minska om du använder stödstrumpor som bland annat finns på apoteket. De sista veckorna har brösten kanske börjat förändras, mjölkkörtlar har mognat och blodkärlen i huden på brösten har blivit tydligare. Det kan också komma lite vätska från brösten, särskilt om du är omföderska.

Barnet: Från och med vecka 22 kallas det lilla livet barn istället för foster, även om den medicinska termen fortfarande är foster. Runt denna tidpunkt börjar barnet ha en regelbunden rytm med sömn och vaket tillstånd, men kan väckas av moderns rörelser. Mängden fostervatten är ungefär 600 milliliter.

Kommentar: Vaderna alltså? När vi var i Mora var jag ute på en fjuttprommenad med hundarna, vilket resulterade i vadsmärta hela kvällen. Så ja, kanske. Boobsen börjar faktiskt kännas större, jag har väntat hela graviditeten och hade nästan gett upp hoppet. Det positiva är väl kanske att om dom inte blir så stora, kanske dom inte blir så hängiga efteråt? Ingen vätska dock.
Jag vet inte om bebis har någon dygnsrytm än. H*n sover stunder, och är vaken stunder. Och så håller det på hela dagarna. H*n kanske sover när jag sover.

Jag trodde att jag gick in i v 21 igår, eftersom det var måndag och BF är en måndag. Men det var visst fel, för enligt räknaren på familjeliv.se påbörjas v 21 idag.


Du är i vecka 21.
Du har gått 20 fulla veckor och 0 fulla dagar (v20+0).
Du är i 5:e kalendermånaden.
Du är i 6:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum Mån 3 okt 2011
Du har 139 dagar kvar till beräknad förlossning.

Vecka 21

Kroppen: Vissa kvinnor får vattenansamlingar under den senare delen av trimestern. Det kan man avhjälpa genom att dricka mycket, på så sätt rensas kroppen från slaggprodukter. Halsbränna och sura uppstötningar är också ganska vanligt, undvik fet eller starkt kryddad mat. Mindre mål och mineralvatten kan lindra. På apoteket finns det tabletter och flytande medicin som neutraliserar magsyran.

Fostret: Nu överförs antikroppar från mammans blod till fostrets för att skydda det vid födseln. Fostret har nu alla sina kroppsdelar på plats och ligger och samlar på sig mer fett som näringsreserv. Hjärnan har i stort sett fått alla sina nervceller. Nervcellerna utvecklas framför allt under veckorna 10–20. Detta är en extra känslig tid, men efter det är risken för hjärnskada mycket liten. Barnet är fortfarande väldigt outvecklat och skulle inte kunna överleva utanför din mage.

Kommentar: Har inte direkt märkt av någon vattenansamling. Händerna sväller lätt om jag är uppe och rör mig mycket, men det är allt. Halsbränna har jag inte heller haft, skönt om jag slipper :). Bebis mår toppen. Jag var hos barnmorskan idag och fick lyssna på hjärtat igen. Som vanligt var det lite svårt att lokalisera hjärtljuden eftersom bebis rör sig så mycket. Men efter en stund låg h*n still så pass länge att det gick att mäta pulsen, 140 slag i minuten.

Mammaträffen igår var som sagt jättespännande. Det var skönt och höra hur dom andra tjejerna hade det och att det faktiskt är få som har det så rosaskimrande som man förväntar sig att en graviditet ska vara. Vi var ca 8 tjejer totalt, och det var två till som också har BF den 3é oktober. Lite kul :). Det var däremot ingen som delade mina problem med brister, dom flesta hade inte ens behövt börja med järntabletter. Men det hade jag i och för sig inte förväntat mig heller, dom problemen hade jag ju redan innan jag blev gravid.

Barnmorskan som var gruppledare informerade lite om saker som kommer bli aktuellt framöver. Det var nyttigt, för jag insåg att jag faktiskt haft en del sammandragningar. Jag har trott att det varit bebisen som lagt sig med ryggen framåt och liksom spjärnat ut med hela kroppen, magen har blivit helt stenhård. Har inte ens tänkt tanken eftersom det är så tidigt, men det kan tydligen börja redan nu. Helt ofarligt dock, så länge det inte börjar bli flera gånger per dag och regelbundet. Det var en av mammorna som hade stressat så mycket att hon fått regelbundna sammandragningar och behövt åka in akut. Ännu en anledning till att ta det lugnt.

Vi fick en maillista med allas mailadresser, så vi pratade lite om att dra ihop en träff någon dag för dom som vill. Jag hoppas att det blir av. Alltid kul att träffa andra i samma situation så man inte behöver passa sig för att prata för mycket graviditet och barn :)

Min tillvaro är minst sagt en berg och dalbana just nu. Jag trodde att det var lite överdrivet att man blir mentalt labil som gravid, men i mitt fall stämmer det då utan tvekan. Det krävs inte mycket för att det ska bli härdsmälta, knappt något alls. Så länge precis allt är förutsägbart och går som det ska, då är allt hur bra som helst. Men minsta lilla grej så fungerar ingenting. Tror att det är en kombo av att jag haft/har det jobbigt med bristerna, oroat mig alldeles för mycket och det faktum att jag är gravid och hormonell. Känner inte alls igen mig själv.

Jag har haft så svårt att acceptera att jag inte är på topp, och det gör att jag är konstant upp i varv och inte kan slappna av. Så det blir en ond cirkel där jag bara kör på och tillslut känner mig helt slut och sönderstressad, sen tvingas jag vila och allt känns bra igen, för att sedan börja om i en ond cirkel. Det är så svårt att få stopp på när jag bara vill att allt ska fungera som vanligt, lite normalitet. Jag börjar dock acceptera situationen och ta allt för vad det är, för det är faktiskt inte hela världen. Om några månader kommer jag att vara mig själv igen, och det är faktiskt bara att försöka ta det lugnt och vara snäll mot mig själv tills dess. Det kommer alla att vinna på! Allt behöver inte vara som vanligt för att det ska vara "normalt".

Idag blev en bra dag i alla fall. Först en härdsmälta på förmiddagen, sen däckade jag skönt en stund i soffan med huvudet i J's knä. Vaknade upp och var sååå trött och ville bara somna om, men jag skulle ju på mammagrupp. Jag har ju sett fram emot mammagruppen i flera veckor, men då kändes det bara jobbigt. Men jag gick i alla fall, och det var verkligen jätteintressant och kul. Ska berätta mer sen, nu ska jag slappa!

Vad det någon som sa mage? Jaaa, klart ni ska få se magen ;). Jag har sagt till J i flera dagar att vi måste börja ta bilder på magen. Annars kommer vi snart sitta här med en bebis, och inga som helst bildbevis på att h*n inte är adopterad. Det vi har hittills är några strandbilder från Thailand där det bara ser ut som jag varit på kakburken. Nu är det ju faktiskt lite mage att tala om.

Som den gräsänka jag är nu för tiden blev jag tvungen att ta saken i egna händer. Resultatet blev mindre bra. En blekvit, stubbig armhåla i fokus, och med en halv fotboll i bakgrunden. Men ni får hålla tillgodo och vänta på bätte tider :)

Första magbilden då alltså, i vecka 20.


J jobbar sent och kommer hem runt 22, så jag och sprattlis är hemma själva och längtar. Sjuk är han tydligen också, kom på nu att jag sa att jag kunde köpa special halstabletter på apoteket. Men det har jag ju såklart glömt bort, stackars J. Jag tänkte ett tag om jag skulle åka ut till honom och hänga i krokarna tills han slutar, det kändes så trist att bara åka hem och vara själv. Men det spöregnade och kändes inte alls trevligt, så jag köpte lite sushi och gick hem istället.

Idag känns allt mycket lättare. Jag har varvat ner, pratat med läkaren och lyckats få lite distans. Läkaren förklarade närmare vad riskerna innebär, och att det handlar om försiktighetsåtgärder. Risken för att till exempel moderkakan ska lossna ökar inte förän i 3é trimestern, och då har ju barnet faktiskt god chans att överleva. Så vi har tid på oss att få upp mina värden. Och känner hon att hon inte längre har kontroll över situationen, så kommer hon att remitera mig vidare. Det är inget jag ska behöva känna ansvar för, vilket jag gjort. Hon sa att det inte är någon fara med bebis, men att jag ska ta hand om mig själv och se till att inte stressa och överanstänga mig. Mår jag bra, så mår bebis bra. Och är det så att jag inte orkar så är det bara att jag hör av mig, så sjukskriver dom mig. Det är inget jag känner att jag vill just nu, men bara att veta att det finns en utväg om det skulle bli för jobbigt gör att allt känns så mycket lättare.

Måste även berätta om vilket flyt jag hade tidigare idag, det var som att universum kompenserade mig för gårdagen :). Det första jag gjorde i morse var att gå bort till vårdcentralen (på fastande mage) för att lämna prover, som jag skrev igår satt jag ju där och väntade i 1 timme för att sedan bli hemskickad. När jag kommer in ser jag att väntrummet till labbet är smäckfullt, och eftersom jag varit där x antal gånger tidigare kunde jag uppskatta väntetiden till ca 1,5 timme, minst. Tar en nummerlapp, men ser då att det ligger några lappar uppe på "lappmaskinen". Tar det lägsta numret jag kan hitta, vilket var 76. Tittar sedan upp på skärmen och ser att det senaste numret är 75. Gissa om jag skämdes inför mina medköande när jag glassade in direkt, dom visste ju inte att jag satt där och väntade dagen innan. Att lämna proverna gick också som smort, oftast ger dom upp och måste använda barnnålen. Och till råga på allt så gick brandlarmet precis när jag var klar, så hela huset fick lov att utrymmas.

Snacka om flyt!

Oro är ju något som hör till livet och svårt att komma ifrån. Man oroar sig mer eller mindre hela livet, och detta blir extra märkbart så fort man får veta att man ska bli förälder. Tanken på att något ska hända det lilla livet är hjärtskärande, och den känslan slipper man aldrig ifrån. Oavsett om ens barn är ofött eller 80 år är det bara något man får leva med, och göra det bästa av.

Just nu är jag lite mer orolig än mindre, och det är såklart jobbigt. Det är mina eviga vitaminbrister som ligger och gnager. Hur mycket tillskott jag än tar så verkar värdena bara sjunka. Veckan vi kom hem från semestern fick jag veta att dom hittat ett annat dåligt värde, som tydligen uppkommit som följd av mina vitaminbrister. Och det är tydligen inte alls bra när man är gravid. Så jag fick en läkartid inbokad till igår, sedan hade vi ju ultraljudet inbokat till i måndags. Jag siktade in mig på att detta skulle bli vändpunkten, vi skulle få se bebis och då få bekräftat att mina brister inte påverkat den lilla skrutten, kunde därför hålla hoppet uppe. Och det var precis så jag kände när ultraljudet var över, Puh, nu kan jag släppa detta och bara njuta av att vara gravid. Läkartiden dagen därpå kändes fortfarande viktig, jag ville ha information om vad allt handlade om med det nya dåliga värdet. Men samtidigt så visste jag ju att bebis mådde bra, och det var ju det viktigaste.

På mötet med läkaren förklarade hon dock att dom aldrig varit oroliga för att bebis inte skulle få i sig tillräckligt med näring. Det handlade tydligen om en ökad risk för att förlossningen skulle starta alldeles för tidigt, att moderkakan ska lossna, och havandeskapsförgiftning. Hon poängterade hur viktigt det är att vi får upp mina värden. Jag var inte riktigt beredd på det och blev nog lite chockad. Läkaren bestämde att vi skulle byta ut vissa av tabletterna jag äter till andra sorter, för att se om det gör någon skillnad. Ska lämna prover nu, och sedan igen om 4 veckor. Klockan var nästan 21.00 när vi var klara, och då var det ju i princip bara att gå hem och lägga sig.

Jag åkte till vårdcentralen på lunchen idag för att lämna proverna eftersom labbet hade hunnit stänga igår. Satt där och väntade i 1 timme och fick sedan veta att en av proverna är fasteprover, så då kunde jag inte lämna några. Väl tillbaka på jobbet hade informationen jag fick av läkaren igår börjat sjunka in, och jag började känna lite smått panik. Tänk om dom nya tabletterna inte hjälper heller? Då har flera veckor gått och vi är tillbaka på ruta 1. Vet MVC läkaren verkligen vad hon håller på med? hon sa ju själv att det inte riktigt var deras område. Borde jag på egen hand leta upp någon som verkligen har koll på dessa saker? Tankarna for helt enkelt runt och jag kände paniken stiga. Kände mig dessutom skitstressad över att jag hade dragit över på min lunchtimme och blev tvungen att sitta på platsen och äta, samtidigt som jag visste att jag fortfarande hade en timme arbetstid att ta igen från ultraljudet i måndags. Allt detta, samtidigt som jag inte kunde släppa tanken och känslan av att jag kanske borde göra mer för att vår bebis ska kunna växa och må bra. Jobbet var det sista jag kunde fokusera på, och det är otroligt stressande i sig.

Allt blev för mycket och det kändes hopplöst och ensamt. Det slutade med att jag stängde in mig på toa och grinade, för att sedan smita hem. Nu har jag varit i kontakt med MVC. Barnmorskan har kontaktat läkaren, som ska ringa mig imorgon. Jag förstår mycket väl att risken att det ska hända något är mycket mindre än chansen att det kommer gå helt problemfritt. Och oftast så kan jag trycka bort tanken på riskerna. Men när jag är i dålig form i allmän het så blir allt mycket mer sårbart. Jag hoppas på att samtalet med läkaren imorgon leder till att jag blir lugnare, på ett eller annat sätt.

Skönt att få skriva av sig..

Som många faktiskt redan vet ska jag och Jörgen få en liten bebbe <3. På grund av att vissa av oss (not me;) tog tid på sig att berätta på jobbet, har jag inte velat skriva om det här. Men nu är den goda nyheten ute, och det känns riktigt skönt att bebis äntligen ska få bli en del av bloggen. Det har inte varit kul att skriva alls när jag inte kunnat berätta, det har ju så klart varit en väldigt stor del av våra liv under de senaste månaderna. Idag har vi dessutom varit på rutinultraljudet och fått se vår skatt, så det kändes som en bra dag att berätta på :).